1300-talet
Fästet blir slott och kungligt residens
Norra Halland och Varberg blir Norskt
Troligen blev byggnadsarbetena på Wardhberget klara omkring år 1300 och det skall då ha tjänat till att försvara Greve Jacob från danskarna.
Hjälp till försvaret hade Jacob både fått av Svenska och Norske kungen och kanske var det därför som han 1305 övergav sitt grevskap och fäste till den norske kungen Håkon.
Det är inte mycket mer man vet om Jacob men troligen dog han år 1309.
Varför Norge fick grevskapet berodde troligen på att den svenske kungen eller snarare regenten Torgil Knutsson var upptagen med sina korståg i karelen och kristnandet av Finland. Sverige var alltså upptagna av sina landförvärv i öst medan Norge nu inriktade sig på utvidgning mot landets
sydostliga delar efter det att man förlorat öarna Man och Hebriderna till Skottland.
Söder om Bohuslän låg ju norra Halland och 1305 fick man alltså grevskapet med alla dess rättigheter, som hade skänkts till Jacob 1283 genom skötning vilket innebar att han kunde styra området som dess kung.
Den politiska bilden i norden under tidiga 1300-talet var indelad i två större läger på ena sidan stod den danske kungen Erik Menved tillsammans med den svenske kungen Birger Magnusson. På andra sidan stod kungen i Norge tillsammans med kungen i Sveriges yngre bror Erik, som var hertig i Södermanland.
Kung Birger hade ytterligare en yngre bror Valdemar, hertig i Finland, som följde sin äldre bror Eriks åsikter i det mesta.
Hertig Erik blev av med sitt hertigdöme Södermanland efter stridigheter med sin bror kungen. Men 1304, när ett litet inbördeskrig härjar i Dalsland och Västergötland, fick han av norske kungen ett område vid Götaälvsdalen med Ragnhildsholmen som huvudfäste. I Dalsland anlade de också Dalaborg och i närheten av denna byggde kung Birger Gullbergs fäste och snart kunde han inta Dalaborg.
Efter fredsförhandlingar tvingades de yngre bröderna att erkänna Birgers son Valdemar som tronarvinge.
Varberg en egen betydande stat !(?)
Stridigheterna mellan de tre bröderna avtog dock inte efter dessa fredsförhandlingar. Omkring 1305,1306 får Erik också förutom Ragnhildsholmen norra Halland av den norske kungen. Det var inte enbart politiska anledningar till att han fick detta område ty han trolovades nämligen med den norske kungens enda barn prinsessan Ingeborg 1302 (hon var högst tre år).
Erik formade nu en slags stat av de landområden han kontrollerade. Varberg med sitt slott blev huvudsätet i en ny "politisk och ekonomiskt mycket betydande stat i skärningspunkten mellan de nordiska rikena. Den var avsedd att bli bestående".
Det blev dock aldrig någon speciellt bestående stat och säkert aldrig känd av dess omvärld. Det var snarare vanligt vid denna tiden då Sverige och Danmark höll på att falla sönder i småriken styrda av olika kungar och hertigar, i alla fall efter fredsmötet 1310.
Hertig Erik och prinsessan Ingeborg,
Nyköpings gästabud och Knut Porse
Efter Håtunaleken bytte Håkon sina politiska åsikter och upplöste trolovningen mellan Erik och hans enda dotter Ingeborg, i stället trolovades hon med den svenske kungen Birgers son och arvtagare Valdemar 1309.
Erik skulle gifta sig med den danske kungens systerdotter Sophie och efter det att den Norske kungen dragit in Ragnhildsholmen från Erik kvarstod bara norra Halland till den stat som han en gång hade skapat.
1311 ändrar Håkon Håleg i Norge ånyo politiska åsikter och prinsessan Ingeborg trolovas än en gång med hertig Erik. 1312 när Ingeborg är 11 år gifter hon sig med Erik i Oslo, detta efter det att Erik företagit en pilgrimsfärd till Påven (på kyrkomöte) i Frankrike för att få tillstånd att bryta förlovningen med Sophie i Danmark.
Troligtvis vistades de båda makarna ofta på Varbergs slott, som man nu börjat kalla det, och troligen föds här deras förste son Magnus år 1316 och kanske också dottern Eufemia 1317.
Efter Håtunaleken hade alltså kung Birger lidit ett nederlag och fått dela upp Sverige med sina bröder. 1317 var de båda yngre bröderna bjudna till sin äldre bror i Nyköping där det sk. Nyköpings gästabud skulle äga rum.
