(Dave Mustaine & Al Pitrelli)

När Megadeth släppte förra skivan Risk var det ett poppigare, mer melodiskt band som släppte skiva. Fansen sa nej. Nu är Megadeth tillbaka med The World Needs A Hero som mycket väl kan vara deras bästa sedan Countdown To Extinction.

Megadeth har haft en nedåtgående karriär under senare år. Efter briljanta Rust In Peace (1990) och uppföljaren Countdown To Extinction (1992) har skivförsäljningen dalat. Förra skivan Risk (1999) sålde inte alls som förväntat, och ledde i slutändan till att Megadeth lämnade sitt forna skivbolag Capitol Records.

Med Risk valde Megadeth en ny väg. Låtarna var enklare, riffen softare och melodierna poppigare. Fansen vände ryggen till. Det fick frontmannen och grundaren Dave Mustaine att tänka (och tända) till. Resultatet blev The World Needs A Hero, en tillbakagång till Megadeth som de lät på Countdown To Extinction. -Jag tröttnade på hur fansen snackade om bandet, säger Dave. Därav låten Return To Hangar. Jag var trött på att höra att fansens favoritskiva är Rust In Peace. Nu kommer deras favoritskiva vara The World Needs A Hero. Fattar man inte vad Megadeth handlar om efter att ha hört Return To Hangar, då är man körd.

Dave Mustaine skräder inte med orden. På gränsen mellan arrogant och självsäker är det svårt att veta om man ska skratta eller sucka när Dave uttalar sig om vissa saker. I ena sekunden verkar han verkligen bry sig om sina fans, i nästa sekund verkar han bara bry sig om sig själv. Trots att det inte är något uttalat verkar han fortfarande vara något bitter för att ha blivit sparkad av världens största hårdrocksband, Metallica.

Året var 1983 och Metallica var bara veckor från att spela in sin debutskiva Kill ’Em All med Dave Mustaine på sologitarr. Då kom beskedet. Dave var sparkad och rollen som sologitarrist gick till Kirk Hammett. Resten är musikhistoria. Dave slickade sina sår, återvände till Los Angeles och bildade Megadeth. 1985 kom första skivan Killing Is My Business…And Business Is Good, och karriären kulminerade i Rust In Peace och kanske framförallt Countdown To Extinction.

-Jag kände mig sårad då, berättar Dave. Jag funderade allvarligt på att sluta spela musik. Så jävla less var jag på allt. Men jag bestämde mig för att vända på ilskan och frustrationen till något positivt.

I Megadeths begynnelse var bandet en trio på jakt efter en gitarrist till som kunde komplettera Daves gitarrsolon med en egen stil. Innan de hittade Chris Polland hoppade Slayers gitarrist Kerry King in.

-Vi hade ett par spelningar och saknade gitarrist, säger Dave. Kerry är en god vän och är extremt snabb på att lära sig låtar. Jag visade honom det vi höll på med och han hoppade in ett par gånger innan vi hittade en permanent gitarrist.

Ordet permanent och Megadeth i samma mening är lite av en motsägelse. Den ende som hängt med hela tiden förutom Dave är basisten David Ellefson. Gitarrister och trummisar har kommit och gått. Marty Friedman på gitarr hade spelat med Megadeth i otroliga tio år, innan han förra året bestämde sig för att sluta. Rollen som framtida gitarrkompis med Dave gick till Al Pitrelli. -Marty ville lämna bandet, berättar Al. Jimmy DeGrasso (trummor i Megadeth) och jag har känt varandra i tjugo år. Han föreslog mig för Dave. Så Jimmy ringde mig och bad mig att komma förbi. När vi la på hade jag bestämt mig för att jag skulle bli den nya gitarristen i Megadeth. Nu handlade det mest om att övertyga Dave.

-Det var inte så svårt, säger Dave. Als provspelning gick snabbt. Vi hade träffats ett par gånger tidigare, så jag visste vem han var. Jag litade på Jimmy och Jimmy litade på Al. Så Al dök upp men jag var på dåligt humör. Det berodde inte på Al, det berodde på att jag visste att det skulle bli jobbigt för mig att lära Al att spela som jag ville. Du kan inte ens ana hur många gånger jag har lärt folk att spela de här låtarna. Jag bad honom lira, han drog av ett par solon och jag fattade att han skulle klara av Megadeths låtar. Han var värd att lära upp.

Det är inte svårt att förstå att Megadeth har haft en sådan otrolig personalomsättning. Dave tenderar till att rata alla gitarristers spelteknik, och tvingar dem att anpassa sig till hans spelstil. Det spelar ingen roll hur duktig man än är på gitarr, man ska spela the Daveway eller så blir det the highway.

Marty Friedman ville hoppa av under den pågående turnén för Risk i USA i början av år 2000. Al Pitrelli hängde med i turnébussen och övade låtar i väntan på sitt första gig. Det kom tidigare än väntat.

-Min första show skulle ha varit i Idaho, säger Al. Tre kvällar innan var vi Vancouver. Jag tänkte kolla in spelningen och sedan öva ordentligt de två dagarna som jag hade ledigt innan Idaho. Ungefär en halvtimme innan spelningen i Vancouver står jag och hänger i omklädningsrummet när Dave dyker upp. Han ber mig byta om. Jag ska spela. Jag minns att känslan var som om man hade åkt fast i skolan för tjuvrökning och var på väg till rektorns kontor.

-Marty dök helt enkelt inte upp, säger Dave. Han brände oss. Efter kanske tredje låten gick jag över till Al och bad honom att försöka slappna av. Vilket inte är lätt när det står tusentals fans och skriker framför dig. Det är skrämmande. Så jag glider över till Al, och då ser jag Marty stå vid sidan av scen. Efter konserten kom vår manager och sa att Marty ville träffa mig. Jag sa nej. Jag har inte sett honom sedan dess.

Nu när Dave har börjat skriva låtar i gammal hederlig Megadeth stil utlovas att fler gamla låtar ska spelas live än bandet har valt att göra på senare år. Fansen ska få vad fansen vill ha är parolen. De gamla tunga, snabba låtarna ska varvas med de senaste tunga, snabba låtarna.

-Det här är första gången sedan Countdown To Extinction som jag känner att jag har gjort en riktigt grym platta, säger Dave. När jag lyssnar på en låt som Recipe For Hate tänker jag bara "fuck". Det är så bra. Solona påminner mig om att vara helt borta på droger samtidigt som man lyssnar på Mercyful Fate i en bil som kör hundratio i dimman med James Hetfield bakom ratten full på vodka. Den känslan får jag när jag lyssnar på Recipe For Hate.

Foton: www.megadeth.com