"Miskitos y Sandinistas"

"Miskitos y Sandinistas" - en studie av en etnisk konflikt i Latinamerika

1 Inledning

1.1 Bakgrund

Jag ville skriva om en etnisk konflikt i Latinamerika. Eftersom jag har både goda kunskaper och personliga erfarenheter från Mexiko föreföll det mig naturligt att jag skulle ägna mig åt detta land, närmare bestämt dess sydligaste befolkningsgrupp, Mayaindianerna. Därför också omslagsfotot - fyra barn från San Cristobal de las Casas i delstaten Chiapas, platsen där zapatisternas uppror mot centralmakten i Mexico City inleddes på nyåret 1993/94.

Emellertid, som det så ofta heter, efter att ha samlat in en ansenlig mängd material och därefter börjat ta mig igenom detta, kunde jag konstatera att den stora högen med böcker och tidskriftsartiklar kunde delas upp i två mindre, mycket distinkta, högar - den ena bestående av socialantropologiska studier av livet i byar på Yucatánhalvön (företrädesvis från 1960-talet), den andra av reportage från Chiapas anno 1994. På grund av de därför uppkomna svårigheterna att utifrån det tillgängliga materialet beskriva en samtida etnisk konflikt och teckna en sammanhängande konflikthistoria, med en specifik etnisk minoritet som part, beslöt jag att överge projektet för denna gång. Där mer tid finns till förfogande, är en dylik studie dock i allra högsta grad påkallad. Låt mig åtminstone bidra med en titel - "Zapatisterna - före och efter Emiliano Zapata...".

Nåväl, vad skriva om istället? Jag valde att göra helt om och undersöka en etnisk konflikt som jag aldrig hade hört talas om - Miskitoindianerna och sandinistregeringen i Nicaragua. Här följer resultatet.

1.2 Autonomi

Jag har valt att utgå ifrån Hurst Hannums bok Autonomy, Sovereignty, and Self-Determination och dennes diskussion om autonomi. Enligt författaren skulle detta omtalade begrepp kunna definieras som "the right to be different and to be left alone; to preserve, protect, and promote values which are beyond the legitimate reach of the rest of society"^[1].

Citerande Antony E. Alcock skriver Hannum vidare att

[t]he point about culturally divided sociaties ... is that they wish to remain divided.... Those who see division as a source of conflict overlook that conflict arises because of the threats to the factors which make for that division.^[2]

När ett sådant hot mot en grupps kulturella, religiösa, språkliga, etc., identitet uppstår, söker den sålunda utsatta etniska gruppen värja sig genom att kräva autonomi. Detta krav kan ta sig vitt skilda uttryck - alltifrån olika typer av lagstadgade minoritetsskydd till långtgående nationella krav som upprättande av en etnisk baserad suverän stat - beroende av vilka arrangemang som anses nödvändiga för att garantera den etniska gruppens "right to be different ...".

Ju större hotet mot gruppen upplevs vara - manifesterat ytterst genom allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna - desto mer långtgående blir därför kraven på autonomi. Om konflikten tillåts eskalera kan slutresultatet bli en total utplåning av den utsatta etniska gruppen.

1.3 Urbefolkningar

Miskitoindianer i Nicaragua var det. Nu är ju detta inte vilken slags etnisk minoritet som helst, utan en s k urbefolkning. Så har t ex ILO, FNs internationella arbetsorganisation, antagit konventioner med bestämmelser om speciellt skydd för just urbefolkningar.^[3]

ILOs senaste skapelse, en konvention om urbefolkningar i självstyrande länder, antogs 1989. Den slår bl a fast att ett lands regering skall se till att en urbefolknings rättigheter skyddas och deras integritet respekteras. Vidare skall särskilda åtgärder vidtagas för att skydda deras identitet, institutioner, egendom, arbete, kultur och miljö. Också urbefolkningens äganderätt och besittningsrätt till den mark de traditionellt förfogat över skall erkännas av landets regering.^[4]

Bestämmelserna är således långtgående. Så långtgående att t ex Sverige inte har ansett sig kunna underteckna konventionen! Som vi kommer att se framfördes emellertid krav med samma innebörd i vår etniska konflikt i Latinamerika.

