(Johan Reivén)

Nu blir det hårdrock

Ett par minuter försenad, direkt från X-2000 och Göteborg, kliver Johan Reivén från LOK in på skivbolagets kontor och skakar hand. Det tillhör ovanligheterna att trummisen i ett band sköter intervjuer (sssch…säg inget till Lars Ulrich) men Johan är en ovanlig trummis. Han skriver de flesta låtarna i bandet, och är dessutom producent tillsammans med Roberto Laghi. Hur många trummisar kan matcha det?

Debutskivan Naken, Blästrad Och Skitsur spred sig som en löpeld genom landet, och sålde runt 45.000 exemplar. En otrolig summa för ett hårdrocksband i Sverige idag. Efter idogt turnerande var det slutligen dags att sätta sig ner och knåpa ihop skiva nummer två, Sunk 500.

-Visst fanns det press på en, säger Johan. Den försökte vi ignorera. Ett tag funderade vi allvarligt över att döpa skivan till "Den Svåra Andra Plattan" (skratt). Men vi lyckades kravla oss ur det där ganska rejält. Visst fanns det gnagande i bakhuvudet, men det går inte att tänka så. Jag försökte hela tiden gå tillbaks till mig själv. Vad tänkte jag innan första plattan? Man vill ju utvecklas hela tiden. Det där ville jag göra då, det här vill jag göra nu. Samtidigt är drivkraften vetskapen att många vill se oss live, och det är där vi har vår största styrka. Plattor är ändå lite sekundärt i vårt fall tycker jag.

Till skillnad från förra skivan klev LOK in i studion utan att ha alla låtar helt klara och inrepade. De första låtarna till Sunk 500 började skrivas i september, och inspelningen började redan i november. Johan och Thomas (gitarr) skrev ihop riff och rytmer, medan Martin (sång) knåpade texter.

-Det var meningen att vi skulle kliva in i studion utan att ha alla låtar klara, säger Johan. Vi ville testa, ha mer tid i studion och kunna ta det lugnt och spela in nånting och sedan avgöra vad man tycker. Det har haft sina fördelar, men till nästa gång föredrar jag nog att vara mer välrepad innan.

Trummis, låtskrivare och medproducent. Johan har många järn i elden, och han tvekar inte att jobba riktigt hårt för sitt band.

-Det finns givetvis situationer när man glider mellan sina roller, medger Johan. Jag har en viss kapellmästarroll i replokalen, och är väldigt delaktig i arrangemangsbiten. Det känns rätt naturligt, det är inte något nytt när man kommer in i studion. Jag blommar väl ut lite extra där. Det som känns konstigt är att man startar med trummor när man spelar in. Då brukar jag försöka hålla mig till enbart trummisrollen. När man spelar själv är man känslomässigt engagerad, och det är svårt att veta om det är bra eller dåligt. Då kan jag lita till Roberto att säga vad som fungerar och inte.

Naken, Blästrad Och Skitsur blev hyllad dels för sina starka låtar, dels för sin produktion med mängder av olika gitarrljud som alla sätter sin speciella prägel på varje ny låt.

-Visst hade vi många olika gitarrljud på förra, säger Johan. Överlag var det åt ett speciellt håll. Det var mycket fuzz. Både jag och Roberto lyssnade mycket på Fu Manchu, Kyuss och Clutch. Det var där vi ville hämta gitarrsound. Det jag kan vara lite missnöjd med i efterhand på vissa låtar är just att vi stirrade oss blinda på att det skulle vara just de sounden. Den här gången är det inte mindre sound, det är bara att det är större bredd.

Förutom att skriva låtar till LOK fick Johan och Thomas chansen att skriva och spela in en låt tillsammans med Joakim Thåström. Det som till sist blev Två + Två på Thåströms senaste soloplatta Det Är Ni Som E Dom Konstiga Det Är Jag Som E Normal, började som Psalm #99 (även den på samma skiva).

-Thåström dök in i logen efter ett gig i Malmö och öste superlativer över oss, säger Johan. Han skulle till Göteborg för att mixa plattan, och hade en låt som han vill göra som de inte hade hunnit spela in än. Jag fick Psalm #99 på kassett på tisdag. På torsdag hämtade jag och Thomas upp Thåström i studion och stack till replokalen och jammade. Ett par dagar senare gick vi in i studion och spela in hela låten på en dag. Det var snabbt jobbat. Vi arrangerade låten i studion, och allting var väldigt spontant. Det var intressant att jobba med honom, och jag fick ut väldigt mycket av det hela trots att det bara var en dags jobb.

Göteborg kryllar av duktiga hårdrocksband, och Sverige är inte större än att alla känner alla. Trots det är regelrätta samarbeten som det mellan Thåström och Johan och Thomas relativt ovanliga. Visst dyker folk upp och sjunger körsång ibland, både Tony Jelencovich (Transport League) och Peter Dolving (ex. The Haunted) figurerar på Sunk 500, men i regel gör varje band sin grej för sig själva.

-I ett metalband har alla sina positioner och alla har sin plats, säger Johan. Det är klart att det gästas hit och dit, och det är skitkul. Det blir tydligare i hiphopen där en kille får en egen vers, och traditionen vad gäller inhopp är annorlunda inom hiphopen. Men jag tycker det är skitkul, och vi spanar på att samarbeta med andra.

Läs även intervjun från Hultsfred!