(Alice Cooper)

Welcome To My Nightmare

Alice Cooper är så nära en levande legend man kan komma. I över trettio år har han levererat sin blandning av teater, skräck och rock n roll. Ibland har han försvunnit från topplistorna, bara för att sedan komma tillbaka igen. Nu är han aktuell igen med en tyngre, aggressivare skiva än någonsin, Brutal Planet.

Det är sex år sedan senaste studioplattan, The Last Temptation. Då återvände han till Steven, samma karaktär som legat som grund till mästerverket Welcome To My Nightmare. Det var också första gången på ett bra tag som Cooper återvände till ett tema, en berättelse som låg som en röd tråd genom skivans alla tio spår. The Last Temptation såldes även som miniserie i serietidningsformat.

-Jag gillar att ha ett tema på mina skivor, säger Alice Cooper. Jag vill att mina skivor ska vara mer än bara skivor. Det ska vara en show eller en slags multimedia händelse. Med The Last Temptation hade vi serietidningarna, showen, det var en berättelse med hjältar och skurkar. Det fanns en moral. Det är samma sak med Brutal Planet som är Alice Coopers syn på framtiden. Inte nödvändigtvis min syn, men Alice Coopers syn. Jag är optimist, Alice är pessimist. Alice ser allting i destruktiva sammanhang, och jag tyckte att hans framtidsvision fungerade bättre som teater än min. Brutal Planet är en planet utan Gud. Det är ett ställe där du inte vill bo. Det är ett riktigt otäckt ställe att leva på.

Att Alice Cooper skiljer på sig själv och Alice Cooper är inte så konstigt som det kan tyckas. Mannen heter egentligen Vincent Furnier och är säkert en helylle snubbe i övre medelåldern som får leka skräckfarbror varje gång han tar på sig Alice Coopers roll och släpper skiva. När han väl släpper skiva brukar Alice Cooper ha koll på vilka strömmar som gäller inom genren för tillfället. Så även denna gång. Han lovprisar band som Limp Bizkit och Korn, och även om Alice Cooper fortfarande låter etthundra procent Alice Cooper, är det en tyngre, råare och hårdare Alice Cooper än någonsin förut.

-Alla mina skivor har alltid representerat mitt fysiska och psykiska tillstånd, säger Alice Cooper. Jag tror inte att man kan låta bli att spegla sig själv och var man befinner sig i livet på en skiva. När jag gjorde denna skiva var jag obeveklig. Jag ville inte höra någonting som inte var kraftfull eller aggressivt. Jag ville ha samma sound som Rage Against the Machine eller Korn, utan att förlora Alice Coopers melodier, Alice Coopers texter och Alice Coopers attityd. Det är förmodligen den tyngsta skiva jag gjort, och jag gillar det. Jag längtar till liveshowen. Samtidigt hänger texterna ihop med musiken på ett mycket tillfredställande sätt. Textmässigt är det brutalt. Jag kallar det social fiction istället för science fiction. Delar av det händer redan nu.

Producenten Bob Marlette jobbade ihop med producentlegenden Bob Ezrin som jobbat åtskilliga gånger tidigare med Alice Cooper. Där Bob Ezrin mer fungerade som inspiration och hjälp till Alice Cooper skötte Bob Marlette det mer praktiska. Bland annat är det han som spelar det mesta av gitarrer och bas på skivan.

-Jag gillar att arbeta med producenter som är musiker och som kan skriva också, säger Alice Cooper. De har en bandkänsla. Det är inte en snubbe som kommer in i studion och har gått en massa teoretiska kurser och vet hur ackordföljder och låtstruktur fungerar på papper. Det är säkert jättebra och jättetrevligt. Jag vill ha en snubbe som har varit där, som har spelat i band. Bob spelar alla kompgitarrer på hela skivan. Jag och Bob skrev allting tillsammans och eftersom att Bob spelade på demotejperna fick han spela på skivan också. Det var ingen annan som kunde göra det bättre. (Bild från www.alicecoopershow.com)