1.4 Etniska minoriteter och nationsbyggnad

Den etniska konflikt som behandlas i denna studie är, för att tala med Björn Hettne, en samhällskonflikt som är inbyggd i nationsbyggnadsprocessen^[5]. Från att under lång tid ha levt relativt isolerade från centralmaktens maktanspråk, hamnade vår urbefolkning plötsligt i strålkastarljuset när nicaraguanska revolutionen omkullkastade det gamla samhällssystemet och byggandet av en "ny" nation inleddes. Miskitoindianerna hade åtnjutit en de facto autonomi, nu skulle de integreras i det nicaraguanska samhället.

Hur de två parterna, "miskitos" och "sandinistas", agerade och reagerade i den nya situation, är ämnet för kapitel 2.

2 En etnisk konflikt i Latinamerika

2.1 "Miskitos"

Vid Columbus ankomst till Centralamerika år 1502 beboddes det nuvarande Nicaragua av mellan 600.000 och 1 miljon människor. Fyrtio år senare var motsvarande siffra 30.000. Och ytterligare trettio år därefter fanns endast 8.000 indianer kvar inom detta landområde.^[6]

Idag består Nicaraguas indianbefolkning av 135.000 personer^[7]. Majoriteten av dessa är miskitoindianer, bosatta längs Nicaraguas atlantkust och där utgörande omkring 30% av befolkningen.

Atlantkusten skiljer sig distinkt från övriga delar av landet; Nicaraguas östra delar har mer gemensamt med Karibien än med "spansk" latinamerikansk kultur. Förutom indianer består befolkningen av en svart minoritet, mestizer och olika blandningar, och området har därtill ett anglosaxiskt kolonialt förflutet^[8]. Dessutom var regionen, som Hurst Hannum uttrycker det, "somewhat isolated from the more brutal aspects of the Somoza regime", vilken styrde Nicaragua från 1937 fram till den sandinistiska revolutionen 1979^[9].

Även striderna mellan regimen och de sandinistledda revolutionärerna, som pågick under diktaturens två sista år, lämnade atlantkustens befolkning förhållandevis ostörd. Tilläggas kan också att regionens befolkning endast utgör 10% av Nicaraguas totala invånarantal.^[10]

2.3 "Sandinistas"

Den 19 juli 1979 intogs Nicaraguas huvudstad Managua av gerillastyrkor. Revolutionen var ett faktum. Nationell återuppbyggnad stod nu på dagordningen. Också atlantkustens etniska minoriteter skulle bli en del av det "nya" Nicaragua. Trots att de flesta av dessa inte aktivt hade deltagit i kampen mot Somozadiktaturen.^[11]

Sandinisternas målsättning var att "the Atlantic Coast [would] be fully integrated into the Nicaraguan revolutionary process". Samtidigt konstaterades emellertid att "the work is going to be arduous because there are problems there of ethnicity and autonomy".^[12] När den nya regeringen väl hade inlett sin nationsbyggnad tycktes "problemen" dock ganska snart ha fallit i glömska och återkom inte på den politiska dagordningen för än flera år senare. Istället nalkades...

2.3 ...konflikt...

