(Peter Lindgren)

Emptiness followed in her wake

Det är sällan gäster i studion är så med på noterna som Peter Lindgren, gitarrist i Opeth.
Trots att det förmodligen är hans första besök i en radiostudio presenterar han låtar som en född programledare och leder in samtalet på nästa låt. Opeth spelas alldeles för sällan på radio annars.
Deras ofta långa låtar är helt enkelt inte vad de flesta andra radiostationer finner "radiovänligt". Gruvan däremot kunde inte ha hittat en bättre gäst till sitt etthundrande program.

Gruvan - Det här var alltså "The Amen Corner" med Opeth som ni hör här dö ut i bakgrunden. Peter, välkommen till Gruvan.

Peter - Tack.

G - Vi kan börja från början. Opeth, när bildades ni? Varför och hur?

P - Opeth är egentligen en gammal konstellation från slutet av åttiotalet. Det säger alla band, men det är sant. Eruption och Opeth var två lokala band som alla kände varandra i och som slogs ihop till ett.

G - Lokala? Varifrån?

P - Från Huddinge, Sörskogen, dom där sunkiga områdena. (Skratt). Det blev nån slags tävling om vem som skulle vara med i vilket band, och helt plötsligt så slutade hälften och då slog Micke Åkerfeldt som sjunger nu och vår gamla sångare David Isberg ihop banden till ett, och så valde dom att kalla det Opeth istället för Eruption. Sen harvade vi väl på på nåt sätt i replokaler, bytte medlemmar rätt kraftigt, jag kom med nittioett. Vi harvade rätt länge som en trio faktiskt när den gamle sångaren David slutade/fick sparken tog Micke över på sång och så körde vi fram till nittiotre nånting. Vi skaffade ny basist, fick skivkontrakt med Candlelight och spelade in första skivan våren nittiofyra. Som inte kom förrän nittiofem, tror jag, på sommaren.

G - Det brukar bli en del problem. Det är sagt att om två månader ligger den i butiken, sen blir det inte riktigt så. Okej, nuvarande laguppställningen. Vem spelar och heter vad?

P - Jag, Peter Lindgren spelar ena gitarren, Micke Åkerfeldt spelar andra gitarren och sjunger. Sen har vi en ny basist som heter Martin Mendez och en ny trummis som heter Martin Lopez. Det är lite som Knatte och Fnatte. (Skratt.) Det är sättningen, dom spelar på senaste skivan.

G - Hur kommer det sig att ni bytte basist och trummis?

P - Det var lite fel med personkemin så vi sparkade basisten Johan och tänkte fortsätta med en ny basist. Då ringde Anders, vår trummis, från Brasilien, han kommer därifrån egentligen, och sa att han lägger av helt enkelt.

G - Han började i Sepultura istället. (Skratt.)

P - Typ. Nej, han spelar i ett källarband. Han fick bara för sig att flytta dit och då hade vi ett halvår kvar till studio, ingen replokal, inga låtar och inget folk. Vi fick annonsera och det var på den vägen vi fick dom här nya killarna.

G - Var det mycket letande innan ni fastnade för just dom, eller var det dom första som kom och som var jävligt bra?

P - Ja, det är en liten rolig historia för vi annonsera efter en trummis eftersom vi tyckte det var viktigast. Det tar längst tid att repa in och så. Det ringde rätt få folk och vi tänkte "vad fan är det här" för vi annonserade på alla hårdrocksskivaffärer och musikaffärer. Martin han berättade senare när han fick jobbet att han hade åkt runt och rivit ner varenda lapp för att få jobbet. Vi tog honom för han var duktig såklart men…

G - Fan vad skönt!

P - Lite kyligt.

G - Det är fult, men det är så man får jobb.

P - Verkligen. Vi tänkte att han var duktig och det var inte så många som hade ringt, så det är klart att vi tog honom.

G - Det är hårdrock.

P - Verkligen.

G - På skivorna står det inte Opeth. Det är lite hemligt sådär.

P - Vi har väl försökt att bevara nån slags mystik. Vi har inga bilder på oss själva egentligen heller. Det finns bilder men poängen är att det ska vara lite svårt att se vilka vi är för att skapa nån slags mystik. Jag vet inte om man lyckas, men…

G - Då är det bra att det är radio det här.

P - Exakt. Det är kul också för vi gillar dom här gamla sjuttiotalsbanden och dom körde väl lite med suddiga bilder och sånt.

