Bakom siffrorna döljer sig i de enskilda ärendena de hjälpsökande - flyktingar i Sverige och deras anhöriga i Bosnien-Hercegovina och i andra asylländer - , flyktingenhetens handläggares och flyktingkonsulenternas dagliga kontakter med dessa, enhetens samarbete med ICRC, IOM och andra organisationer och myndigheter. I det följande redovisas kortfattat ett antal mer, och ibland mindre, representativa exempel ur denna verklighet.
Det är vår och året är 1993. Uppehållstillstånd för föräldrarna är beviljat efter ansökan via Sveriges ambassad i Zagreb. Flyktingenheten beslutar om egeninsats för resan till Sverige. Efter att pengarna inkommit bokas flygresa genom IOM. Tre veckor senare ankommer föräldrarna till Stockholm. Flyktingenheten bekräftar ankomsten till IOM. Efter tre månader mottas faktura från IOM och ärendet kan avslutas.
I februari 1994 beslutar flyktingenheten om egeninsats för resa till Sverige. Sonen, tre år, bor hos sin mormor i en stad i nordöstra Bosnien-Hercegovina och skall med hjälp av en morbror ta sig till Belgrad för vidare transport till Stockholm och återförening med modern. Uppehållstillstånd har beviljats efter ansökan från Sverige.
Eftersom pojken saknar pass ber flyktingenheten ICRC i Belgrad utfärda resedokument (rödakorspass). Svenska ambassaden förvarnas om att pojken är på väg till Belgrad och att han kommer att inneha ett rödakorspass där svenskt uppehållstillstånd skall införas.
Efter att egeninsatsen inkommit kontaktar flyktingenheten IOM för bokning av buss från Belgrad till Budapest och sedan flyg. I slutet av mars meddelar IOM att allt är klart. Från Belgrad till Budapest eskorteras pojken av morbrodern; från Budapest till Stockholm av en flygvärdinna. Flyktingenheten meddelar ankomsttid till mamman i Sverige som skall möta på flygplatsen. Sonen anländer och detta bekräftas till IOM. I slutet av augusti får flyktingenheten en faktura från IOM och ärendet kan avslutas.
I mitten av april 1994 inkommer egeninsatsen för dotterns resa från Zagreb till Malmö. Flyg bokas via IOM. Det visar sig dock att dottern vill avvakta då farbrodern ännu inte beviljats uppehållstillstånd. Två månader senare tas farbrodern ut på flyktingkvoten och får därmed resan till Sverige betald av Invandrarverket. Genom kontakt med Invandrarverket samordnas resorna. Efter tre veckor anländer dotter och farbror tillsammans med buss (fadern betalar flickans resa direkt till Invandrarverket). Flyktingenheten återbetalar egeninsatsen och meddelar IOM. Ärendet kan avslutas.
Det är en dag i slutet av april 1994. Uppehållstillstånd för sonen i Bosnien-Hercegovina är sökt, beviljat och skickat med ett rödakorsmeddelande. Eftersom det rör sig om ett barn kan evakuering begäras från Sverige (normalt måste den anhörige i Bosnien-Hercegovina själv ta kontakt med ICRC). Flyktingenheten skickar därför ett förfrågan till ICRC i Zagreb. Efter fyra dagar kommer svar per telefon; fadern ombeds skriva ett rödakorsmeddelande till farfadern och ett till sonen. Detta för att en delegat skall kunna besöka dem utan att tilldra sig myndigheternas intresse. Flyktingenheten underrättar den kommunala flyktinghandläggare som har kontakt med fadern. Två dagar senare inkommer meddelandena och vidarebefordras omgående till Zagreb.
Den 20 maj meddelar ICRC att de har besökt pojken och farföräldrarna. Farfar och farmor vill inte låta barnbarnet resa ensamt. ICRC skall göra ett nytt besök. Flyktingenheten meddelar fadern i Sverige. Två veckor senare återkommer ICRC per telefon och berättar att farföräldrarna fortfarande vägrar låta pojken resa ensam till Sverige. ICRC kan därför tills vidare inte göra något. Flyktingenheten informerar återigen fadern om läget.
