Första frågan handlade om vilka typer av regler som stipuleras i dokumenten. Svaret blev att det i konventionerna, ifråga om flyktingpolitik, handlar om regler som fastställer medlemsstaternas skyldigheter gentemot varandra och mot de asylsökande, d v s om samarbete. Däremot ingår i dessa inte regler som föreskriver harmonisering av rätten till asyl. I de övriga dokumenten sägs emellertid att medlemsstaternas lagstiftningar skall harmoniseras när det gäller rätten till asyl. Slutsatsen blev därför att försök att harmonisera medlemsstaternas flyktingpolitik pågår, men att de hittills upprättade konventionerna gäller samarbete.
Vidare till den mest omfattande frågan. Vad föreskriver de regler som anges i dokumenten och vad innebär de för den asylsökandes möjligheter att söka och erhålla asyl? Inledningsvis konstaterades att varje asylsökande, under förutsättning att inte en tredje stat kan anses vara första asylland, garanteras att asylansökan behandlas av en av medlemsstaterna.
Det görs helt klart att det är Genèvekonventionens flyktingbegrepp som skall ligga till grund för behandlingen av asylansökningar och att harmoniseringen av rätten till asyl bl a skall syfta till uppnå en gemensam tolkning av detta. Erhållande av asyl jämställs med erhållande av flyktingstatus då asylansökningar av personer som inte uppfyller konventionens krav anses som ogrundade. Att en person flyr till följd av t ex väpnade konflikter berättigar alltså inte till erhållande av asyl.
Något svar på hur den gemensamma tolkningen av Genèvekonventionens flyktingdefinition kan tänkas ta sig ut ges emellertid inte. Frågan kvarstår om principen om "den minsta gemensamma nämnaren" kommer att tillåtas leda till en restriktiv tolkning eller om invandrarministrarnas försäkran om det motsatta kan åberopas som stöd för att utvecklingen går i en annan riktning.
Oavsett svarets lydelse torde det dock kunna hävdas att redan upphöjandet av Genèvekonventionens flyktingdefinition till den enda grunden för beviljande av asyl innebär en seger för "den minsta gemensamma nämnaren". Här kan Michael Williams fråga "Flyktingpolitiken - skydd för eller mot flyktingar?" vara på sin plats att reflektera över . Svaret beror naturligtvis till stor del på vilket flyktingbegrepp som åsyftas. Det enda som idag förtjänar beteckningen universellt är Genèvekonventionens och skulle därför kunna betecknas som "den enda gemensamma nämnaren". I detta perspektiv ter det sig då inte oväntat att åtminstone den inledande harmoniseringen gäller just detta flyktingbegrepp.
Frågan som kan ställas är emellertid om det inte behövs ett nytt universellt, eller åtminstone europeiskt, flyktingbegrepp. Tjugofem år, varav ett antal flyktingpolitiskt mycket händelserika, har passerat sedan Genèvekonventionen reviderades och ännu siktas inte någon ny omskrivning eller ett upprättande av en helt ny konvention. Inte heller i Invandrarministrarnas rapport diskuteras denna möjlighet. Flera av de svenska riksdagspartierna tar dock upp saken. Folkpartiet och Vänsterpartiet vill ha en europeisk konventionen som reglerar begreppet "de facto-flykting". Moderaterna föreslår en europeisk konferens, men vill samtidigt avskaffa just detta begrepp!
Till sist, ett svar på Williams fråga. Efter vad som hittills har sagts i uppsatsen kan "EG:s flyktingpolitik" inte betraktas som annat än att syfta till skydd för flyktingar. Flyktingar i enlighet med Genèvekonventionen alltså. För andra asylsökande "stängs" gränserna, åtminstone i betydelsen att de inte kan räkna med permanent uppehållstillstånd även om de p g a "non-refoulement"-principen inte avvisas. Dock, ett avgörande dock, reglerna för transportföretags ansvar motverkar detta syfte. Mer om detta senare.
