Det anges olika motiv för samarbetet och harmoniseringen i de redovisade dokumenten. Dessa motiv kan delas upp i tre grupper: hänvisningar till fördrag, tidigare ingångna avtal och konventioner samt situationen i omvärlden.
I Palmadokumentet sägs flyktingpolitiskt samarbete vara nödvändigt, och harmonisering av rätten till asyl vara önskvärt, för att den inre marknaden skall kunna upprättas vad gäller fri rörlighet för personer. I Unionsfördraget fastslås att medlemsstaterna av samma skäl skall betrakta bl a flykting- och invandrarpolitik som angelägenheter av gemensamt intresse. Motivet här är följaktligen vad som stadgas i Romfördragets artikel 8A . Ett tredje exempel på detta finns i Dublinkonventionen, där det proklameras att i arbetet för att uppnå denna målsättning i artikel 8A, måste åtgärder vidtagas för att undvika långa väntetider för asylsökande (väntetider inkluderar väntan på att få en stat att erkänna ansvar för behandling av en asylansökan).
I Invandrarministrarnas rapport sägs det hittillsvarande flyktingpolitiska samarbetet, i form av Dublinkonventionen, för att det skall tjäna sitt syfte, förutsätta att medlemsstaterna har förtroende för varandras flyktingpolitik, vilket i sin tur kräver harmonisering av bl a rätten till asyl. Motsvarande sägs också i rapporten om Yttregränskontrollkonventionen. I Dublinkonventionen fastslås tvärtom att behandlingen av en asylansökan skall ske i enlighet med den ansvariga statens nationella lagstiftning. Utvecklingen går alltså från samarbete till harmonisering.
Primär- och sekundärautonomi
Här kommer diskussionen i kapitel 1 om primär- och sekundärautonomi in. Hur var det nu jag skrev? Jo, primärautonomi handlar om bestämmanderätten över vad som skall utföras. Skall en viss medlemsstat behandla en asylansökan? Sekundärautonomi avser bestämmanderätten över hur utförandet skall ske. Enligt vilka regler skall asylansökan behandlas?
Av ovanstående iakttagelse kan hypotesen uppställas att medlemsstaterna i sitt flyktingpolitiska samarbete fann det mindre inskränkande att avsäga sig en portion primärautonomi, än att först börja urholka sekundärautonomin. Genom Dublinkonventionens regler avgörs, som nu torde vara bekant, vilken stat som är ansvarig för att behandla en asylansökan. Medelst en harmonisering av rätten till asyl och procedurregler avgörs hur och enligt vilka regler denna behandling skall utföras.
Då primärautonomin uppgivits "upptäcker" de ansvariga ministrarna att deras respektive stater förlorat kontroll. För att återta denna (dock i en ny skepnad av inflytande) och tillförsäkra att primärautonomi inte offrats förgäves, är de villiga att offra även sekundärautonomi. Här skulle följande utrop kunna finna sin plats: "Visste dom inte att det skulle gå så här från början?". Men det är kanske så här samarbetet med nödvändighet måste utvecklas. Är detta månne "den enda vägen"? Denna fråga överlämnas för besvarande till en kommande uppsats.
Återigen Invandrarministrarnas rapport. Allt mer omfattande folkomflyttningar och en stor ökning av antalet uppenbart ogrundade asylansökningar ("clearly unjustified applications") uppges fordra en harmonisering av bl a rätten till asyl. Som tidigare klargjorts är det alltså asylansökningar av personer som inte uppfyller Genèvekonventionens krav som anses som ogrundade.