Skriet som hördes genom natten, fick blodet i allas kroppar att frysa till is. Oroliga blickar tittade ut i den mörka natten. Sedan vändes de mot almanackan...  Datumet närmade sig. Natten då förbannelsen sa att staden skulle plånas ut av mörkrets demoner! Alla undrade vem det första offret var, men ingen vågade ge sig ut i  mörkret. Snabbt låstes alla dörrar och fönster reglades. Man satte sig sedan så långt in i rummen som möjligt, tryckte tätt intill varandra...

Daniella vaknade med ett ryck. Hon torkade svettpärlorna från pannan och kände hur hårt hjärtat slog i hennes kropp.
-Vad var det? tänkte hon. Skräcken kramade ett krampaktigt tag om hennes själ. Hon rös till. Försiktigt klev hon sedan ur sängen, svepte täcket tätt runt kroppen och stoppade fötterna i ett par varma fårskinnstofflor. Handen trevade efter ljusknappen i mörkret. Först bländade det skarpa ljuset Daniellas ögon. Sakta gick hon ut i hallen och lyfte telefonluren och slog numret till sin väninna Paula. Efter fem signaler sprakade det till på den andra sidan och en röst svarade:
-Det  är Paula.
-Hej! Har du också känning att det är något på gång? sa Daniella med en nervös röst.
-Ja, jag drömde en konstig dröm i natt... Måste erkänna att det var länge sedan jag vaknade så rädd!
-Jag kommer över om en stund, går det bra?
-Kom du... Jag sätter genast på kaffet, svarade Paula.
Daniella drog snabbt på sig sina kläder och skor. Borstade håret energiskt och satte upp det i en lång, svart, blänkande hästsvans. I dörröppningen kom hon på att hon höll på att glömma den viktigaste saken... Hennes ärvda bok! Snabbt rusade hon in i vardagsrummet, plockade upp den nötta boken med de slitna sidorna. Med ett krampaktigt tag om boken försvann hon sedan ut  i natten...
Hemma hos Paula, satt de och läppjade på det heta kaffet. De jämförde varandras böcker och letade efter fler ledtrådar... Deras sökande avbröts av en gäll signal från dörrklockan. Paulas katt fräste till och försvann in under sängen.
Paula gick och öppnade. Och där stod en främmande man.
-Hej, sa han med en bestämd röst. Är det du som är Paula?
-Ja, svarade hon med en frågande blick. Vem är du då och vad vill du?
-Kan jag komma in? Det är mycket viktigt!
Hon släppte in mannen och presenterade Daniella. Paula tog fram en ny kopp och hällde upp kaffe till mannen. Sedan satte de sig ner vid bordet.
-Jag ska komma direkt till orsaken av mitt besök, sa mannen. Föresten är mitt namn Jonas.
Daniella och Paula satt tysta och väntade på att höra fortsättningen.
-Har någon av er hört talas om Bergabyns förbannelse?
Bägge skakade på huvudet.
-Kanske du vill berätta det för oss, svarade Paula med en len röst. Daniella blev genast intresserad.
-Förbannelsen bygger  på en hemlig sekt, som utplånades för ca 200 år sedan. Åtminstone är det vad man har sagt. Sekten var en blodskult som hedrade natten och den mäktigaste av alla demoner. När den sista mästaren torterades till döds, utropade han en förbannelse över staden. Den skulle tas över av mörkrets demoner en halloweenhelg, efter ett visst mönster och efter ett antal månvarv... Allt skulle starta någon vecka före helgen, för att nå sin höjdpunkt under alla helgon dagen.
-Vad har det med oss att göra? frågade Daniella. Hennes gröna ögon glittrade till av ett nyvaket intresse.
Jonas tittade först på Paula, sedan på Daniella och fortsatte:
-Enda hotet mot förbannelsen, skulle vara två kvinnor... Den ena skulle vara lika mörk som natten med en katts ögon. Den andra skulle vara lika ljus som dagen med himlens färg på ögonen.
-Men det kan ju stämma in på många! sa de bägge i korus.