Hur är det då med medlemsstaternas möjligheter att pröva en asylansökan? Dessa påverkar i sin tur den asylsökandes möjligheter att få asyl. Frågan som ställdes var om Dublinkonventionens regler begränsar en enskild medlemsstats möjligheter att frivilligt pröva en asylansökan. Svaret blev att denna möjlighet inte formellt begränsas, tvärtom, den garanteras, men att möjligheten att bevilja en ansökan är beroende av den flyktingpolitik som förs av de övriga medlemsstaterna. Detta eftersom, a. förtroendet mellan medlemsstaterna torde skadas om en medlemsstat utnyttjar sin föreskrivna rätt och samtidigt tillämpar generösare asylregler än flertalet av de övriga medlemsstaterna, med följden att asyl beviljas personer som sannolikt skulle avvisats eller som tidigare har avvisats av dessa, b. Dublinkonventionen förutsätter att medlemsstaterna har förtroende för varandras flyktingpolitik.
Så var det dags för skärpningen av de yttre gränskontrollerna och dess flyktingpolitiska implikationer. I Dublinkonventionen försäkras att varje asylansökan som inlämnas till någon av medlemsstaterna skall behandlas. Skärpningen påverkar bl a därför inte i sig en asylsökandes möjligheter att få sin asylansökan behandlad. Men de skärpta inresevillkoren är alltså trots detta av intresse för de asylsökande eftersom denne för att kunna lämna in sin asylansökan först måste ha möjlighet att ta sig till någon av medlemsstaterna. Om syftet med flyktingpolitiken är att ge skydd för flyktingar så motverkar därför reglerna för transportföretags ansvar detta syfte. Frågan ställdes om reglerna är förenliga med "andan" i Genèvekonventionen, då följden av desamma blir att det är transportföretagens personal som skall avgöra om en person skall få möjlighet att söka asyl. Risken finns att alla presumtiva asylsökande utan de nödvändiga resedokumenten nekas transport. Stadgandena om transportföretags ansvar kan därför leda till att den asylsökande förvägras möjligheten att söka asyl.
UNHCR kritiserar samma regler och konstaterar att personer som uppfyller Genèvekonventionens krav eller som av humanitära skäl kan få skydd riskerar att vägras transport och därmed får de ingen möjlighet att inlämna en asylansökan. En bättre liknelse än byggandet av en "mur runt EG", då det alltså inte är gränserna som "stängs", är kanske därför uppsättning av taggtråd eller annat svårpasserat hinder vid flyg- och färjebolagens incheckningsdiskar.
Detta skulle nu kunna vara ett slagkraftigt argument emot, eller kanske för, svenskt medlemskap i Europeiska Unionen. Men, vad var det nu Folkpartiet liberalerna skrev i en av sina motioner? Jo, "sanktionerna mot flygbolagen måste avskaffas". Detta är ett uttalande om dagens, eller rättare sagt 1991 års, svenska verklighet. Transportföretag med destination Sverige är skyldiga att återföra, alternativt betala resan för, personer som avvisas p g a att de inte uppfyller de svenska inresekraven, i första hand pass och/eller visum. Påföljder utdöms dock "ännu så länge" inte i Sverige.
Till rörelsefriheten. Det kunde som väntat konstateras att ingenting sägs i Yttregränskontrollkonventionen om vilka regler som skall gälla för passerande av de inre gränserna. Som Jan Niessen skriver i European migration policies for the nineties after the Maastricht summit har medlemsstaterna varit "extremely cautious" när det gäller denna fråga - "No firm decisions have been taken on the right of free movement and residence of third country nationals". Schengenavtalets tillämpningskonvention får istället tillsvidare ses som en förebild för de framtida regler som skall gälla samtliga medlemsstater.
Så till motiven för samarbetet och harmoniseringen. Dessa uppdelades i tre grupper: hänvisningar till fördrag, tidigare ingångna avtal och konventioner samt situationen i omvärlden. Motiven anges närmare bestämt vara vad som stadgas i Romfördragets artikel 8A respektive Dublinkonventionen, samt allt mer omfattande folkomflyttningar och en stor ökning av antalet ogrundade asylansökningar.
