Vad är det bästa med nya plattan Ridin’ the Tiger?

- Det bästa är att det är en väl genomarbetad rockskiva som man kan höra på många gånger utan att tröttna på. Den har allt från "super kick låtar" som Leatherchair, Burnin’ White och Rock Front till tunga feta rocklåtar som Titanium Sunset och Bounced Checks, svarar Biff Malibu, sångare i bandet.

På frågan om bandet hade några mål uppsatta med vad de ville göra innan de gick in i studion svarar Cpt. Poon, gitarrist, att det enda man egentligen var intresserad av var att det skulle bli så hög kvalitet som möjligt på skivan. När Gluecifer spelade in sin fullängds debut så hade bandet funnits i två och ett halvt år och istället för att göra som de flesta andra band, skriva tio låtar och sen bege sig in i studion, så väntade Gluecifer för att inte förhasta sig.

Även om de väntade med att spela in sin debutskiva så hade de naturligtvis släppt en rad andra inspelningar i form av EP’s etc.

-Det som är annorlunda med Ridin’ the Tiger är främst att produktionen är mycket vassare jämfört med det de gjort tidigare, säger Biff. Förut så hände det att vi störtade in i en halvtaskig studio med tre flaskor sprit och bara spelade. Den här gången så var vi lite mer seriösa och hade arbetsdagar från 10-18 enligt svensk modell där vi diskuterade hur vi ville göra.

Biff fortsätter med att berätta att den nya skivan är mycket mer rock än det Gluecifer gjorde tidigare som var mer präglat av punk.

-Från början var det tänkt att man skulle göra ett konceptalbum om gamla män, säger Biff Malibu halvt på skämt, men det slutade med att sångerna handlar om rock helt enkelt. Man spelar rock och så sjunger man om att man spelar rock kort och gott, så det blir ju ganska komplett, förklarar han med något lätt förvirrat i rösten.

De grupper som mest påverkat Gluecifer är klassiska rockband som t.ex. Rolling Stones, AC/DC och Rose Tattoo, men även det faktum att man har lyssnat mycket på punk i största allmänhet har ju också haft en hel del inverkan på gruppens sound.

-Men bandet blir ju mer och mer präglat av storheterna inom rocken, berättar Cpt. Poon.

En fråga som för en svensk musikintresserad kan tyckas oundviklig är hur bandet ser på att ideligen bli relaterade till Hellacopters när de nämns och Gruvan frågar Cpt. Poon om Hellacopters är en stor influens.

- Nej, de är ingen stor influens, tills helt nyligen så hade vi inte hört dem. Vi blev vänner med dem för att vi gillade samma musik och hade ungefär samma inställning till det vi håller på med. Vi ville precis som dem bara spela fet rock och ge fan i allt annat och eftersom de i stor utsträckning öppnade dörren för oss i Sverige så kan det hända att folk förknippar oss med dem, men att göra det musikaliskt är helt fel. Hade vi varit en kopia av Hellacopters så hade vi låtit jävligt dåligt.

Ridin’ the Tiger är så gott som helt och hållet inspelad i Sverige.

-Studiokvaliteterna och folk man kan jobba med är så jävla dåliga i Norge, berättar Biff. Så Sunlight studio där vi spelade in med Fred Esby och Tomas Skogsberg har varit som en drömstudio för oss ända sen vi hörde de första plattorna med Entombed. Så när vi kom i kontakt med dem och fick ett juste pris så var det inget snack om saken, då stack vi till Sverige och spelade in skivan och det blev mycket bättre än det vi kunde fått till hemma i Oslo.

Cpt. Poon fyller i och menar att i Norge så finns det bara massa ljudtekniker som ska in och leka producenter i stället för att överlåta det till bandet.

-Om det är något vi vet så är det hur vi vill låta och då är det bättre att jobba med någon som är samarbetsvillig än någon som bara säger att "nej det går inte och det går inte" osv. Vi vet ju inte hur det ska utföras rent tekniskt utan bara hur det ska låta utåt och det har vi fått till i Sverige. Det har helt enkelt varit jävligt fett att samarbeta med folk här.

