”Rapport från FN:s befolknings- och utvecklingskonferens i Kairo”

I augusti 1984 hade Mexico City stått värd för FN:s andra befolkningskonferens. Den första hade gått av stapeln tio år tidigare i Rumäniens huvudstad Bukarest. Får man tro svensk massmedia hölls en tredje befolkningskonferens i Kairo i september 1994. Och så var det väl? Jo visst. Men nu hade perspektiven vidgats. Befolkning och utveckling var ämnet som skulle avhandlas. Men kanske än mer betydelsefullt, från att enbart ha varit mer eller mindre passiva biståndsgivare placerades nu också den industrialiserade världen i fokus.

I Mexiko City var överbefolkning diskussionsämnet. Vilka åtgärder borde utvecklingsländerna i Syd vidta för att minska befolkningstillväxten? Och hur kunde ”vi” i Nord hjälpa dem? I Kairo kvarstod dessa frågor, men prefixet ”över” fanns nu också i ordet överkonsumtion. För att förbättra levnadsstandarden och ”quality of life for all peoples of this planet”, som målsättningen i Mexico City löd, anmodas i slutdokumentet från Kairo alla länder att reducera och eliminera ohållbara produktions- och konsumtionsmönster. Den industrialiserade världen ges huvudansvaret för denna uppgift och uppmanas att ta ledningen i arbetet med att uppnå hållbara konsumtionsmönster och effektiv avfallshantering.

Plötsligt riktas så åtminstone en liten del av strålkastarljuset på levnadsmönstren i den s k utvecklade världen. Vi uppmanas att ta vår del av ansvaret för att åstadkomma en hållbar utveckling. Vi tvingas inse att grundproblemet är överutnyttjande av jordens resurser och att överbefolkning enbart utgör en sida av det gemensamma myntet; på den andra är ”överkonsumtion” präglat.

Ta Sverige som exempel. Vårt avlånga land kan knappast anklagas för att vara överbefolkat (snarast tvärtom). Däremot är det ett faktum att en svensk tvåbarnsfamilj förbrukar lika mycket resurser som en familj med tjugo barn i ett utvecklingsland. Ur detta perspektiv framstår mänsklighetens avgörande problem snarare vara överkonsumtion i den industrialiserade världen än överbefolkning i utvecklingsländerna. Också varje människa i vår del av världen får ett direkt personligt ansvar för vår gemensamma överlevnad.

Hur kommer vi då åt överkonsumtionen? Här ger oss tyvärr inte heller 1994 års konferens något svar. Men frågan är åtminstone rest. Och enskilda organisationer som Röda korset har fått en utfästelse att utgå ifrån i sitt vidare arbete för en medmänskligare värld.

Låt oss istället åter vända vårt mynt och ägna oss åt befolkningsproblematiken. Inte helt förvånande var det ju denna som befolknings- och utvecklingskonferensen i Kairo huvudsakligen handlade om. Förslagen i slutdokumentet på hur befolkningsökningen i utvecklingsländerna skall minskas är åtskilliga, men de flesta kan sammanfattas under rubriken social utveckling.

Främst står ”empowerment of women”; hur stärker vi kvinnans ställning i samhället? Utgångspunkten kan tyckas självklar. Det är ju onekligen så att det är kvinnan som är ”exposed to the risk of pregnancy” (!), som det heter i slutdokumentet från Mexico City. Bland svaren som gavs i Kairo märks politisk jämlikhet, utbildning, avskaffande av all slags diskriminering riktade mot kvinnor, ekonomiskt oberoende och skapandet av förutsättningar för att kvinnor skall kunna delta i arbetslivet på lika villkor som män.

Frågan om kvinnans status i samhället diskuterade även under 1984 års konferens. Frånvaron av märkbar förändring kan därför verka nedslående. Men i Kairo togs frågan trots allt, eller kanske just därför, upp med förnyad kraft, bl a under hårt tryck från många internationella kvinnoorganisationer. Det egentliga arbetet har emellertid just påbörjats. Nu gäller det att använda konferensens slutdokument för att också i verkligheten åstadkomma genomgripande förändringar. Det kan inte nog betonas att det är just här som enskilda organisationer har en avgörande roll.

Bakom frågan om ”empowerment of women” ligger den grundläggande utgångspunkten i hela den nuvarande diskussionen om befolknings- och utvecklingsfrågor: individens rättigheter. Det måste alltid vara individens rätt att själv bestämma över hur han eller hon vill forma sitt liv. Som det sägs i slutdokumentet är det ”the basic right of all couples and individuals to decide freely and responsibly the number, spacing and timing of their children”. Resonemanget kan för oss framstå som en självklarhet. Men det är inte desto mindre av avgörande betydelse; varje åtgärd som syftar till att minska befolkningsökningen i utvecklingsländerna måste ha som mål att möjliggöra just detta fria och ansvarsfulla val. Här kommer därför behovet att adekvat sex- och samlevnadsundervisning och tillgång till säkra preventivmedel in i bilden.

FN-konferenser kommer och går. Under en eller två veckor träffas representanter för regeringar och enskilda organisationer från hela världen. Denna gång skedde det under rubriken ”befolkning och utveckling” i Egyptens huvudstad Kairo. Under 1995 träffas kanske samma personer i Köpenhamn för att delta i FN:s ”World Summit for Social Development” eller i Beijing för att säga sin mening på FN:s kvinnokonferens.