Redan under revolutionsåret 1979 samlade sig, under ledning av miskitoindianerna, de etniska minoriteterna på atlantkusten i en organisation, MISURASATA, för ta till vara sina intressen gentemot centralregeringen i Managua. När sandinisterna året därpå inledde en skriv- och läskunnighetskampanj, krävde MISURASATA att denna skulle bedrivas på miskito och engelska.^[13]

Av större betydelse var dock att organisationen också reste anspråk på speciella rättigheter för urbefolkningar. Krav framfördes på ägande- och besittningsrätt till den mark som de traditionellt hade förfogat över. Före revolutionen hade detta inte varit något "problem", eftersom indiangrupperna i praktiken hade haft kontroll över de områden som de nyttjade för sin försörjning. Nu utgjorde det explicita kravet ett hot mot sandinisternas nationsbyggande, i minst då den av U.S.A. understödda contrasgerillan samtidigt började göra sig hörd på andra sidan gränsen till det norra grannlandet Honduras.^[14]

1981 deklarerade MISURASATA att "the right of indigenous nations over the territory of their communities is preferential to the territorial right of states". Sandinistregeringen svarade med att slå fast att "the natural resources of our territory are the property of the Nicaraguan people" och att det var centralregeringen som bestämde hur dessa resurser skulle användas. Kontrahenternas ståndpunkter syntes alltmer oförenliga.^[15]

Situationen förvärrades därefter ytterligare och flera indianledare arresterades. En fredlig lösning syntes bortom allt hopp. Med hänvisning till att en sammansvärjning som syftade till ett allmänt uppror hade avslöjats, inledde regeringen en storskalig evakuering av byar längs gränsen till Honduras. Sandinisterna skulle nu etablera effektiv kontroll över området. Hus förstördes och boskap dödades. 8.500 människor förflyttas 60 kilometer söderut, medan cirka 15.000 flydde över gränsen till Honduras. Enligt Hurst Hannum begick regeringsstyrkorna allvarliga övergrepp mot de mänskliga rättigheterna, bl a förekom tortyr.^[16]

Sandinistregeringens militära offensiv resulterade i ett allt mer aktivt motstånd från framförallt miskitoindianernas sida. Under åren 1982-1984 förekom öppna strider mellan regeringsarmén och miskitogerilla. Vissa indiangrupper samarbetade med contras, men till skillnad från de amerikanskfinansierade kontrarevolutionärerna på Nicaraguas "spanska" stillahavskust, åtnjöt miskitoindianerna stöd hos lokalbefolkningen.^[17]

2.4 ...lösning?

Den militära lösningens uppenbara misslyckade, och en ökande rädsla att en amerikansk militär intervention var i annalkande, ledde så småningom till att sandinisterna bytte strategi gentemot atlantkustens etniska minoriteter. Samtidigt hade MISURASATA drabbats av interna motsättningar om krigets vara eller icke vara och om förhållandet till contrasgerillan.^[18]

Regeringen erkände nu att "the ethnic groups of the Atlantic Coast must enjoy special rights of autonomy that guarantee their ethnic identity". De personer som tidigare hade tvångsförflyttats tilläts att återvända. Förhandlingar med MISURASATA inleddes, men misslyckades då parterna inte kunde enas om vilka uttryck autonomin skulle tas sig. MISURASATA krävde en konstitutionell konstruktion som enligt Hurst Hannum närmast kan beskrivas som en nicaraguansk-indiansk federation.^[19]

Några månader efter förhandlingarnas sammanbrott i maj 1985 presenterade regeringen ett eget förslag till "principles of autonomy" som deklarerade att "Nicaragua is one indivisible nation". Principerna innebar bl a ett erkännande av urbefolkningens rättigheter att bevara sin kultur, sitt historiska och religiösa arv, och att använda sina egna språk. Även besittning av traditionella landområden erkändes. Till detta förutsågs upprättandet av regionala församlingar, emellertid helt utan lagstiftningsmakt.^[20]

I november 1986 antogs så en ny konstitution som slog fast att det nicaraguanska folket var "multietniskt". Enligt konstitutionen skall "autonomous governments in the regions inhabited by the Communities of the Atlantic Coast" upprättas. De olika befolkningsgrupperna skall, såsom angetts ovan, bl a ha rätten att bevara och utveckla sina kulturella indentiteter, dock, som det heter, "within the framework of national unity".^[21]