Jonas skrattade till och sa:
-Men det finns ett kännetecken, som bara detta kvinnopar har från Valkyriaorden... Lika gammal som den utplånade blodssekten... Ett födelsemärke i svanken, som påminner om en flygande örn.
Daniella tappade sin kopp med kaffe, som gick i krasch på köksbordet. Paulas ansikte stelnade till.
-Hur kan du känna till det? sa Paula nervöst.
-Jag glömde att berätta, att även min mor har tillhört Valkyriaorden. Men något eller någon dödade henne för fem år sedan. Jag fann henne strax innan hon dog. Det sista hon orkade viska var att jag skulle hitta er, sedan pekade hon på en teckning, som skulle föreställa er.
När allt smält in hos Paula och Daniella, satt de sig ner i soffan och lyssnade på Jonas historia...

Tidningarna fylldes nästa dag av stora mörka rubriker.
"Brutalt och bisarrt mord uppe vid sjön"... En kvinna i tjugoårsåldern hade hittats mördad, tömd på allt blod och med konstiga målade tecken över sin nakna kropp.
Alla i staden blev nervösa... Ingen hade undgått att se att alla helgon närmade sig. Och med den... kanske förbannelsen! Var detta starten? Mödrar och fädrar varnade sina barn att gå ut efter att solen börjat gå ner. Lås kontrollerades och smordes.
Kommissarien i staden var ordentligt bekymrad. Var detta ett hemskt busttrick av en sjuk hjärna, eller? Frågorna var många. Eller hade de fått en ny svart kult i staden?
Dagen gick och stadens aktiviteter flöt på som vanligt. Snart hade nattens drama glömts bort för stunden...
Pelle gick ut med sin hund på eftermiddagen. Skulle vara skönt med en promenad i skogen. Han fnyste åt sina föräldrars löjliga berättelse. Inte fanns det någon förbannelse! Och mord hände ju över allt... Skulle man alltid tro på allt, skulle man ju snart hellre ta sitt liv först ju!
Han märkte inte först  mörkret som föll med en ovanligt snabb fart. Mitt inne i skogen blickade han frågande mot himlen. Vad hade hänt? Klockan var ju inte så mycket än? Brutus morrade till och reste ragg.
-Vad är det jycken? Har du sett något? Innan han visste ordet slet sig Brutus och försvann ilsket skällande in i skogens mörker. Och utan en förevarning kände han något träffa honom i bakhuvudet... Det svartnade för ögonen och han föll er på marken.
När han åter vaknade var det mörkt och kallt. Han frös till. Sedan såg han skuggor röra sig i mörkret. Hans händer och fötter var bundna vid något och det kändes som han låg på någon typ av klippa...
Det sista han såg var något blänkande som höjdes, för att sedan med en snabb rörelse snitta upp honom från hals till mage. En hand med klor drog ut hans hjärta, som fortfarande slog. Pelle hörde ett hemskt skri... Det var hans egna röst! Sedan dog han...

Nästa dag var det kaos i staden. Ännu ett lik hade hittats. Lika brutalt mördad som det förra liket. Och med samma underliga tecken. Samtidigt anlände ett ekipage till staden. Ut ur bilen steg två vackra kvinnor...
Paula och Daniella tittade sig omkring. Var det här som deras förfäders sista krig skulle avslutas? De tittade frågande på varandra. Sedan gick de in på det lilla pensionatet och hyrde ett dubbelrum.
Väl inne på rummet slog de i sina gamla böcker. Efter någon timma jublade Daniella till...
-Jag har hittat den! skrek hon.
Paula tittade upp och iakttog sin väninna.
-Berätta vad det står!
Daniella startade med en lågmäld röst.
Historien var lång och detaljrik. Den handlade om Valkyriaordens sista krig mot sekten, som dyrkade mörkrets furste. En blodsekt utan like! Allt avslutades med att den siste översteprästen brändes på bål efter att först blivit halshuggen. Men tydligen skulle en förbannelse hunnit lämna hans läppar... Förbannelsen om staden!  När allt mänskligt liv skulle ge plats för mörkrets demoner och blodet skulle flöda som livets vin!