G - Det är lite flum och lite musik.

P - Vi är väl lite metalhippies på nåt vis.

G - Vad tyckte skivbolaget om det? Det måste ju kännas lite svårare att få den här attraktiva framsidan så att folk säger "Wow, där är Opeth!".

P- Det är problematiskt för dom klistrar på fula klistermärken. Det envisas dom med och jag river bort dom varje gång jag är i en affär. Dom är skitfula. När skivorna släpps i USA och Japan då lägger dom på en logga på layouten. Köper man skivorna där så står det Opeth. Rätt fult.

G - Vi hoppar vidare till senaste skivan, My Arms, Your Hearse. Det är en lite annorlunda titel.

P - Det här är ju officiellt nu verkar det som eftersom att det står på nätet. Vi har ju stulit titeln från en gammal grupp. Vi har alltid problem med titeln, det är svårt att hitta på. Man vill alltid hitta på det där mest klassiska som ingen har kommit på. Micke hade väl på tapeten att det skulle heta "Everything Dies", men jag tyckte det var dåligt. (Skratt.) Så kom han upp med det här då och det lät okej.

G - Det är ju en temaplatta, kan du berätta vad det handlar om?

P - Okej. Jag ska inte avslöja för mycket här. Micke har skrivit texterna och han vill att det ska vara lite så att man får luska ut det själv. Det handlar väl i princip om, vad ska man säga, kärlek efter döden. Han väljer ofta efter döden tema, Micke, eftersom ingen kan säga att man har fel. Det är upp till var och en och man får tycka vad man vill.

G - Ni skulle döpt plattan till "Postmortem".

P - Precis. (Skratt.)

G - För att anknyta till en annan låt.

P - Slayer!

G - Micke vill låta fantasin flöda lite mer fritt?

P - Precis. Det är inga socialrealistiska texter direkt. I texthäftet börjar inte texterna från det första han sjunger. Plattan börjar med en prolog och slutar med en epilog. Vi har satt en text på prologen och epilogen som inte sjungs nånstans. Men om man kollar står faktiskt texterna till alla låtarna, men det vävs ihop till en berättelse. Det handlar ju om känslor och så. Var och en får tolka det som dom vill.

G - Varför en konceptskiva? Men det är väl egentligen en fråga till Micke...

P - Det är lite det här med gammal hårdrockskänsla att köra en konceptplatta. King Diamond kör mycket konceptskivor. Lite enklare också att göra en lång text och dela upp den, än att göra sju deltexter som ska handla om lite olika saker. Det är lättare att skriva en lång text helt enkelt. Plus att låtarna knyts ihop på ett annat sätt. Nu har vi dessutom lagt ihop låtarna så att dom ligger ihop rent musikmässigt.

G - Man kan lyssna på det som en lång låt?

P - I princip. Vi hade tänkt nångång i tiden att vi skulle göra en skiva som bara är en låt. Sen gjorde Dan och Edge of Sanity det och då försvann det lite grann. Man kan inte göra det en gång till.

G - Ni har en låt som heter "Credence" på den här plattan. Den kändes ballad för mig.

P - Det är en smetig ballad. Det är inga distade gitarrer och bara vanlig sång.

G - Det är en "Nothing Else Matters" kanske?

P - Nej, för den kommer aldrig att spelas i radio. (Skratt.) Den är ju bara fem minuter så den skulle man kanske kunna se som en sell-out. (Skratt.) Vi kommer aldrig att göra en video på den. Såhär är det. Vi gör musik precis som vi vill. Eftersom vi stoppar in rätt mycket akustiska gitarrer och dödssång och vanlig sång så kan vi gå åt vilket håll vi vill utan att det blir snett.

G - Hur skulle det kännas om den verkligen behandlades som en ballad? Om du var på ett ställe och du hörde den och folk började dansa till den.

P - Det skulle inte jag gilla. Om vi nu skulle ha gjort en video på den och skulle den ha sålt jättemycket och så skulle folk ha köpt skivan och tyckt "vad är det här för skit". Vi skulle aldrig kunna släppa den låten för den är inte representativ för vår musik. Man kan inte höra den och säga såhär låter resten.

G - Det är ungefär som kids som går på en Metallica konsert och som har hört svarta skivan. "Men vad är det här? Vad aggressivt."

P - Precis.

Intervjuer                    Veckans Album