I en folkomröstning röstade en majoritet av Bosnien-Hercegovinas befolkning för självständighet. Det bosnienserbiska partiet SDS - Serbiska demokratiska partiet - bojkottade och försökte förhindra omröstningen. När resultatet offentliggjordes satte bosnienserbiska styrkor upp barrikader och placerade ut krypskyttar i närheten av parlamentsbyggnaden i Sarajevo. Den 5 april, dagen innan EG-länderna erkände Bosnien-Hercegovinas självständighet, var belägringen av Sarajevo verklighet.
Några dagar tidigare hade serbiska styrkor anlänt till den muslimskt dominerade staden Bijeljina. Under de följande veckorna tvingades människor på flykt i östra Bosnien-Hercegovina. Den 30 april tog bosnienserbiska styrkor kontroll över staden Prijedor i den nordvästra delen av landet. I slutet av maj gick bosnienkroatiskt ledda förband till motoffensiv. Den 16 juni ingick Bosnien-Hercegovinas och Kroatiens presidenter en formell militärallians.
"ICRC (Internationella rödakorskommittén) meddelar att p g a de häftiga striderna i området Bosnien-Hercegovina så kan kommittén inte utföra några efterforskningsuppdrag eller vidarebefordra familjemeddelanden". Detta kunde Röda Korsets flyktingkonsulenter läsa i juninumret av "Flyktingnytt", flyktingenhetens informationsblad. "Nu är solen och värmen här och vi önskar Er en riktigt skön sommar!", lät en förhoppningsfull redaktör samtidigt hälsa på bladets förstasida.
Under sommaren började telefonerna ringa på flyktingenheten och hos flyktingkonsulenterna. Oftast förtvivlade och ibland gråtande människor som flytt undan striderna och terrorn i hemlandet ville nu ha hjälp med att rädda släktingar och vänner som lämnats kvar i krigets Bosnien-Hercegovina. Förfrågningar om Röda Korset kunde utfärda och vidarebefordra "garantiintyg" till släktingar i Bosnien-Hercegovina började så småningom komma i stor mängd.
Det för de anhöriga djupt otillfredsställande svaret blev dock att Röda Korset inte hade någon hjälp att erbjuda. ICRC hade nyligen, efter att på grund av striderna och bristande respekt för rödakorssymbolen ha ansett sig tvingade att lämna landet i slutet av maj, kunnat återuppta sitt arbete i vissa delar av Bosnien-Hercegovina, men hade ingen möjlighet att hjälpa enskilda människor ut ur landet. Det enda rådet som kunde ges var därför att de kvarvarande i Bosnien-Hercegovina var och en själva måste försöka ta sig till Sverige och söka asyl. Eventuella intyg med garantier för de anhörigas uppehälle fick släktingarna i Sverige skriva och försöka förmedla på egen hand; fax rekommenderades.
Det förekom också att familjer splittrats i samband med flykten och därför hamnat som asylsökande i olika europeiska länder. Familjeåterförening i Sverige omöjliggjordes då Invandrarverket inte fattade beslut om uppehållstillstånd i avvaktan på anvisningar från politisk nivå och ärendena istället lades på hög. Flyktingenheten kontaktade SIV redan i juli, men kunde så sent som i mitten av september inte få något besked om hur problemet skulle hanteras. I det rådande läget fanns det därför inget enheten kunde göra för de familjer som splittrats.
Med hänvisning till att landet inte kunde ta emot fler flyktingar stängde Kroatien under hösten sina gränser mot Bosnien-Hercegovina. I vissa fall kunde dock ett "garantiintyg" möjliggöra inresa i Kroatien. Dessförinnan hade bosniska medborgare kunnat fly mot norra Europa med hjälp av "gamla" jugoslaviska pass. I oktober upphörde dock den svenska viseringsfriheten för medborgare i det som återstod av Jugoslavien (vilket drabbade främst minoriteter i Serbien) samtidigt som viseringsfrihet infördes för medborgare i den nya staten Bosnien-Hercegovina.
Fram till dess att viseringsfriheten infördes var frågorna om "garantiintyg" många. Svaret stod dock fast; "Röda Korset kan varken utfärda eller vidarebefordra intyg". Anledningen till det stora intresset för dessa s k intyg var enligt flyktingenhetens bedömning dels att det normalt krävdes släktingar med uppehållstillstånd i Sverige för att visum skulle beviljas, dels som nämnts ovan att någon form av garanti för uppehället kunde underlätta inresa i Kroatien.
Det fanns också förhoppningar hos anhöriga om att ett intyg skulle kunna öka möjligheterna för personer som isolerats genom striderna att bli evakuerade. Flyktingenheten tvingades dementera rykten om att ICRC skulle kräva intyg för att hjälpa människor ut ur krigsområdena.
I oktober meddelade så ICRC att de nu åtog sig att förmedla "garantiintyg" som bifogats ett rödakorsmeddelande från släktingar utanför Bosnien-Hercegovina, men att detta inte innebar något åtagande från ICRCs sida att evakuera de personer ett intyg avsåg. ICRC hade fortsatt inte heller några möjligheter att efterforska försvunna anhöriga (distributionen av rödakorsmeddelanden innebar dock i praktiken att personer eftersöktes). Dess insatser vid denna tidpunkt inriktades mot att, enligt bedömningar på plats i Bosnien-Hercegovina om var behoven var som störst och vad som var möjligt att göra, evakuera sårade, sjuka och andra utsatta personer från stridszonerna. Flyktingenhetens råd var därför att anhöriga i Bosnien-Hercegovina själva kunde uppsöka ICRC och be om hjälp. Ännu i slutet av året hade ICRC dock inte tillgång till alla områden i landet.