-Sunlight är en unik studio, vi kunde inte ha dragit till New York eller London eller Köpenhamn utan det är just den studion som är jävligt fet, hävdar Biff.

Intervjun lämnar för ett ögonblick Gluecifer och glider in på den norska rockscenen i allmänhet och hur den ser ut för tillfället. Gruvan frågar om det bara är death- och blackmetal som gäller.

-Det kommer väl en halvtaskig kopia av Gluecifer vad det lider, svarar Cpt. Poon med ett skratt.

-Death- och Blackmetal syns väldigt lite i alla fall i Oslo, de spelar nästan inga konserter utan sitter bara hemma och gör små fanzines och skickar brev till varandra, fyller Biff i. Det är vi och ett par band till, bl.a. Backstreet Girls, ett klassiskt norskt rock n’ roll band som har hållit på sen 1984, som är tillbaka med originalbesättningen.

-Så det är fett att det börjar hända lite där också, förklarar Cpt. Poon.

-Oslo är jävligt fet som konsertstad. Utländska band kommer och spelar jävligt feta konserter och det finns många människor som gillar fet rock men det finns få band, säger Biff.

Gruvan frågar hur de blivit mottagna hemma i Norge och de förklarar att de vanligtvis spelar inför fullpackade ställen i Oslo, och överallt där de har spelat har folk tyckt att det har varit jävligt fett, men de har egentligen inte lagt så mycket tid och kraft på Norge. De har en teori om att de egentligen är mer lättillgängliga för svenskar än för norrmän. De har helt enkelt velat göra saker och ting annorlunda än de flesta andra norska band och resultatet har blivit ett svenskt skivbolag och svensk studio osv.

-Ju fortare man kommer iväg från Norge desto bättre är det, filosoferar Cpt. Poon.

- Folk i Norge gillar bara såna där urusla Magnus Uggla och Bob Hund kopior med jävligt platta texter om 70-talet och gymnastikläraren som rev av mig på toaletten och såna saker. Förhoppningsvis så kan vi locka folk att lyssna på oss som vanligtvis inte lyssnar sådär jätte mycket på rock eftersom vi har fått så pass bra recensioner i norsk press. Vi har inte blivit dåligt mottagna eller så, säger de i mun på varandra.

Den stora skillnaden menar de är att lanseringen i Sverige har varit mycket hårdare från alla håll, från skivbolaget inte minst. Expressen kallade dem för världens coolaste band medan norska tidningar har varit lite halvreserverade i sina uttalanden. Det är främst där skillnaden ligger i mottagande tror de.

Under sommaren som gick så turnerade Gluecifer i Europa under mottot "Hardrock gets you laid". När Gruvan frågar om det stämmer så säger Cpt. Poon med ett garv att man funderar på att kalla nästa turné för "masturbatour", vilket skulle nog ligga närmare sanningen.

-Egentligen var det mest för att reta politiskt korrekta punkare i Tyskland, förklarar Biff.

Men det gick inte så bra, jag fick en smäll på käften av två tjejer i Zürich, det var enda gången vi lyckades provocera någon, annars tyckte folk mest att det var ballt. Så det går omkring ett gäng politiskt korrekta feminister nere i Karlsruhe med våran t-shirt som det står "Hardrock gets you laid" på eftersom de är så jävla dåliga på engelska i Tyskland. Det är jävligt fett, skrockar Biff nöjt.

Eftersom vi ändå är inne på ämnet så passar Gruvan på att fråga om det är mycket groupies runt bandet men till största delen är det manliga groupies som vill snacka pedaler och feta små "labels" från Tjeckoslovakien.

-Men det kanske kan bli sex av det med, skrattar Biff.

En sista fråga som efter vad som tidigare i intervjun sagts inte är relevant, men som Gruvan ändå inte kan hålla sig ifrån att ställa är vilka som är bäst, Gluecifer eller Hellacopters. Efter en liten stunds funderande kommer deras svar i mun på varandra.