IN FLAMES
Clayman
(Nuclear Blast) |
Den melodiösa dödsmetallens kanske bästa band
har gjort det igen. Små förändringar mellan skivor hör till, och In Flames tillhör
inte undantagen. Största skillnaden är Anders som liksom Nick Holmes i Paradise
Lost börjat sjunga. Var dock inte oroliga. Det growlas fortfarande till största
delen, men det är kul att flammorna vågar.
(4) |
|
STUCK MOJO
Declaration Of a Headhunter
(Century Media) |
Fjärde studioplattan från rapmetallarna Stuck
Mojo är deras klart bästa. Nye basisten Dan Dryden fungerar utmärkt som sångkomplement
till Bonz’s rap. Låtarna är mer fokuserade och sångmelodierna klart
"catchiga". Riffen är tunga och rytmsektionen smattrar på som aldrig förr.
Oväntat bra från ett band som nu tar klivet från okej till bra.
(4) |
|
ALICE COOPER
Brutal Planet
(Eagle Records) |
Första nya fullängdaren sedan 1994´s The
Last Temptation. Tyngre och hårdare än någonsin på bekostnad av sångmelodierna.
Inga givna hits som Poison, Hey Stoopid eller School’s Out,
men som helhet kan skräckmästaren fortfarande.
(3+) |
Alice Cooper är tillbaka i gammal god stil.
Produktionen är lite ruffigare än den varit på sistone vilket enbart är bra. En av
förklaringarna till detta ska tydligen det återupptagna samarbetet med producenten Bob
Ezrin vara. Denne var ju med och frambringade örhängen som t.ex. School’s
Out och Only Women Bleed. Denna platta borde inte göra någon besviken, i alla
fall inte de som gillade Alice Coopers 70-tal. I "It’s the Little
Things" så flirtar han dessutom lite med sitt egna förflutna, sånt är kul!
(4) |
DISPATCHED
Motherwar
(Music For Nations) |
Dödspower från Sverige. Gitarrslingorna doftar
gammal hederlig metal, och sången är brutal med lite synthmattor i bakgrunden. Stabil
fullängdsdebut där låtarna kanske liknar varandra lite för mycket ibland. Däremot
dör skivan vid coverversionen av The Final Countdown.
(3) |
Winds of Creation heter plattan, men
så värst kreativt eller nyskapande känns det inte. Detta har gjorts x antal gånger
förr vilket gör att plattan inte känns speciellt angelägen. Bara idén att göra en
cover på The Final Countdown borde höja ett varningens finger för detta band.
Hade dom försökt vara ironiska så kanske jag kunnat acceptera det, men det värsta är
att jag inte tror att dom är det.
(1) |
ORANGE GOBLIN
The Big Black
(Rise Above Records / Music For Nations) |
Rökig rock som svänger är Orange Goblins
varumärke. Förra plattan Time Travelling Blues var riktigt bra, och därför
är det trist att The Big Black inte kommer i närheten. Riffen upprepas, och det
som svängde på förra är stelt på nya.
(2) |
Fu Man-Chu’s yngre bröder är den
första tanken som dyker upp i huvudet när jag sätter på skivan. Detta är dock inget
man behöver be om ursäkt för. Man gungar friskt på och är bitvis både tyngre och
lite mörkare än Fu Man… Gillade man Orange Goblins förra platta så blir man
nog inte besviken på den här heller.
(3) |
BLAZE
Silicon Messiah
(SPV) |
Nu när Dickinson är tillbaka där han hör
hemma får Blaze släppa soloskiva. Låtarna är tyngre än Maidenmaterialet Blaze
krystade fram, och faktiskt låter hans sång riktigt bra. Intresset falnar hyfsat snabbt,
låtarna är repetetiva och på tok för långa. Inte helt oävet, men det behövs mer än
två, tre bra låtar för att rädda en skiva.
(2+) |
Inte verkar han speciellt knäckt av att Iron
Maiden återförenats med Bruce, den gode Bayley. När han sjöng i Maiden var det
oundvikligt att inte jämföra honom med Bruce, och i en sådan jämförelse så kommer de
flesta i underläge. Musiken på Silicon Messiah verkar passa Blaze bättre,
åtminstone upptäcker jag ingen falsksång. Musiken är lite "modernare"
hårdrock, mer riffbaserat etc. än det Maiden ägnar sig åt. Bitvis känns det dock lite
för "pretto" för att jag ska känna mig helt bekväm med detta.
(2) |
GLUECIFER
Tender is the Savage
(White Jazz) |
Tredje fullängdaren från de glada norrbaggarna
är tyvärr också deras sämsta. Det känns som om deras berömda energi lämnades
utanför studion. I Got A War, Rip-Off Strasse och Dog Day, Dog Night håller humöret
uppe, men det är långt ifrån lika bra som tidigare två skivor.
(2+) |
Tredje plattan från fetsvängande norrmännen.
Vissa säger att de har gjort en sämre platta och blivit långsamma. Långsamma må
stämma, men verkligen inte sämre. Som de själva säger så har de blivit äldre och
tryggare som band vilket gör att man vågar satsa mer på tyngd och melodier, och det är
enligt mig inte en försämring. Snarare tvärt om. Om det är bandet som gått framåt
eller producenten Daniel Rey (Entombed, Misfits, White Zombie m.fl.) som höjt nivån på
skivan eller bådadera ska jag låta vara osagt, men bra är det.
(-4) |
MOTÖRHEAD
We are Motörhead
(SPV) |
Lemmy & Co förnekar sig aldrig. Från
inledande See Me Burning till avslutande We Are Motörhead snackar vi fet rock n’
roll i hundra knyck. Wake the Dead är skivans riktiga pärla, en tung, mörk låt med
bassolo. Ett måste för alla Motörhead fans.
(3) |
|
THE STEP KINGS
Let's Get it On
(Roadrunner) |
Jag blir lite skeptisk när jag ser omslaget och
deras logga med en karatesparkande figur i kungakrona. Musiken lämnar mig dock allt annat
än skeptisk. Det gungar, det svänger och hitlåtarna radar upp sig. Biohazard
möter Soundgarden.
(4) |
Detta är en skiva som sätter sig vid första
lyssningen utan att för den skull verka bli tråkig efter ett par genomlyssningar. För
att placera dom musikaliskt så skulle man kunna säga; hårdare än Red Hot Chili
Peppers men inte riktigt lika brutala som Biohazard i sina hårdaste stunder,
men det är inte långt ifrån. Vokalt så tror man att det är ett sidoprojekt av Chris
Cornell från Soundgarden eftersom Step Kings sångare ibland är kusligt lik
Cornell på rösten! Enligt uppg. så ska det dessutom vara ett band som går in för att
underhålla sin publik när man spelar live och det är ju alltid kul. Trots att det är
första fullängdaren så är det inget spår som direkt faller ur ramen, dessutom finns
det ett par potentiella singlar. Missa heller inte det "gömda" spåret på
slutet! Helt klart ett band värt att kolla in extra. (4) |