Kung Birger tog på natten efter mycket festande sina yngre bröder till fånga som hämnd för Håtuna leken; "Minnes idher nakot aff Haatuna leek? Fulgörla minnes han mik!" lär Birger ha sagt enligt Erikkrönikan. Efter att ha låtit sina bröder svälta ihjäl på Nyköpingsslott blev det uppror i hertigarnas delar av Sverige. Upproret blev kraftigare än vad Birger räknat med och trots hjälp av den
danske kungen Erik Menved, tvingades han att fly till Danmark 1318.
Den 8 maj 1318 dog Håkon V av Norge och efter hans tronföljdsförordning från 1302 blev det hans 3 åriga dotterson Magnus från Varberg som valdes till kung. Även i Sverige kom han att väljas till kung, eftersom att man låtit (under inga rättsliga grunder) avrätta kung Birgers son Magnus. Den lilla treåringen på Varbergs slott satt nu som konung över Sverige med Finland, hertig över norra Halland samt konung över Norge vilket även innefattade Island, Färöarna, Shetlandsöarna och Orkneyöarna. Efter det att kungen 1332 även köpt Skånelandskapen härskade han över det till ytan största landet i Europa.
Folkmängden har troligen dock inte uppgått till mer än ca: 1,2 miljoner, jämfört med Englands 3-4 miljoner och Frankrikes 16-20 miljoner. Under Magnus omyndighetstid styrdes de båda länderna, som bara var förenade i en personalunion, av en förmyndarregering där hertiginnan Ingeborg hade en betydande roll. Ingeborg (som bara var 17 år när hon blev änka) bedrev tillsammans med slottsherren på Varberg, Knut Porse ofta en helt egen politik utan att ta hänsyn till de andra stormännen i förmyndarregeringen. Inte minst då man anföll Skåne på hösten 1322. Hertiginnan och Knut Porse (som för övrigt var en dansk adelsman som motarbetade den då sittande kungen) hade 1321 (i samband med Magnus syster Eufemias trolovning) ingått ett förbund med herr Henrik av Mecklenburg om att han skulle hjälpa till vid en erövring av Skåne.
Någon hjälp fick de dock inte av honom följande år (snarare tvärtom) och erövringen misslyckades. Efter detta hade Hertiginnan och Knut Porse gjort sig ovänner med de svenska storherrarna som inte alls ville göra sig fiender med Danmark. I Sverige tvingade man Hertiginnan att låta riksrådet lösa in de viktiga gränsfästena Varberg och Hunehals, i Norge utsåg man en "forman" Erling Vidkunsson att styra med samma makt som kungen tills det att Magnus blev myndig. Knut Porse hade redan tidigare (i Sverige) fråntagits all makt när man på ett möte i Skara 1322 förklarade att "utlänningar" inte skulle, förutom hela riksrådets samtycke, ha något inflytande över landet. Men som om detta inte var nog möttes det svenska riksrådet och ärkebiskopen i Skara 1326 och tvingade Hertiginnan att lämna ifrån sig slottet Axvall och hela Värmland och vissa delar av västergötland
Hon skulle också som tidigare lämna slottet Hunehals till ombud för den svenske kungen.
I ersättning fick hon mindre betydelsefulla slott och en summa pengar. Knut Porse skulle ovillkorligt lämna Sverige och fick inte komma tillbaka (förutom om kungen och riksrådet enhälligt beslutade så), han fick dock behålla sina områden i landet.
Men Knut Porse kom redan 1327 tillbaka in i Varbergs och Sveriges historia. Efter det att Valdemar valts till ny dansk kung hade han utnämnt Knut Porse till hertig över Halland och Samsø, vilket innebar att han var gembörders med hertiginnan Ingeborg och de kunde därför gifta sig den 21 juni 1327. När den danske Kristoffer kom tillbaka till makten slöt han fred med sin forne fiende Knut som 1329 blev hertig över Estland.
Tyvärr dog han följande år. eftersom att hans söner dog 1350 fick hertiginnan Ingeborg bli hertiginna över Halland tills det att hon dog 1361.
Kung Magnus Eriksson; uppgång och fall
Troligen blev Magnus myndig 1331 och redan följande år 1332 fick han en förfrågning eller bön av skåningarna att han skulle ta dem under sitt beskydd. De hade nämligen länge lidit under de tyska grevar som hade Skåne-Blekinge som pantlän av den danska kronan.
Efter några mindre krigsdrabbningar ansåg Magnus det vara bättre att köpa loss Skånelänen. Summan till köpet lånade Magnus i Lübeck, den kom att uppgå till 34 000 mark kölnisk vikt (kölniska mark = 233,8g), Den danske kungen skulle dock kunna köpa tillbaka länen till samma pris.