Det mest intressanta är att ett resultat av samarbetet, Dublinkonventionen, anges som motiv för en ytterligare inskränkning av den nationella autonomin, samtidigt som en sådan inskränkning "tillbakavisas" i själva konventionen. Är det så att detta "upptäcktes" först i efterhand eller förhåller det sig helt enkelt så att "den enda politiskt möjliga vägen" leder till från uppgivande av primärautonomi till ett senare uppgivande av sekundärautonomi? Trots att, som t ex Folkpartiet liberalerna skriver, "en mer naturlig ordning" hade varit den motsatta. "Naturlig" därför att uppgivandet av primärautonomin för att kunna tjäna sitt syfte förutsätter ett uppgivande av sekundärautonomi. Hur som helst, naturligt eller ej, samarbete kommer före harmonisering, utan "hänsyn" till att samarbete kräver harmonisering.
Detta är också den återstående punkt där UNHCR kritiserar det flyktingpolitiska samarbetet. För att Dublinkonventionen skall, återigen, tjäna sitt syfte anser UNHCR att harmonisering av rätten till asyl är nödvändig. I övrigt lovordas både Dublinkonventionen och Schengenavtalets tillämpningskonvention. Något svar på om UNHCR utestängts från förhandlingarna om konventionerna ges dock inte, men fortsatt samarbete mellan UNHCR och medlemsstaterna välkomnas.
Hur var det då med förebyggande åtgärder? Diskuteras sådana inom det flyktingpolitiska samarbetet? Ja, blev svaret, under beteckningen "Migration policies in the broad sense". Invandrarministrarna rekommenderar att ekonomiskt, socialt och finansiellt samarbete bör utvidgas med stater i EG:s närhet och alla ansträngningar skall göras för att minska etniska motsättningar. Allmänt pläderas för bl a utvecklingsbistånd och kontroll av regionala konflikter. Idag ges utvecklingsbistånd genom samarbete med 69 stater i bl a Afrika, med sju arabiska stater samt med ett antal stater i Asien och Latinamerika. För östra Europa finns olika utvecklingsprogram.
Då var det dags för den svenska politiska verkligheten och Dublinkonventionens parallellkonvention. Den förutvarande socialdemokratiska regeringen uttryckte Sveriges intresse av ett tillträde och den nuvarande borgerliga regeringen hänger på. Till de svenska riksdagspartierna ställdes frågorna "Bör Sverige tillträda parallellkonventionen före eventuellt medlemskap i Europeiska Union?" och "Talar det flyktingpolitiska samarbetet inom EG för eller emot ett svenskt medlemskap?".
De redovisade svaren visar att det inte finns någon majoritet för ett tillträde, men att å andra sidan inte ett enda riksdagsparti idag säger nej till parallellkonventionen. Endast Vänsterpartiet anser att det flyktingpolitiska samarbetet talar emot svenskt medlemskap i Europeiska Unionen. Enligt KdS uppmanar samarbetet emellertid till "varsamhet", Ny Demokrati tycker att det är en "komplex fråga", Socialdemokraterna "diskuterar" och Vänsterpartiet "inser" att oavsett om Sverige blir medlem eller ej, så kommer det att vara svårt för Sverige att avvika allt för mycket från EG/EU.
Sammanfattningsvis: Vad kommer det flyktingpolitiska samarbetet inom EG att innebära för den asylsökandes möjligheter att söka och erhålla asyl?
Samtliga frågeställningar har härmed behandlats. Det är min förvissning att mitt försök att undersöka hur det "egentligen förhåller sig" har bidragit till att utöka kunskapen på området och därför ger en god vägledning om vad det flyktingpolitiska samarbetet inom EG kan komma att innebära för den framtida flyktingmottagningen i det Europa där också Sverige är en del. Fortsatt bevakning av detta pågående samarbete rekommenderas emellertid. Nya frågeställningar kommer att uppkomma och gamla kommer kanske till slut att ges nya svar.
Diskussionerna om autonomi, samarbete och harmonisering gav som visats upphov till nya frågor vilkas besvarande tyvärr inte ryms inom ramarna för föreliggande uppsats.