Asarna

 Asarna var den dominerande gruppen av gudar i det förkristna Norden.
 Ordet asar kommer av åsar.
 Från början var troligtvis asar en beteckning på ett slags gudomligt gudabeläte,
 vilka uppfattades som gudomliga stamfäder till amalernas kungahus.
 Belätena var c:a tre meter höga, hade ett grinande huvud och ett hål på tvären genom skuldrorna,
 där en lång tvärbjälke, en ås, sköts in. Detta gjorde att gudabilderna blev korsliknande statyer med utsträckta armar.
 I deras händer satt kännetecken för vederbörande ase: Oden hade spjut och ring, Tor hammare och stång osv.
 Under senhednisk tid trodde man att namnet as berodde på att de var asiamän, komna från Asien.
 Detta skulle förklara likheten mellan asakulten och den äldre vediska kulten i Indien,
 det finns tydliga samband mellan dessa båda religioner.
 Under sin konung Odens ledning ska asarna en gång för men än 2000 år sedan ha utvandrat från Trofuborg
 i Mindre Asien upp genom Ryssland och Baltikum till landet kring Elbes och Rehns mynning
 innan de så småningom kom till Fyn och därefter Sverige.
 I Sigtuerne slog sig Oden ner och grundade en gudastat med tolv diar under sig.
 Uppfattningen om vilka dessa var går isär något eftersom det totala antalet gudar var dubbelt så stort,
 nämligen 24 stycken.