Jasenovac. Auschwitz. Andra världskriget. Omarska. Srebrenica. Nittiotalets europeiska krig. Men flyktingpolitikens praktik förblir densamma.
1946 överlämnade den s k Sandlerkommissionen sitt Betänkande angående flyktingars behandling (SOU 1946:36). Kommissionen tillsattes den 12 januari 1945 för att, som direktivet lyder:
verkställa en allsidig undersökning rörande vissa förhållanden i samband med uppdagandet att e.o. byråinspektören i statens utlänningskommission Robert Paulson utlämnat vissa uppgifter till en svensk medborgare, som bedrivit underrättelseverksamhet.
Kommissionen kom emellertid även, och kanske främst, att såsom utredningens titel antyder utvärdera den svenska flyktingpolitiken i allmänhet. Dess ordförande, landshövding Rickard Sandler, hade tidigare varit socialdemokratisk utrikesminister, men skildes från detta uppdrag då samlingsregeringen tillkännagavs den 13 december 1939.
Utvärderingen gick till så att Sandler och hans kompanjoner undersökte klagomål från flyktingar och flyktingorganisationer "som framställts till kommissionen eller som eljest kommit till kommissionens kännedom, i den mån de riktat sig mot beslut eller åtgärder av svenska myndigheter eller tjänstemän".
I kapitlet "Utlänningarnas mottagande i eller avlägsnande ur riket" hittar vi en genomgång av flyktinglagstiftningen. Kommissionen inleder med att konstatera att:
Efter nazismens övertagande av regeringsmakten i Tyskland blevo många människor där, som genom sin politiska åskådning eller eljest kommo att stå i motsättning till den nya regimen och dess ideologi, nödsakade att fly från Tyskland för att rädda sina liv eller undgå koncentrationsläger.
Den noterar att samtidigt "allt strängare invandrings- och inresebestämmelser utfärdades i de olika länderna [runt Tyskland], och man sökte allmänt stänga gränserna för flyktingarna". På hösten 1941 stängde så Tyskland självt sina gränser för judar som ville lämna landet. Den påtvingade utvandringen ersattes nu av massdeportationer till "juderesarvat och andra koncentrationsläger".
I 1937 års utlänningslag definierades en politisk flykting som en person "som av politiska orsaker flytt från annat land och ankommit därifrån eller från land, varest han kan antagas icke åtnjuta trygghet mot att bliva återsänd till förstnämnda land". Här kan tilläggas att de som "på grund av sin ras eller eljest inskränkts i sina försörjningsmöjligheter eller där känna vantrevnad" inte betraktades som politiska flyktingar. Därtill föreskrevs i oktober 1938 att personer med J-pass "i princip icke skulle medgivas inresa". Vid krigsutbrottet infördes så visumtvång för samtliga länder, utom de nordiska. Dessa drabbades emellertid av likalydande administrativa beslut i april och maj 1940 (Finland i juni 1941). Sådan var den legala belägenheten för de flyktingar som sökte sig till Sverige.
Kommissionen uppmärksammar oss också på ett annat rekvisit som den hitresta flyktingen helst skulle ha uppfyllt; ett avgörande sådant kommer det att visa sig när vi får exempel på de klagomål som inkommit: "I allmänhet krävdes för tillstånd att vistas i landet, att garantier förelågo för flyktingarnas försörjning under uppehållet här". Alltså, oavsett flyktingskap eller inte, så utfärdades inget uppehållstillstånd om inte flyktingen hade eller kunde anskaffa medel för sin försörjning i Sverige. Denna praxis uppmjukades sedermera på hösten 1941, men då var Tyskland redan på väg att stänga sina gränser för flyende judar.
Kommissionen delger oss därefter ett intressant citat av socialstyrelsens generaldirektör:
Det rörde sig ju om ett så stort antal personer, som [...] ville utnyttja varje möjlighet att fly till vårt land, att det i varje fall icke kunde bli fråga om att taga emot annat än en ringa bråkdel [...] Därvid var det nödvändigt att söka uppställa vissa riktlinjer och hålla fast vid dem.
Efter att ha gått igenom tillämpliga lagar, förordningar och praxis gällande inresetillstånd, kommer undersökningskommissionen dock till en helt annan slutsats och skriver sålunda att:
I betraktande av det avsevärda antal flyktingar som, i ett senare skede av kriget mottagits här i landet, har kommissionen emellertid kommit till den uppfattningen, att de olägenheter man före och i början av kriget ansåg förbundna med en liberalare tillämpning av inresepolitiken beträffande flyktingar från Tyskland, särskilt judar, icke bort vara omöjliga att bemästra.
Därefter konstateras lakoniskt att "omsvängningen i den svenska flyktingpolitiken måste tyvärr sägas ha kommit för sent". Frågan om varför den "kom för sent" tar kommissionen emellertid inte upp.
Vi kan här tillägga att antalet flyktingar i Sverige hösten 1941 var mellan sex och sju tusen. I april 1945 hade denna siffra stigit till över 100.000.
Så över till klagomålen, de s k enskilda fallen. Kommissionen redogör utförligt för ett antal, som man anser relevanta, klagomål och redovisar i anslutning till varje enskilt fall framkomna synpunkter. Härvid avges omdömen som "bort kunna bifallas", "synes anmärkningsvärt", "bort bifallas omedelbart", och liknande.
