Igor Cavalera, Dwrrick Green & Andreas Kisser

War for territory

Sepultura är ett banbrytande band inom genren och står som inspiration till ett otal andra grupper som försöker efterhärma Sepultura så gott de kan. Ingen kan dock bli bättre än originalet. Eller? Max Cavalera hoppade av och bildade Soulfly. Sepultura skaffade ny sångare och fortsatte. Två band med liknande inriktning och stormig historia.

Gruvan har träffat Sepultura vid två tillfällen. Igor Cavalera (trummor) och Derrick Green (sång) kunde man höra under program åttiofem och Andreas Kisser (gitarr) dök ner i gruvschaktet under program nittiofyra. Dessutom hade Gruvan chans att prata ett par minuter med ex-medlemmen Max Cavalera per telefon när han lanserade sitt nya projekt Soulfly.

Max grundade Sepultura (bland annat var det han som kom på namnet som ung tonåring) och splittringen mellan honom och resten av bandet tog hårt. Det hörs på rösten trots en hyfsad knastrig telefonlinje från Amsterdam.

-Sepultura har varit en stor del av mitt liv och jag är stolt över min tid i bandet och det kommer alltid vara en del av mig, berättar Max. Det är synd att avundsjuka skulle förstöra vår "stam", vårt band. Jag pratar fortfarande inte med grabbarna. Men vem vet vad som händer i framtiden. Tiden sägs läka alla sår.

Historien bakom splittringen känner de flesta till. Max fru Gloria var även manager för Sepultura. När kontraktet med Sepultura gick ut vägrade Igor, Andreas och Paulo (bas) att förnya det. Då valde Max att lämna bandet. Sedan beror det på vilken sida man vill tro på hur smärtfritt det egentligen gick till.

-Mellan mig och Max finns inga problem, säger brodern Igor. Det är bara rent professionellt som vi inte kan jobba ihop. På familjeplanet finns inga problem.

-Jag har inte snackat med Igor sen jag lämnade bandet, säger Max ett par månader tidigare.

När Soulflys debutskiva kom ut märkte man snart att Max valt att fortsätta utforska det han och Sepultura påbörjat på "Roots". Tung, fläskig hårdrock med inslag av traditionella brasilianska instrument och takter. Faktiskt lät det som en mycket naturlig utveckling efter "Roots".

-Jag började skriva direkt efter splittringen, säger Max. Jag verkligen sprutade ur mig låtmaterial och jag tror det finns nog med låtar att fylla en till Soulflyskiva.

Under tiden hade grabbarna i Sepultura det lite jobbigare. Att ersätta en sångare är inte något man gör i en handvändning.

-När vi började repa efter att Max hoppat av körde vi som en trio, berättar Andreas. Vi försökte göra något nytt. Nu är det inte så massivt med två gitarrer utan vi letar andra sätta att arrangera basen på, roligare slagverk och olika ljud och oljud för gitarren till varje låt.

-Jag la det mesta av slagverken själv med en del hjälp av olika polare, säger Igor. Det kunde vara en roddare, en polare…

-Någon snubbe som satt och hängde i studion, fyller Derrick i med ett stort skratt.

-Slå här! Slå här! skrek vi, avslutar Igor också skrattande.

Demotejper med hoppfulla sångare vällde in från hela världen när Sepultura väl bestämt sig för att inte använda Andreas som vokalist. En av de hoppfulla var Derrick Green som tidigare harvat i en del hardcoreband som självdött efter ett tag. Det sista bandet Derrick spelade i innan han slutligen hamnade i Sepultura hette Alpha Jerk och var på väg att splittras även det precis som många av Derricks tidigare band.

Hur gick det till när ni prövade nya sångare? Stod folk i kö och fick komma in en och en?

Derrick börjar skratta högt vid frågan.

-Vilken kul idé med folk i kö, hostar han fram mellan de hjärtliga skrattanfallen.

-Här har ni olika nummer, hakar Igor på.

-Nummer trettiosex, fortsätter Derrick med sin bästa chefsröst. Sjung det här på lappen. Öh..roots bloody…öh..roots?