Bekymrade tittade de på varandra... Det var ju nu bara två nätter kvar... Och redan hade två ungdomar satt till sina liv! Inget nämnde vad de skulle göra för att hindra detta... Bara en bild på en örn... Samma som de hade på svanken!!!

Cecilia och Lars var ute och gick. Visst var de nervösa med. Men det var ju mitt på dagen. Hela staden hade drabbats av en lätt panikstress... Vissa hade packat sina saker och flytt. De skrattade åt andra, som inte vågade gå ut, fastän det var ljust och solen värmde gott...
De rundade hörnet till en ödslig parkering, när de plötsligt kände en märklig doft. Innan de hann reagera tuppade de av...
När Cecilia slutligen öppnade sina blytunga ögon, hörde hon hemska och plågade skrik. Märkliga pälsklädda varelser smög runt i mörkret i ett underligt mönster. Ibland glimtade ett konstigt ljus till. Hon kände hur blodet stelnade...
Mitt i ringen såg hon sin älskade... Lars skrek av smärta och hans kropp hade färgats blodröd av allt blod. Några varelser slickade i sig dropparna som droppade ner från klipphällen. Cecilia skrek till av fasa! En av varelserna, den som var längst, vände sig nu om och iakttog henne samtidigt som han körde ner en kloprydd hand i bröstkorgen på Lars. Sedan höll han upp hjärtat i eldets sken och skrek på ett underligt språk. Det mässande ljudet tilltog. Cecilia svimmade...
Hon väcktes bryskt av en smärta... En kniv skar sakta upp hennes buk. Hon var nu för rädd och skräckslagen för att kunna skrika...

Lugnet på morgonen stördes av ett skrik. Folk rusade fram för att kolla vad som hänt. Synen de mötte var avskyvärd! På kyrkans staket hade någon spetsat inälvor. Var det ett bustrick av traktens barn, eller? Vid närmare titt insåg man nog att det inte var vilka kvarlevor som helst. De såg mänskliga ut. De var prydligt spetsade på staketets pilspetsar...
Plötsligt hördes ett nytt skrik. Denna gången kom det inifrån kyrkan. Prästen kom utrusande, helt askgrå i ansiktet. Kommissarien beordrade sina män att genast spärra av området. Sedan tog han med sina närmaste män in i kyrkan. Först såg de inte vad som skrämt prästen. Men när synen dök upp kände de ett våldsamt illamående tränga fram. Framme vid altaret, på korset, hängde kvarlevorna av en ung kvinna. Hon var helt blodig och som ett ödets ironi hade någon satt på henne en törnekrona...
När de äntligen lugnat sig, insåg de att kvarlevorna på staketet inte kunde vara från kvinnan. Hennes hittade de i dopfunten, som ett nytt och dåligt halloween-trick. Vems var de då?
Alla visste nu att minst fyra personer fått sätta till sina liv före förbannelsens huvuddag... De rös till trots att solen värmde på bra.
Samtidigt förberedde Paula och Daniella sitt uppdrag... De plockade fram ett par bruna paket och öppnade dom försiktigt. Ut plockade de ett par klänningar. En helsvart till Daniella och en kritvit till Paula. Som ett ödets yin och yang... Därefter plockade de försiktigt fram de gamla örterna, morteln och slutligen de religiösa relikerna från deras orden. En stolthet kom över dom, de kände sig hedrade över att vara de utvalda...
Med precision blandade de örterna, som de först malt i morteln. Magiska formler från deras böcker rabblades... Sakta värmde de vissa blandningar försiktigt över elden. När de var klara, tog de fram klänningarna. Snabbt klädde de av sig sina vardagsklänningar för att sedan försiktigt dra på sig ordensklänningarna. Sedan tog de fram skålarna med salvorna de nyss tillverkat. De turades om att rita magiska figurer över de nakna kroppsdelarna, som klänningarna ej täckte.
När de var klara försänkte de sig i trance och gjorde sin sista förberedelse för det stora slaget. Slaget, som skulle vinna tillbaka staden!!!
