Väringarna

Väringar eller Varjagerna som nordbor kallas är ett namn på vikingar som är mindre känt.
I alla fall för den breda allmänheten.
I den ryska Nestorskrönikan kallas skandinaverna Varjager,
ett annat ord för Väringar helt enkelt.
Varangoi eller Varank är två andra namn som förekommer för skandinaver i grekiskan,
georgiskan respektive arabiskan.
Även i ryskan användes dessa ord för de som kom från de skandinaviska länderna.
Ordets betydelse är omdiskuterad men en teori är att det kommer från den fornnordiska stammen var.
Det har att göra med trohet.
Ordet kan ursprungligen kommit från när en skandinav avlagt trohetsed till en ledare eller en större grupp,
sedan har ordet kommit att gälla alla nordbor.
En annan teori är att ordet kommer från ett ryskt ord som betyder gårdfarihandlare.
Detta skulle då betyda att vikingarna var kringfarande.
Från samma källa ges ytterligare en teori.
Väring skulle då vara ett grekiskt öknamn för vikingarna och det ordet betyder ungefär ”de hesa”,
de bysantinska grekerna avskydde nämligen vikingarnas sångkonst.
Den troligaste teorin verkar dock vara den om trohetseden,
Väringarna svor ju trohetsed med bl.a. kejsaren av Konstantinopel som exempel.

Svenska vikingars första visit i Konstantinopel skedde troligtvis år 839.
Då kom svenska vikingar tillbaks från den bysantinska kejsaren Theofilos med
en beskickning till den franske kejsaren Ludvig den fromme.
I Annales Bertiniani krönikan framgår detta och att svenska vikingar var kända som ruser i Konstantinopel och som
svear i det Frankiska riket.
Två svenska beskickningar är kända runt år 830-840,
den ena var till kejsare Ludvig och den andra till kejsare Theofilos.
Detta pekar på att fredliga förbindelser med de stora rikena söderut var av intresse för svenskarna i alla fall.
Väringarna var verksamma hos bl a härskaren av Kiev, Vladimir.
Vladimir hade Väringar i sin tjänst men han var ganska långsam när det gällde att betala dem.
Vid ett tillfälle så intog man en stad och Väringarna ville ha en del av bytet.
Vladimir lovade då istället att betala inom en månad när han samlat in mårdskinn.
Det löftet höll han inte och många nordbor lämnade Vladimir och sökte tjänster hos kejsaren i Konstantinopel.

Den här historien får ytterligare bekräftelse av Mats G. Larsson.
Larsson beskriver händelse förloppet ännu tydligare.
När Vladimir blev fördriven från Novgorod så sökte han sig troligtvis till Sveariket.
Jaropolk som var hans bror efterträdde honom.
Efter några år kom Vladimir tillbaka med Väringar, dvs troligtvis svenska vikingar.
Han tog över Novgorod och intog sedan Kiev där han lät Väringarna döda sin bror Jaropolk.
När Väringarna ville ha belöning så fick de den alltså inte och då anklagade Väringarna Vladimir för att ha bedragit dem.
Väringarna ville veta vägen till Miklagård.
Vladimir gav de duktiga, förståndiga och tappra männen städer och de övriga fick dra iväg mot Konstantinopel.
Men Vladimir sände bud före Väringarna och sade att kejsaren skulle göra sig av med Väringarna som skulle komma,
men han skulle inte skicka tillbaks dem.
Detta inträffade enligt den ryska krönikan kring år 980,
bysantinska källor anger dock händelsen något senare.

I en annan källa berättas det om Väringarna som följde hövdingen Rurik på hans plundringståg vid de mytomspunna områdena kring Konstantinopel.
Några Väringar i det sk Väringgardet hade ett bra rykte för sin trofasthet mot sin kejsare.
De allra tappraste och duktigaste Väringarna blev utvalda till kejsaren av Konstantinopels livvakter.
Dessa skulle offra sina liv för denne kejsare.