Det ska påpekas att Derrick på intet sätt menade ovanstående som en förolämpning mot Gruvan eller Gruvans frågor. Istället har den tvåmeter långe mannen en enorm aptit på att skämta och har ett skratt som lätt smittar av sig.

-Nej, fortsätter Derrick när han har lugnat ner sig något. En gemensam bekant på skivbolaget gav grabbarna min kassett och de gillade sången även om de tyckte att musiken sög (skratt). Så de skickade en kassett med den instrumentala versionen av "Choke" som sedan blev andra spåret på skivan. Jag la sången, skickade tillbaka och blev bjuden till Brasilien typ en månad senare. Där hade vi skitkul och jag ville inte därifrån, men de hade andra att lyssna på och sådär. En månad senare ringde de igen. Jag blev så glad för det betydde att jag skulle slippa jobba som dörrvakt på en liten sylta och istället hålla på med musiken på heltid.

Sepultura spillde ingen tid utan började jobba på låtarna med en gång. En av idéerna som dök upp var att jobba med det japanska slagverksbandet Kodo, en grupp vars skiva Igor hittat i en affär och som resten av bandet fattade tycke för.

-Vi fick en chans att se de i Belgien, berättar Andreas. Sedan träffade vi dem och blev förvånade över att de visste vilka Sepultura var. När vi höll på med skivan stack vi iväg till Japan där vi bodde ett tag och spelade in med Kodo. Vi hade en klar och tydlig idé över hur vi ville att det skulle låta, men arrangemangen jobbade vi fram med Kodo.

Dessutom hann Sepultura och Jason Newsted från Metallica slå sina påsar ihop och skriva en låt tillsammans.

-Jason råkade vara i Japan med Metallica samtidigt som vi var där med Kodo, säger Andreas. Vi snackade lite löst om att göra något ihop. Sen träffades vi i Jasons hus och skrev låten "Hatred Aside" från grunden hemma hos honom. Det var bara pang, pang, pang och så spelade vi i den där på plats.

När Sepultura hade hittat rätt man att ersätta Max och spelat in skivan återstod bara att se vad fansen skulle tycka om den nya killen. Max var alltid oerhört populär bland fansen och populariteten höll i sig när Soulfly släpptes. Skulle folk vända Derrick och Sepultura ryggen?

-Vi tyckte att den brasilianska publiken skulle få chansen att se Derrick först, säger Andreas. Vi fixade en stödgala där vi samlade ihop enorma mängder kött att delas ut till de fattiga och spelade inför 20.000 personer. Fansen tog emot Derrick på ett mycket positivt sätt. Då visste vi att det var dags att turnera.

Turnén svängde förbi Stockholm den femte december 1998 bara fem dagar efter att Slayer spelat i Solnahallen. Dessa två band turnerade en hel månad i Europa tillsammans innan de kom var för sig till Sverige och det finns nu planer på att göra om samma sak i Amerika om det funkar för alla inblandade.

-Vi hade skitkul ihop, berättar Andreas. Kerry King kom upp på scen och körde "Propaganda" med oss och jag lirade "Chemical Warfare" med Slayer. Tyvärr ville vi vara kvar i England en vecka till och därför blev det inget av i Sverige.

Väl på scen är det bara Andreas som spelar gitarr även om Derrick hjälper till på några enstaka låtar från de gamla plattorna där det helt enkelt behövs två gitarrer.

-Det är samma energi live även utan Max, försäkrar Andreas. Det är en viss skillnad med en ny kille i bandet, en ny röst. Vi kör de gamla låtarna lite annorlunda för vi ville inte kopiera det förflutna och när jag kör ett solo så jobbar Paulo hårt med basen för att fylla ut det eventuella tomrum som kan uppstå när man inte har en gitarr till som fyller ut. Det funkar verkligen skitbra.

Efter att ha sett Sepultura live går det inte att förneka. De är här för att stanna. Derrick Green är en frontman som heter duga. Han slår med näven i luften och fångar publiken direkt. Efter andra låten ropar folk "Derrick! Derrick!" till hans och Sepulturas stora glädje. Det är inte lätt att ersätta en karismatisk person som Max Cavalera, men Derrick Green lyckas till synes utan ansträngning.