Vid Wienkongressen 1815 beslutade de tyska staterna att handeln dem emellan skulle underlättas. Trots detta fortsatte emellertid handeln att motverkas genom tullar och avgifter av olika slag. Wienkongressens misslyckade försök att minska antalet handelshinder ledde till att förslag om en tysk tullunion presenterades. Bland förslagsgivarna fanns Friedrich List. De följande försöken att upprätta en tullunion mellan samtliga tyska stater gav dock inte något positivt resultat. En väg som ej hade prövats var formeringen av mindre tullunioner med målsättningen att slutligen förena dessa i en alltysk tullunion. De första stegen på denna väg togs av Preussen samt Bayern och Württemberg.
Bland de statsmän som deltog i utformandet av den preussiska tullunionen fanns Wilhelm von Humboldt, grundaren av Berlinuniversitetet och personlig vän till filosofen och författaren Friedrich Schiller. Under åren 1818-1819 avskaffades de interna tullarna i Preussen samtidigt som export- och importförbud på olika varor upphävdes. Båda åtgärdena genomfördes emellertid inte utan vissa undantag och dessutom gällde olika regler i Preussens östra och västra provinser fram till 1821, då ett enhetligt system infördes. 1819 införlivades enklaven Schwarzburg-Sonderhausen i det preussiska tullsystemet och under de följande åren rönte övriga enklaver samma öde. Det nya tullsystemet påverkade också Preussens grannar och som en följd av detta upprättades i februari 1828 en tullunion mellan Preussen och Hesse-Darmstadt.
Försöken att upprätta en sydtysk tullunion inleddes 1819 och året därefter påbörjades förhandlingar mellan ett antal tyska stater. Förhandlingarna pågick i tre år utan att något avtal kunde undertecknas. Flera stater lämnade förhandlingsbordet och 1824 träffade Bayern och Württemberg ensamma en preliminär överenskommelse om formerna för upprättandet av en tullunion. Därefter inbjöds några av de stater som deltagit i de tidigare förhandlingarna till nya samtal, men inte heller denna gång kunde enighet uppnås. Nya diskussioner mellan Bayern och Württemberg inleddes 1827 och i januari 1828 upprättades den första tyska tullunionen. Två små tyska stater hade redan 1824 införlivats i Württemburgs tullsystem, men den sydtyska tullunionen blev trots detta av betydligt mindre omfattning än vad som från början varit avsikten.
Upprättandena av de båda tyska tullunionerna, den nordtyska (Preussen/Hesse-Darmstadt) och sydtyska (Bayern/Württemberg), fick även andra tyska stater att inse att ekonomiskt samarbete var nödvändigt. Med Sachsen i spetsen bildades i september 1828 den mellantyska (mitteldeutsche) handelsunionen. Denna var, som framgår av namnet, ingen tullunion. I ekonomiskt hänseende stadgades endast att transitgods från en medlemsstat till en annan, eller från tredje land till en medlemsstat, ej fick tullbeläggas. Enligt överenskommelse fick en medlemsstat ej bli medlem i någon av de två tullunionerna.
"The significance of the events of this momentous year [1828] as steps towards the economic unification of the country was fully recognised in Germany." Redan under det följande året togs ytterligare steg mot en alltysk tullunion. I maj 1829 slöts ett handelsavtal mellan de båda tyska tullunionerna och Preussen gjorde sitt bästa för att splittra den mellantyska handelsunionen. I augusti 1931 bröt sig Hesse-Cassel ur handelsunionen och blev medlem i den nordtyska tullunionen. Tidigare under året hade Sache-Weimar lovat att inom fyra år göra det samma. Till slut upplöstes den mellantyska handelsunionen mer eller mindre av sig själv och fler och fler av dess medlemsstater (inklusive Sachsen) anslöt sig till den nordtyska tullunionen. I december 1831 inleddes förhandlingar mellan denna och den sydtyska tullunionen om upprättandet av en gemensam tullunion. Förhandlingarna avbröts i maj 1832 men återupptogs drygt ett halvt år senare. Den 22 mars 1833 undertecknades det avtal som förverkligade den tyska tullunionen, Zollverein. Avtalet trädde i kraft 1 januari 1834.
Friedrich Lists argument för att alla interna tyska tullar skulle avkaffas och en yttre gemensam tullmur uppföras (att en tullunion skulle upprättas), var att detta både skulle stimulera den interna handeln och skydda den inhemska industrin, i sitt uppbyggnadsskede, från utländsk konkurrens. List skrev 1819 att "only the remission of internal customs, and the erection of a general tariff /.../ can restore national trade and industry or help the working classes." Han underströk vidare att de enkilda staterna ej skulle förlora någonting i ekonomiskt hänseende, tvärtom skulle skatteinkomsterna öka samtidigt som de fick sin rättmätiga del av intäkterna från den gemensamma yttre tullmuren.