Det kanske viktigaste resultatet av varje konferens är just detta möte mellan människor från olika kulturer och olika världsdelar. Det verkliga förändringsarbetet inleds först efter hemkomsten till våra respektive hemländer. Ett över hundrasidigt, väl så genomtänkt dokument från en internationell konferens som hamnar i ett arkiv i FN-högkvarteret i New York förändrar inte världen. Det gör människor, som individer, som män och kvinnor, som familjemedlemmar, som medlemmar i enskilda organisationer. Det är nu upp till oss att se till att besluten i Kairo också blir verklighet!

"Friends of the Forum"

Varje konferens har sin "markpersonal". Delegater skall ha information, material och utrustning skall finnas på plats, möten och presentationer skall dokumenteras, etc. På ICPD:s NGO-forum bestod denna livsnödvändiga styrka av ungdomar från skolor och universitet i Egypten. Tvåtusenfemhundra hade anmält sitt intresse (eller blivit anmälda?); efter intervjuer, utbildning och prov återstod 800. Vi talade lite närmare med fyra av dessa. Om deras bakgrund, deras förhoppningar och om deras syn på konferensen.

Mokhtar och Ahmed studerar nationalekonomi vid Kairos universitet. De är båda, liksom sina kvinnliga kollegor, lite drygt 20. De tillhör reportergruppen och har som uppgift att bevaka föreläsningar och diskussioner. Radwa och Ingi sitter vid ett informationsbord och svarar på frågor och delar ut dagens reviderade program och en avsevärd mängd andra papper. Ingi läser japanska och vet allt om Egypten; hon skall bli guide. Radwa studerar till tandläkare.

Alla är de överens om att befolkningskonferensen är viktig. Den gäller hela jordens framtid. Mokhtar betonar att alla länder är olika, men att vi ändå, genom att träffas, kan enas i grundläggande frågor. Ingi fyller på och säger att vi måste lära oss mer om befolkningsfrågor, om utbildningens betydelse och om "reproductive rights". Men ändå, det viktigaste som händer på en internationell konferens är nog att människor från världens alla hörn träffas och lära känna varandra. Om detta är åtminstone flickorna överens. Och så förstås, lägger Ingi till, konferensen lockar turister till Kairo; en skara som blivit allt tunnare under den senaste tiden p g a alla hot från muslimska fundamentalister.

Framtiden då? Fred, lycka och ett gott liv, önskar sig Mokhtar. Ahmed uttrycker sig annorlunda. Han vill vara sitt lands tjänare och bidra till Egyptens utveckling. Ingi och Radwa vet inte vad de skall säga. Men de skulle i alla fall gärna vilja besöka Sverige. Så kommer vi in på detta avlägsna land någonstans i norra Europa. Vad vet de om Sverige? Ahmed sammanfattar: mycket kallt, många självmord och personlig frihet. Svenska män är trevliga, lägger Ingi till. Trevliga men tystlåtna, menar Radwa. Men svenskorna då? Vackra, konstaterar Mokthar. Också var det ju det här med svensk fotboll. Tomas Brolin, Martin Dahlin och ”the goal keeper” utropar Mokhtar och Ahmed!

Till sist vill samtliga passa på att säga att Egypten är ett säkert land. Mokthar skyller det minskande antalet utländska turister på massmedia i väst. Dom har helt fel, säger han. Jämfört med storstäder i Europa så är brottsligheten mycket liten i Kairo.

Det är inte bara våra ”Friends of the Forum” som oroar sig över den minskande turismen. Ämnet kom upp redan under vår första dag i Kairo; i taxin från flygplatsen. Egyptierna vill inte bli framställda som muslimska fundamentalister. De vill vara alla besökares ”friends”. Islam är ju för fred, förklarar Mokhtar. Själva ordet ”islam” betyder fred, lägger Ahmed till; ”WELCOME TO EGYPT!”

[s]:et som försvann...

Under kapitelrubriken ”Population growth and structure” i slutdokumentet hittar vi en av Befolkningskonferensens omtalade parenteser. Enligt den preliminära texten löd överskriften på avsnitt D ”Indigenous people[s]”. I den version som slutligen antogs hade [s]:et försvunnit. Men, ett litet ”s” mer eller mindre, vad kan det ha för betydelse? frågar sig den oinvigde.

Något litet klarare blir kanske distinktionen om vi tar oss en titt på ytterligare en parentes. I kapitel 10 som behandlar internationell migration, läser vi att mänskliga rättigheter skall tillförsäkras ”[individuals belonging to] minorities, and indigenous people”. Alltså, med denna parentes lydelse i behåll talar vi om rättigheter som tillfaller personer som tillhör en urbefolkning eller minoritetsgrupp i en stat. Tar vi bort ”individuals belonging to” från meningen gäller rättigheterna istället urbefolkningen eller minoritetsgruppen som sådan, d v s som grupp.

I den slutliga versionen av dokumentet kan vi så se att meningen lyder ”persons belonging to ... minorities, and indigenous people”. Av detta kan vi dra slutsatsen att ”people” utan ”s” har samma innebörd. Alltså, ”indigenous people” syftar på personer som tillhör urbefolkningar, medan ”indigenous peoples” betecknar urbefolkningar som folkgrupper (som tillförsäkras vissa rättigheter per se). Även frånvaron av ett litet enstaka ”s” kan följaktligen ha sin betydelse.

Rickard Olseke 1994