Ett typiskt exempel: En judisk man, född i Tyskland, men polsk medborgare, med en dotter boende i Sverige, ansökte i november 1939 om inresetillstånd. Dels hade hans son redan bortförts till koncentrationsläger och han själv "löpte risk att när som helst dela sonens öde"; dels vara hans försörjning i Sverige på förhand garanterad. Hans ansökan avslogs i januari 1940 och han blev sedermera deporterad varvid han "avled". Kommissionen konstaterar kort att ansökan "hade bort bifallas".
I ett fall av avvisning "vill undersökningskommissionen icke göra gällande, att avvisandet [...] stått i strid med gällande bestämmelser". Men, skriver kommissionen, vid tilllämpningen "får man icke bortse från de rent mänskliga synpunkterna" och menar att i det behandlade fallet framstår det "såsom från rent humanitära synpunkter motiverat" att flyktingarna skulle ha fått stanna i Sverige. Detta är det genomgående intryck man får vid en genomläsning av kommissionens "enskilda fall"; de verkställande myndigheterna tog helt enkelt inte sådana hänsyn.
I ett förpassningsärende konstaterar kommissionen att verkställande myndighet "bort uppmärksamma det förändrade läget för judarna i Tyskland". Detta var något som myndigheterna sällan gjorde. Tvärtom, som socialstyrelsens generaldirektör anförde så gällde det ju att "söka uppställa vissa riktlinjer och hålla fast vid dem"! (Jmf dagens s k "länderkunskap" när det gäller t ex Kosovo). Kommissionen redogör också för ett exempel av, som man benämner det, "cirkulationsfall", d v s att flyktingar skickas från land till land utan att tas emot någonstans. "Brist på internationell samordning", klagar kommissionen! Idag kallas fenomenet på svenska för "refugee in orbit". Problemet är alltså ännu inte löst; EUs Dublinkonvention avses dock vara en lösning (femtio år senare).
Vidare slår kommissionen, med två undersökta förpassningsärenden som grund, fast att fordringarna för politiskt flyktingskap varit mycket "rigorösa". Ej heller har de personer fallen gäller fått stanna av humanitära skäl, utan istället förpassats till Tyskland. Kommissionen, som avlämnade sin rapport 1946, talar om den "dåtida" flyktingpolitiken. Kapitlet avslutas därefter abrupt utan några sammanfattande slutsatser och kommissionen övergår till att granska "uppehålls- och arbetstillstånd".
Denna genomgång visar sig emellertid gälla blott den, under andra världskriget tilllämpade ordningen, att bevilja uppehållstillstånd för enbart vissa delar av landet; t ex så gavs ej uppehållstillstånd för Stockholm, Göteborg och Malmö om inte "särskilda skäl" därför förelåg. Här handlar det alltså inte om en flykting skulle få stanna i Sverige eller ej, utan endast om var i landet han fick vistas.
Kort över till undersökningen om e.o. byrådirektören Paulsons göranden och låtanden. Här bör ytterligare en referens till utredningens direktiv göras:
det sattes ifråga särskilt att Paulson, i enlighet med en inställning som gjorde honom ovänligt sinnad mot stora grupper flyktingar, övat inflytande på meddelade beslut eller i övrigt på sättet för behandlingen av flyktingar.
Med bakgrund av stämningsläget i Sverige när det gällde judiska flyktingar i synnerhet och utlänningar i allmänhet, kan man fråga sig om risken inte är tämligen uppenbar att betydligt fler personer än utpekade Paulson, med ansvar för tillståndsärenden i socialstyrelsen och senare utlänningskommissionen, hyste liknande åsikter som kan ha påverkad också deras tjänsteutövning? Utsågs Paulson månne till syndabock för den politik samlingsregeringen bedrivit, och angivna myndigheter implementerat, under kriget? Dessa frågor ställer sig inte Sandler och den övriga undersökningskommissionen, utan utnyttjar istället drygt åttio sidor i sitt betänkande till att nagelfara den av regeringen angivna byrådirektören. Någonstans mitt av redogörelsen sägs emellertid, hänvisande till en av kommissionens "vittnen", att:
den omständigheten att Paulsons antisemitiska inställning icke tillräckligt uppmärksammats av omgivningen borde ses i samband med den allmänna inställningen hos folk och pressens hållning under de tidigare krigsåren. Man finge icke glömma, att andan tidigare varit en helt annan.
Av detta konstaterande dras dock inga som helst slutsatser om huruvida "den allmänna inställningen" hos andra tjänstemän kan vara av intresse för undersökningskommissionens utvärdering av svensk flyktingpolitik.
Kommissionen går istället med stor flit igenom hela Paulsons yrkesverksamma liv, hans arbetsuppgifter, åtalet mot honom för att ha "utlämnat vissa uppgifter till en svensk medborgare, som bedrivit underrättelseverksamhet", hans "inställning till flyktingar" samt hans "inflytande på meddelade beslut". I sitt "uttalande" angående Paulsons verksamhet slår kommissionen slutligen fast att byråinspektörens tjänsteutövning "givit anledning till anmärkning", men att den "icke tillnärmelsevis svarat mot de antaganden och påståenden" som enligt kommissionen skall ha förekommit i den allmänna debatten.
Ett halvt sekel senare. Vi befinner oss i början av 1998. De senaste europeiska krigen ligger bakom oss.
I juni 1993 införde Sverige viseringstvång för medborgare i Bosnien-Hercegovina. Då återstod fortfarande två och ett halvt år av krig och flyktingkatastrofer. Nu utmålas istället flyktingar från Saddam Husseins Irak som illegala invandrare och krav ställs på skärpta gränskontroller.
Dags för en ny utvärdering?