Det som gjorde Skåne viktigt var främst sillfisket som hade sitt huvudsäte vid Skanör Falsterbo. Till Skånelänen hör: Skåne Blekinge och Lister, Ven och södra Halland (förutom Knut Porses söners härader).
1334 Begav sig Magnus till grevskapet Namur, anledningen var att få gifta sig med den unga furstinnan Blanche av Namur. Sverige hade aldrig tidigare haft någon kontakt med detta grevskap och troligen gifte Magnus sig med henne för att hon var mycket vacker. Bröllopet ägde rum på Bohus slott 1335.
Med Blanche fick Magnus flera barn varav de två äldsta, sönerna Erik och Håkon skulle ärva Sverige och Norge efter sin far. Tre av makarnas yngre barn (prinsessor) kom att begravas på Ås kloster utanför Varberg.
Efter det att Valdemar av Sønderjylland valts till ny konung i Danmark blev Magnus orolig över sina förvärvade Skånelandskap men efter och efter att vissa stridigheter i Köpenhamn bjuder Magnus kung Valdemar den 6 oktober 1343 till Varbergs slott, för att maka fred och klarhet mellan rikena. Svenskarna infann sig med stort följe men Danskarna kom inte. Man beslutar då om att låta ombud mötas i Hälsingborg vilket också görs men när man märkte hur svåra tvisterna var beslutade man att låta kungarna träffas på Varbergs slott istället.
I mitten av november samma år träffades äntligen Magnus och Valdemar på Varbergs slott. Det verkar som om de båda kungarna kommit överens för den 18 november förklarar Magnus i ett brev från Varbergs slott att det i framtiden skall råda evig fred mellan rikena. Samma dag svarar Valdemar i ett brev från Varberg att han erkänner att Magnus köpt Skånelandskapen (och även södra Halland 1341) och att det är han som är dess rätte ägare när han har betalat summan på 49 000 mark. Magnus har också avträtt det pantsatta Köpenhamn till förmån för kung Valdemar. Samma dag undertecknar en lång rad betydelsefulla svenska män, andliga som världsliga, ett brev i Varberg där de förklarar sig villiga att hjälpa och stödja Magnus i att hålla ihop Skåne med Sverige. De godtar också att välja hans äldste son Erik till tronarvinge i Sverige.
Det var nämligen så att De båda rikena som nu var förenade med samma kung skulle inte ha samma kung i fortsättningen och därför skulle Magnus äldste son Erik bli kung i Sverige vid faderns död och Håkon skulle bli kung i Norge när han blev myndig. Detta innebar att Norge efter det att Håkon blev myndig igentligen styrdes av två kungar.
Nu började också motgångarna för kung Magnus, som bekant härjade digerdöden vilka många skylde på konungen. I och med att många dog och att Magnus hade stora lån att betala fick han även ha höga skatter av det folket som fanns kvar detta plus det att Magnus ändrade flera olika lagar, ibland till förmån för de fattiga men till förtret för stormännen, kom många att vilja se hans försvinnande. Inte minst Heliga Birgitta som levde under denna tid, hon gillade inte hans jordbrukspolitik och sa sej höra gud berätta för henne att bla. Magnus var homosexuell (vilket då tolkades som en grov synd) och att slottsherren på Varberg Bengt Algottsson vara djävulens tjänare.
Birgitta och många andra drog nytta av det att Erik än så länge inte hade något, medan hans yngre bror Håkan redan satt som kung i Norge. De äggade honom till krig mot sin egen far; Magnus, och slottsherren på Varberg; Bengt Algottsson, som även han var mäktigare än Erik. Algottsson hade som trogen rådgivare fått både Finland och Halland som förläningar av Magnus vilket är det mesta någon undersåte någonsin fått i Sverige och det var även första gången någon utanför kungafamiljen blev hertig. Erik fick hjälp av, eller utnyttjades av den danske kungen Valdemar (Atterdag), Albrecht d.ä av Meklenburg och greve Adolf av Holstein-Plön. Men även i Sverige hade han sympatisörer en rad biskopar och stormän i Skåne och Linköpings stift och som tidigare nämnts Birgitta Birgersdotter.