Sommaren går. I september återkommer flyktinghandläggaren och uppger att farföräldrarna nu har gått med på att "släppa" pojken. Flyktingenheten meddelar samma dag ICRC per fax. Efter fyra dagar rapporterar ICRC att transitvisering för Kroatien saknas. Flyktingenheten instruerar flyktinghandläggaren om hur ansökan om transitvisering går till.
Två veckor senare ringer flyktinghandläggaren och uppger att ICRC har kontaktat fadern och frågat om han har något bekant i Zagreb. Det har han inte. Informationen vidarebefordras till ICRC och IOM (som ansvarar för resan från Kroatien till Sverige). Organisationen UCE - Unaccompanied Children in Exile - kan dock ordna uppehälle i Zagreb, men då krävs ett skriftligt godkännande av fadern. Flyktinghandläggaren ser till att blanketter fylls i och dessa skickas vidare av flyktingenheten till ICRC.
Efter tre veckor - det är nu den 31 oktober - kommer en bekräftelse från ICRC om att UCE tar hand om pojken vid ankomst till Zagreb. Ett nytt problem dock dykt upp; det svenska uppehållstillståndet har gått ut. Flyktinghandläggaren informeras och skall se till att tillståndet förlängs. En vecka senare kan ett beslut från Invandrarverket skickas till ICRC.
November och december passerar. I januari 1995, nio månader efter att ärendet registrerades på flyktingenheten, ringer flyktinghandläggaren och säger att pojken inte vill lämna Bosnien-Hercegovina. Ärendet avslutas och den egeninsats för resan till Sverige som inkommit från föräldrarna återbetalas. Slutligen informeras ICRC och IOM.
Den 4 maj 1994. Brodern, som vistas i flyktinglägret "Gala Buli" i Libyens huvudstad Tripoli, har två veckor tidigare beviljats uppehållstillstånd i Sverige (efter ansökan av systern). Beslutet om uppehållstillstånd har av Invandrarverket skickats till Svenska generalkonsulatet i Tripoli.
Systern vänder sig till ett distriktskontor för att få hjälp med att ansöka om ekonomiskt bidrag för återföreningen. Efter att ansökan inkommit beslutar flyktingenheten om egeninsats för resan: båt Tripoli-Malta för vidare transport med flyg till Sverige. Efter kontroll via berörd flyktingkonsulent att uppehållstillstånd är beviljat och att pojken själv vill återförenas med systern i Sverige och egenavgift inkommit, bokar flyktingenheten resan via IOM.
Efter kontakt med lägerchefen i Tripoli ändras resplanerna; eskort skall ske landvägen till Tunis och via IOM bokas nu istället flyg därifrån till Stockholm. Drygt en vecka senare - det har hunnit bli juli - bekräftar lägerchefen eskorten och meddelar att han även ordnar och betalar resan vidare till Sverige. En månad senare ankommer brodern till Sverige. Egeninsatsen återbetalas och den planerade IOM-resan avbokas.
Oktober 1994. Mamman befinner sig i ett belägrat Srebrenica. Hon har beviljats uppehållstillstånd i Sverige, men detta har redan hunnit gå ut. Sonen, som har kontakt med en flyktingkonsulent, ordnar förlängning av tillståndet och transitvisum för Kroatien.
Innan flyktingenheten kan boka resan behövs också en kontaktadress i Kroatien. Flyktingkonsulenten ordnar detta. Samtidigt mottas egeninsatsen. Då allt är klart - det har nu hunnit bli december - bokas resan via IOM. ICRC och Sveriges ambassad i Zagreb meddelas för kännedom och uppehållstillstånd och visum skickas med ett rödakorsmeddelande till ICRC för utdelning till mamman.
Efter diverse turer då det till en början bland annat är oklart om rödakorsmeddelandet har kommit fram eller inte, ringer sonen i början av maj till flyktingenheten och berättar att han fått ett rödakorsmeddelande från mamman som bekräftar att uppehållstillstånd och visum har kommit fram och att hon med hjälp av en granne kontaktat ICRC. ICRC skall dock har uppgett att det ännu inte var klart för evakuering. Ansvarig handläggare förklarar för sonen att det är "oerhört svårt" att evakuera från Srebrenica och uppmanar honom att skicka ett rödakorsmeddelande där han ber mamman att med hjälp av grannen hålla kontakten med ICRC:s delegation på plats.