Mörkret började falla över staden. Tvillingparet, Jim och Jenny, satt vid brasan när ljuset plötsligt slocknade. De tittade frågande på varandra och kände en underlig oro krypa på... Ljudet av när dörren slogs sönder skrämde dom rejält! De omfamnade varandra, helt orörliga av skräcken. Sedan blev det mörkt!
När de åter vaknade upp befann de sig på var sin konstig stenstod. Rännor var etsade och underliga mönster prydde sidorna. De fann att de var helt nakna, målade med röda mystiska symboler. Ett mässande ljud hördes och de vände sina huvuden mot ljudet som i trance... Synen de mötte var hemska varelser, först såg de ut som människor... Men ändå inte! Hemska tänder stack ut och de var klädda i märkliga pälsdräkter. Ansiktena var ärrade och gråbleka. De såg mer ut som döda än levande!!!
Långsamt närmade de sig tvillingparet. Vassa klor klädde  deras händer... De var fortfarande röda efter gårdagens riter! Skriket fastnade i halsen hos tvillingparet, som nu var stela av skräck...
Den längre varelsen kom nu fram. Ögonen tycktes glöda som eld i natten. Lågmält började han mässa och gunga framför dom. Sakta höjdes ena kloförsedda handen, som placerades strax över Jims hjärta. De andra varelserna blev nu helt till sig och började vrida sig på marken som ormar.
Plötsligt hördes ett nytt ljud. Ut från mörkret kom två varelser, en vit och en svart! Sektledaren vrålade till av raseri... Blodet isade sig hos alla, som hörde det.
Paula och Daniella gick långsamt fram, hymmande på underliga ramsor. Varelserna på marken kved och höll för sina ögon. Rök tycktes komma från deras kroppar. De fortsatte långsamt fram mot ledaren. En varelse försökte hindra dom, men blev stoppad av en blixt, som verkade lämnat Paulas ena finger. Kvar blev bara aska!
Sektledaren rusade fram med ett vrål och högg vilt med sina klor. Men det skrämde inte dom. Med ett overkligt lugn fortsatte de sitt mässande. Målade snabbt ett pentagram runt stenstoderna. Paula häll sektledaren borta med sina blixtar, som tycktes både blända och skrämma honom... Daniella jobbade snabbt med att placera ut relikerna på de bestämda ställena. Sedan tog de varandras händer och höjde dom mot månen. En blixt tycktes uppsluka dom.
Ur röken steg en vacker rödhårig kvinna. Med en snabb rörelse tog hon fram sitt magiska svärd och högg det snabbt in i ledarens hjärta. Marken började att skaka och månen försvann bakom moln. Ett våldsamt dån hördes och från himlen dök det plötsligt fram dussinvis med valkyrior. Varelserna skrek av skräck när de kände deras grepp, innan de lyftes upp och försvann in i molnen...
Sektledaren skakade nu av en mystisk rörelse, ögonen rullade och glöden såg ut att flamma upp till en våldsam glöd. Lika snabbt som detta hände, exploderade han...
Den rödhåriga kvinnan lyfte upp de avsvimmade tvillingarna, sakta bredde hon ut sina vingar och flög dom hem igen...

Nästa dag vaknade staden igen. Ett lugn hade sänkt sig och allt verkade harmoniskt. Fåglarna kvittrade och allt såg ut som en idyll. Personerna i staden verkade inte bete sig som det hänt något brutalt de sista dagarna. Precis som någon hade raderat deras minnen!
Det var bara tvillingparet som fortfarande inte kunde skaka loss den olustiga känslan... Men lika snabbt som olusten gjorde sig påmind, lika snabbt fick de en lugn och harmonisk känsla. Sakta vände de sig om mot skogsbrynet. En vacker rödhårig kvinna vinkade till dom. De höjde sina händer och hälsade tillbaka.
Med förvånade ögon såg de kvinnan vända sig om, så att de såg hennes vackra vingar... Guldröda! Innan de förstått vad de sett lättade hon och flög in i skogen...
Kvar på marken låg det något som blänkte. Jenny rusade fram och plockade upp det. Hon gick tillbaka till Jim och höll upp det. Det var ett stort mynt, på ena sidan såg man en vacker örn, på den andre två kvinnor... En svarthårig och en blond skönhet!