I förordet till The National System of Political Economy skriver List att han genom studier i nationalekonomi kom till slutsatsen att välstånd uppnås genom frihandel. Både "common sense" och empiriska studier tycktes bekräfta Adam Smiths teorier i detta avseende. List menade att avskaffandet av de interna tullarna i Frankrike och enandet av Storbritannien hade visat frihandelns fördelar. Det fanns emellertid omständigheter som talade emot frihandel. Effekterna av Napoleons s k kontinentalsystem, och avskaffandet av detta, visade enligt List att protektionism kunde ge upphov till välstånd och att frihandel riskerade att rasera detsamma. Av detta drog List slutsatsen att frihandelsteorin var tillämpbar enbart då alla nationer, enligt modell från Frankrike (provinser) och Storbritannien (kungadömen), följde dessa principer. Han fastslog vidare att
free competition between two nations which are highly civilised can only be mutually beneficial in case both of them are in a nearly equal position of industrial development, and that any nation which owing to misfortunes is behind others in industry, commerce, and navigation, while she nevertheless possesses the mental and material means for developing those aquisitions, must first of all strengthen her individual powers, in order to fit herself to enter the free competition with more advanced nations.
För den tyska konfederationen innebar detta att samtidigt som alla interna tullar avskaffades så måste en gemensam yttre tullmur uppresas. När den tyska nationen hade "strengthen her individual powers" kunde även denna tullmur rivas och ett enat Tyskland intaga sin plats i en värld av jämlika nationer.
Friedrich List intog den offentliga scenen genom en artikel som publicerades 1817. I denna rekommenderade han förändringar av Tyska konfederationens konstitution (upprättad av Wienkongressen 1814-1815). List förordade ett nationellt parlament och en högsta domstol, en gemensam krigsmakt och federala institutioner för konst, vetenskap och utbildning. Dessa idéer var på intet sätt nya, Lists orginalitet bestod i att han tillförde en tidigare förbisedd dimension, ett tyskt ekonomiskt enande. Det var åt denna dimension han kom att ägna sina politiska strävanden.
1819 klagade den nybildade sammanslutningen av handels- och industrimän (der Deutsche Handels- und Gewerbsverein), genom ett upprop skrivet av Friedrich List, över det stora antalet tullar i och emellan de tyska staterna. De menade att dessa tullar "cripple[d] trade and produce[d] the same effect as ligatures which prevent the free circulation of the blood." List var, förutom sekreterare och rådgivare i sammanslutningen, redaktör för, och skrev stora delar av, dess tidskrift Organ für den deutschen Handels- und Fabrikantenstand. Tidskriften var inflytelserik i den tyska affärsvärlden och propagerade för en grundläggande reformering av de tyska staternas tull- och handelspolitik. Även pamfletter trycktes och List skrev ett stort antal upprop för en tysk tullunion.
I januari 1820 besökte List, och andra delegater från sammanslutningen för handels- och industrimän, Wien för att söka påverka den tyska utvecklingen. List besökte och skrev brev och upprop till inflytelserika personer för att få stöd för planerna på en tullunion. Han fick audiens hos Österrikes kejsare Frans I, men denne visade inget intresse för Lists idéer. Samtidigt pågick förhandlingar för att fördjupa samarbetet inom Tyska konfederationen. Förhandlingarna misslyckades emellertid och det visade sig omöjligt att uppnå enhet inom konfederationen.
List hade redan i juni 1819 föreslagit bildandet av mindre omfattande tullunioner som ett alternativt första steg på vägen mot en alltysk tullunion och sammanslutningen hade uppmanat Konungen av Bayern att söka upprätta en sydtysk tullunion. När detta steg, ju längre förhandlingarna om Tyska konfederationen framled, alltmer visade sig vara det enda möjliga alternativet, försökte sammanslutningen, med List i spetsen, återigen att väcka intresse för sina idéer. Upprop skrevs och besök i mellan- och sydtyska stater genomfördes.
När förhandlingar om en sydtysk tullunion kom igång under hösten 1820 försökte List och sammanslutningen även att influera och pådriva dessa, men utestängdes från direkt inflytande efter påtryckningar av Klemens von Metternich, Österrikes och Wienkongressens starke man. Motgångarna blev till slut allt för stora och sammanslutningen började upplösas. List blev, som tidigare redovisats, för andra gången invald i Württembergs nationella lagstiftande församling. Som ledamot hann List ta upp frågan om hur handeln och industrin skulle främjas innan han fråntogs sin plats och dömdes till straffarbete. Han hade oförsiktigt nog föreslagit en demokratisering av Württembergs stadsstyrelser.