Gun-Britt Andersson skriver i DN den 27 februari att den "avgörande skillnaden" för dagens flyktingar från Irak jämfört med gårdagens från Nazi-tyskland är 1951 års Genèvekonvention om flyktingars rättsliga ställning. Då hade vi inga internationella förpliktelser att leva upp till; idag har vi ett internationellt organ - UNHCR - som övervakar att staterna inte avvisar flyktingar till länder där de riskerar förföljelse.
Frånvaron av denna övervakning hindrade dock inte Sverige att även innan Genèvekonventionens tillkomst lagstifta om skydd för flyktingar. I 1937 års utlänningslag definierades en politisk flykting som en person "som av politiska orsaker flytt från annat land och ankommit därifrån eller från land, varest han kan antagas icke åtnjuta trygghet mot att bliva återsänd till förstnämnda land".
För att komma till rätta med dåtidens "illegala invandring" uteslöts dock de som "på grund av sin ras eller eljest inskränkts i sina försörjningsmöjligheter eller där känna vantrevnad". För säkerhets skull föreskrevs i oktober 1938 att personer med J-pass "i princip icke skulle medgivas inresa".
Vid krigsutbrottet infördes visumtvång för samtliga länder, utom de nordiska. Dessa drabbades emellertid av likalydande administrativa beslut i april och maj 1940 (Finland i juni 1941).
Idag, 47 års efter Genèvekonventionens tillkomst, är det inte längre våra grannländers medborgare vi försöker förhindra inresa. I juni 1993 återstod två och ett halvt år av krig och flyktingkatastrofer i Bosnien-Hercegovina. Visumtvång infördes. I januari 1998 utmålas flyktingar från Saddam Husseins Irak som illegala invandrare och krav ställs på skärpta gränskontroller och strängare transportörsanktioner. Avgörande skillnad? För vem?
Rickard Olseke 1998