Molnen låg täta över den trånga dalgången. I tre vädersträcks riktning anades ett Serbien som några veckor tidigare bombats av NATO:s flyg. Jag hade anlänt med buss fran staden Brcko i norra Bosnien-Hercegovina och befann mig nu i Srebrenica.
Det var, på några dagar när, fyra år sedan den av muslimska flyktingar överbefolkade enklaven föll i den bosnienserbiska arméns våld. I dess omgivningar - på sluttningar, i skogsdungar, på öppna fält - dog tusentals muslimska män på flykt mot regeringskontrollerat territorium. Fortfarande saknas över 7.000 personer. Knappt 2.000 kroppar har hittills återfunnits.
På ytan känns allt hopplöst. Nu lever serbiska flyktingar i en av bosnienserbiskt artilleri sönderskjuten stad. Barnen jag träffar har flytt med sina föräldrar från Sarajevo.
I Srebrenica märks inga omfattande reparationer av vägar och hus. Här domineras inte (den enda) gatan av nyöppnade kaféer och restauranger. Men en förändring är ändå på väg. Några dagar före mitt besök hade kommunen, efter OSSE:s godkännande, fått en muslimsk kommunfullmäktigeordförande, med en serbisk kollega som ordförande för kommunstyrelsen. Veckan därefter inleddes det, enligt uppgifter i bosnisk media, första mer omfattande biståndsprojektet; en rengöring av stadens avloppssystem. Samtidigt genomfördes det första organiserade besöket av muslimska kvinnor efter Srebrenicas fall. För första gången på fyra år kunde muslimsk bön höras i staden.
Ytterligare en vecka senare hölls en första "Mini-Donors' Conference". I början av augusti öppnade det första politiska partiet från den muslimsk-kroatiska delen av landet ett kontor i Srebrenica. Och på det mer vardagliga planet kunde staden uppvisa åtminstone en nyrenoverad restaurang som serverade en utmärkt cevapi med coca cola. På busstationen mittemot väntade hett turkiskt kaffe.
Men så länge drygt 7.000 personer saknas är det trots allt förfluten tid som dominerar. Framtiden känns alltför avlägsen. Nyligen avslutades öppnandet av ytterligare en massgrav; vid en trolig avrättningsplats hittades 250 kroppar, några med bakbundna händer.
"Stability means not just the absence of fighting or the creation of jobs, but is linked intimately with peace of mind and heart". Cornelio Sommarugas ord. Internationella rödakorskommitténs oförtröttliga arbete fortsätter. I hela Bosnien-Hercegovina saknas drygt 18.000 människor; i Kroatien 3.000. Hur många som "försvunnit" i Kosovo vet vi ännu inte.