En vecka senare kontaktas flyktingkonsulenten direkt av IOM som meddelar att mamman skall tas till Kroatien och frågar om Röda Korset kan betala kostnaden för hotel i Zagreb. Sonen förklarar sig villig att betala. Flyktingenheten faxar svar till IOM. Ytterligare tio dagar senare bekräftar ICRC brevledes att evakuering kommer att ske.
Juni månad gick men någon evakuering kom trots klartecken inte till stånd. Efter fem dagars beskjutning intogs Srebrenica den 11 juli av bosnienserbiska styrkor. Den 13 juli var staden tömd på sin befolkning.
I början av augusti meddelar flyktingkonsulenten att mamman nu befinner sig som flykting i Tuzla (sonen har fått ett rödakorsmeddelande). Flyktingenheten informerar ICRC och IOM. ICRC i Zagreb svarar en vecka senare och meddelar att dess delegationen i Tuzla har rapporterat att mamman finns där.
I mitten av oktober kan flyktingenheten vidarebefordra IOM:s bokningsbekräftelse till sonen. En vecka senare ankommer mamman till Stockholm. Ankomsten meddelas IOM.
Inför den slutgiltiga vapenvilan i oktober 1995 fördrevs många äldre kvarvarande människor ifrån Banja Luka-området. De fick några timmar på sig att lämna sina hem och hamnade så småningom i kroatiska flyktingläger. Åtskilliga av dessa hade nära släktingar i Sverige och hade redan beviljats uppehållstillstånd. Med hjälp av IOM och eskorterade av unga kroatiska läkare kom de snabbt till Sverige i mindre grupper. Till Malmö, därifrån nedanstående scen är hämtad, kom cirka 30 personer på detta sätt. Vi ankomsten fanns Röda Korset på plats. Ibland tvingades man övertyga en misstänksam passpolis om att de ankommande faktiskt hade rätt att resa in i Sverige.
En höstdag väntade flyktingkonsulenten utanför svävarterminalen i Malmös hamn. De anhöriga stod i klungor. Så kom de. Några i rullstol. En man gick själv med stöd av en eskoterande läkare. Den knappt gående mannens familj rusade fram till honom; han tittade på deras ansikten. De föste bort honom till en bänk där fick han smaka en kopp kaffe för första gången på flera år. Familjen var åter samlad, denna gång i Sverige.
Sommaren 1995 kom en frustrerad och arg man till distriktskontoret. Han berättade att hans bror, bosatt i Sanski Most, hade blivit gripen av bosnienserbiska soldater. Brodern hade varit aktiv i den bosniska hjälporganisationen "Merhamet" och tillfångatagits under ett uppdrag.
Vad kunde Röda Korset göra? Flyktingkonsulenten tog kontakt med flyktingenheten, som redan kände till att bosniska hjälparbetare blivit tillfångatagna. Även ICRC kunde konfirmera uppgifterna; tio män hade gripits under pågående arbete och förts bort. ICRC hade förmedlat vissa hjälp via "Merhamet" eftersom de ansågs ha god kunskap om de lokala hjälpbehoven och hade nu utan framgång vänt sig till de bosnienserbiska myndigheterna och krävt tillgång till fångarna.
Det visade sig så småningom att den fängslade brodern även var författare och poet. Brodern i Sverige hade därför även tagit kontakt med PEN-klubben och Amnesty International. PEN drev frågan genom sitt nätverk, Amnesty utfärdade en blixtaktion. Genom Röda Korset skickades ständigt nya rödakorsmeddelanden för överlämnande till brodern om ICRC skulle tillåtas besöka fängelset. Men inget märkbart hände.
Det blev ett nytt år och plötsligt dök mannen åter upp på distriktskontoret. Denna gång med en bukett tulpaner och med nyheten att brodern frisläppts. ICRC hade innan dess kunnat genomföra två besök. Några månader senare kom han återigen tillbaka och berättade denna gång att han hade varit på besök i Sanski Most och hade med sig ett tackbrev.