Knappt ett år senare antogs en lag, "The 1987 Autonomy Statute", som upprättar två s k autonoma regioner på atlantkusten, en i norr och en i söder. Varje region styrs av ett direktvalt "regionalt råd" som är underordnat Nicaraguas konstitution och nationella lagar. Genom lagen erkänns gemensam, kollektiv och individuell äganderätt till land; regionernas folkgrupper garanteras rätten främja och utveckla lokala språk, religioner och kulturer, rätten att utbildas på sitt eget språk, etc. Samtidigt som spanska är Nicaraguas officiella språk, skall de lokala språken kunna användas vid myndighetskontakter inom den egna regionen.^[22]

De första valen till de två regionala råden hölls den 25 februari 1990; samma dag som sandinisterna genom förlust i presidentvalet och valet till nationalförsamlingen förnekades fortsatt maktinnehav! Så kan det gå... Som Hazel Smith konstaterar utgör dock varken "autonomiprojektet" eller regimskiftet någon garanti för en fredlig utveckling i Nicaraguas västligaste delar, atlantkusten.^[23]

Framtiden får utvisa om sandinisterna "lösning" är ett steg på vägen mot respekt för de etniska minoriteternas "right to be different and to be left alone; to preserve, protect, and promote values which are beyond the legitimate reach of the rest of society", eller om MISURASATA och andra liknande organisationer kommer att se sig tvingade att upprepa sina mer långtgående autonomikrav och därmed åter trappa upp konflikten med centralmakten i Managua.

2.5 Slutsatser

Om vi tittar tillbaks på konfliktförloppet; vad var orsaken till konflikten?; varför trappades den upp? Till sist, som ifrågasatts ovan, är vår etniska konflikt verkligen "löst"?

Som vi har sett inleddes konflikten när sandinisterna gjorde anspråk på att integrera miskitoindianerna, och andra etniska minoriteter på Nicaraguas atlantkust, i den "nya" nicaraguanska nationen. Konflikten uppstår således alltså, för att återigen tala med Björn Hettne, när de etniska grupperna "inte längre får vara olika, d.v.s. när de subjektivt upplever ett hot mot den egna identiteten", eller som Alcock uttryckte det, "conflict arises because of the threats to the factors which make for [the] division".^[24]

I takt med att MISURASATA inte fick gehör för sina krav på speciella rättigheter, utökade de sina anspråk och krävde slutligen i praktiken en egen stat. Sandinisterna såg utvecklingen som ett hot mot deras nationsbygge och sökte, istället för att tillmötesgå indianernas krav grundläggande på "the right to be different", en militär lösning. En "lösning" som genom de övergrepp mot de mänskliga rättigheterna som den resulterade i, enbart bidrog till att ytterligare trappa upp konflikten och i praktiken rättfärdiga de etniska minoriteternas krav på långtgående autonomi.

Som Hurst Hannum skriver, "human right violations [...] are more often responsible for exacerberating existing conflicts than for creating divisions where there were none before"^[25].

Som vi har konstaterat reste alltså MISURASATA allt mer och mer långtgående krav på autonomi för att söka garantera urbefolkningens rättigheter. En avslutande fråga som därför kan ställas är om, och i vilken mån, dessa krav kan "reverseras" när centralregeringen övergår från militär till politisk konfliktlösning.

Även om det "objektiva" behovet av långtgående autonomi torde ha minskat, så kommer det "subjektiva" för lång tid att finnas kvar; som, återigen Hurts Hannum, skriver, har miskitoindianerna "every reason to fear and hate the Sandinistas" efter de övergrepp de blivit utsatta för^[26]. Anledningen till att konflikten inte tilläts eskalera längre än vad den faktiskt gjorde under 1980-talet, var ju dessutom interna och externa hot mot centralregeringen, snarare än dess egen insikt om det "rättfärdiga" i indianernas kamp för autonomi.

Rickard Olseke 1994