Det är svårt att beskriva känslan. Det är dagen innan skolavslutningen och allt borde vara frid och fröjd, men för att vara ärlig är allt åt HELVETE! Jag är arg. Alltså arg. Jag blir sällan det, så det kanske inte är arghet. Det kanske mer skulle kunna liknas vid… besviken. Jag är besviken. Åt helvete besviken.

Jag gjorde förra måndan ett prov i matte a, som är ett himla trevligt ämne. (NOT!) Det resulterade i att jag i fredas fick veta av matteläraren att jag fått VG, och på grund av att det var ett ganska svagt sådant var det ingen mening med att försöka munta upp betygen… Nehe, sa jag då, inte. För jag visste/vet att jag kan tusan så mycket bättre än svagt VG. Därför skriver jag till min distanslärare, som jag misstänker har ett finger med i spelet. Men han hör inte av sig, och jag beslutar mig för att, tja, skita i matte a helt enkelt och ägna mig åt svenska b.

Idag var det två seminarier i svenska b. Det första om mitt arbete gick ganska bra, och jag kunde någorlunda försvara mig. Sen när jag skulle opponera gick typ allt åt helvete. Men nåja, det var matten vi pratar om.

Jag slutar för dagen och strosar mot Tobbes plejs. Men si, vi har glömt ett och annat och får knata tillbaka till skolan under suck och stön… När vi kommer dit säger några tjejer att Sven är besviken och arg, för jag inte infunnit mig vid muntan.

TACK FÖR DET TELEVERKET!!!!

Så nu bojkottar jag det. Matte alltså. För ALL framtid. För jag kände mig inte riktigt på humör för matte tenta efter två seminarier i svenska och utan att ha pluggat en sekund. Fan fan fan fan.

Jag kan acceptera när nåt går helt åt helvete p.g.a. mig, när det är mitt fel. Då kan jag straffa mig själv… Fast det gör jag ju inte förstås… Men när jag står helt maktlös och bara ser på. Jag hade ju ingen möjlighet. Skulle jag ha hoppat på varenda kotte jag såg och fråga om jag skulle få göra tentan. Har jag fått ett nej och sen inget svar tar jag faktiskt det som ett nej. Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!!!!