"På ett år och tre månader hade jag inte fått några nyheter från min stad och mina anhöriga. Jag hade förlorat hoppet och viljan att leva. När rödakorsmeddelandet kom förmådde jag inte läsa det. En man frågade om någon var död och en kvinna tog meddelandet och läste. Sen sa hon allt är bra Emina. Allt är bra. Jag har läst det 1000 gånger sedan dess." (Mottagare av rödakorsmeddelande)
Röda Korsets trovärdighet bygger på att vi finns "på plats", att vi vet "vad som händer" och att vi därför kan förmedla korrekt och uppdaterad information. Genom tillgänglighet och professionalitet är vi en organisation där människor, i det personliga mötet med engagerade medarbetare, kan få relevant information, vågar prata om sina upplevelser och kan känna sig trygga. Om, och där, dessa "egenskaper" saknas riskerar vi att inte kunna leva upp till det humanitära uppdragets kategoriska imperativ: att förbättra situationen för och tillsammans med "de mest utsatta" (i detta fall konkretiserade i form av människor som flytt undan krig, trakasserier, övergrepp och förföljelse).
Ledordet under krigsåren var information. Den primära uppgiften för flyktingenheten blev att alltid vara uppdaterad för att via flyktingkonsulenterna och direkt kunna ge korrekt och aktuell information till anhöriga i Sverige om situationen i Bosnien-Hercegovina och möjligheterna till hjälp. Möjligheten att inhämta upplysningar från ICRC och andra organisationer och myndigheter i Bosnien-Hercegovina och närområdet och att genomföra egna utredningsresor för att samla in och verifiera information, var väsentlig för att denna uppgift skulle kunna fullgöras. Det var också utifrån denna grund som ett effektivt opinionsbildningsarbete gentemot svenska myndigheter kunde genomföras (därmed inte sagt, som vi har sett, att det alltid gav önskat resultat).
I en diskussion om information har även vidarebefordrandet av rödakorsmeddelanden en självklar plats; det var endast på detta sätt anhöriga kunde få veta vad som hänt just deras närmaste, som de kunde upprätthålla den återetablerade kontakten och kanske, i ett senare skede, bifoga ett svenskt uppehållstillstånd och därmed påbörja en process med en återförening i Sverige som slutmål. Arbetet med rödakorsmeddelanden må vara en förhållandevis anonym del av Röda Korset, men är i det här fallet en helt avgörande komponent.
Behovet av flexibilitet i tillgången till resurser i form av personal och frivilliga manifesteras tydligt under Bosnienåren: Antalet registrerade enskilda ärenden gällande f d Jugoslavien ökade tjugofallt mellan 1992 och 1995 (med störst uppgång för familjeåterföreningsärenden); mellan 1992 och 1993 växte antalet förmedlade rödakorsmeddelanden med över 500%, mellan 1993 och 1994 med knappt 200%.
Det säger sig självt att en så kraftigt ökande arbetsbelastning inte kan hanteras inom för en enhet, och en verksamhet, tilldelade resurser. Detta sett i perspektivet av att det är avgörande för verksamheten att vi snabbt kan förmedla adekvat information och alltid finnas tillgängligt för anhöriga i Sverige, visar att det finns behov av att skyndsamt kunna omfördela resurser inom såväl centralstyrelsen sekretariat som respektive distriktskontor. Det måste finnas en god beredskap i detta avseende för att vi utan dröjsmål skall kunna möta den utsatthet händelser i vår omvärld ger upphov till i vårt eget land.
Under ett pågående krig där många människor tagit sin tillflykt till Sverige, måste det framförallt på distriktskontoren även finnas beredskap för att på ett ändamålsenligt sätt kunna hantera en mer tillfälligt ökad besöksfrekvens i samband med händelser som påverkar anhöriga i hemlandet.
I det i denna rapport behandlade exemplet - kriget i Bosnien-Hercegovina - tog flyktingenheten hjälp av frivilliga från det omgivande distriktet och av personal från andra enheter och avdelningar på sekretariatet som hade "tid över". De egna resurserna för efterforskning och vidarebefordrande av rödakorsmeddelanden utökades successivt. Samtidigt avskaffade emellertid flera distriktskontor sina flyktingkonsulenttjänster.
Av vad som redan har sagts, och som även torde framgå av redovisningen i sin helt, är en indelning i "nationell" respektive "internationell" verksamhet föga ändamålsenlig i arbetet med att ge stöd till människor som tvingats lämna sitt hemland på grund av krig och sökt skydd i Sverige. Stöd till krigsflyktingar och deras anhöriga handlar, som vi sett, om såväl kontakter med flyktingarna själva, i vissa fall med deras anhöriga i andra länder, med svenska myndigheter (i Sverige och utomlands), som med internationella organisationer, med ICRC, Federationen och UNHCR. Insatser för flyktingar är i detta avseende gränsöverskridande.
Den "traditionella" verksamhetsindelningen förefaller än mer orimlig i efterkrigsperspektivet: En framgångsrik strategi för återvandring i större skala till ett krigshärjat land måste med nödvändighet innefatta både förberedande insatser i Sverige och återuppbyggnad och förtroendeskapande åtgärder i hemlandet.
Att försöka dra en gräns där det nationella slutar och det internationella tar vid synes därför osvikligen leda till att Röda Korsets arbete - fullgörandet av det humanitära uppdraget - försvåras. Utgångspunkten för hur vi väljer att i framtiden organisera Svenska Röda Korsets "flyktingrelaterade" verksamhet(er) bör istället vara hur vi kan ge bästa möjliga stöd till de flyktingar som befinner sig i vårt land och deras anhöriga i hemlandet.