1356 tågade Erik från Kalmar in i Skåne, där han i Lund den 30 Oktober utropar sig till konung och ansöker om mer hjälp hos Valdemar. Mot vintern 1356 tågar Erik och hans här vidare mot Varbergs slott där deras hatobjekt Bengt Algottsson huserar. Bengt som insåg sin underlägsenhet gentemot Eriks trupper flydde troligen till Danmark och den 27 december intog Erik Varbergs slott. I och med Varbergs slotts fall verkar det som om Erik har nått sitt mål och vunnit kriget, det kan man i alla fall tro av det brev som han skickade samma dag från Varbergs slott; där titulerade han sig som "Erik med Guds nåde, Svea och Göta konung, herre till Skåne". I detta brev ger han, som belöning för deras hjälp, Albrechts söner Henrik och Albrecht södra Halland (+ Bjäre och Åsbo härader) som ärftligt hertigdöme under svenska kronan. Det var även från Varberg som Erik utlovade Albrecht (fadern) Skanör och Falsterbo som län i 12 år.
Magnus verkar inte ha gjort något motstånd mot sin sons uppror utan undvek helt ett förödande inbördeskrig för landet och lät Erik tåga fram utan motstånd.
I Januari 1357 slöts stillestånd mellan Magnus och Erik i Lödöse. I april samma år kom förlikningen mellan far och son där Erik tog från sin far följande landsdelar att bilda hans egna stat: Skåne, Ven, Blekinge, Lister, Södra Halland, Östergötland, Småland (utom Finnveden) och Österland(=Finland). Sverige var alltså delat på två riken, vilket den svenska lagen helt förbjöd, som styrdes av två kungar. Det kom så att förbli ända fram till det att Erik och hans maka dog barnlösa 1359. Då återgick hela Sverige i konung Magnus ägo.
Kung Kristoffer i Danmark hade fått lämna plats åt en annan man nämligen Valdemar som senare kom att kallas Valdemar Atterdag (åter dag). Som bekant hade han på Varbergs slott 1343 erkänt att den svenske kungen köpt Skånelandskapen. Men hans ord var inte att lita på ty plötsligt infinner han sig bara1360 med en arme vid Helsingborg, intar slottet och snart hela landskapet utan något motstånd från kung Magnus. Inte heller hinner han göra något när Valdemar kommer till Gotland som trots sin stora självständighet tillhör Linköpings stift och Sverige. Som bekant slaktar Valdemar den gotländska bondearmen med sina legoknektar och brandskattar Visby. Hela Gotland kom på så sätt att tillfalla den danska kronan.
På det hela taget kan man säga att det började gå värre för Magnus nu inte bara landsförlusterna utan också digerdöden hade plågat riket. Därför hyllades Magnus son Håkon till kung på Mora sten 1363. Men det svenska rådet, bestående av olika uppsatta män av både världsligt och kyrkligt, var verkligen den styrande delen i landet under denna tiden. När de inte finner Håkon till lags väljer de i stället Magnus Erikssons yngre syster Eufemias son Albrecht av Mecklenburg till kung. Han hyllas även som det på Mora sten 1364. Därmed var Folkungarnas tid på Sveriges tron förbi.
Varberg blir åter danskt
Valdemar Atterdag i Danmark hade blivit lovad av Albrecht att få tillbaka blekinge, Skåne och halland. När så inte inträffade ingick han i ett förbund med kungen i Norge Håkon, som gjorde allt för att få bort Albrecht från den svenska tronen. I fälttåget som följde intog Valdemar 1366 Varbergs slott och det kom efter det att tillhöra Danmark fram till 1645.
Förövrigt slöts freden i detta krig 1370 i Stralsund och den kom att bli mycket hård för danskarna efter det att Albrecht mot slutet av kriget fått stor hjälp av Hansan.
Unionsdrottningen Margareta på Varbergs slott
Men inte heller Albrecht av Meklenburg kunde klara av att styra Sverige så som almogen och rådet ville det. Han fick precis som Magnus styra landet under den så kallade agrarkrisen (efter en klimatförändring minskade jordbruket och nyodlingen) vilken innebar en stor ödeläggning av landsbygden och antalet skattskyldiga medborgare minskade. Som en följd av det fick man låta kyrkan betala skatt, de som tidigare hade sluppit undan, och därigenom fick man många fienden.
Det svenska rådet kom alltså att tröttna på Albrecht (till viss del på tvister om Bo Jonsson Grips gamla län) och ser hellre att drottningen Margareta av Danmark och Norge ( förmyndare av sin son Olav) skall bli förmyndande drottning (för sin son) även i Sverige. 1389 rycker hennes trupper in i Sverige och möts i Åsle av Albrechts. Margareta eller Margrete avvaktar slaget ifrån Varbergs slott och det kom att sluta bra för hennes del. Efter det att Albrecht för en tid hållit sig kvar i Stockholm kan Margareta med Hansans hjälp inta staden och fängsla Albrecht. När hennes adoptivbarn (Olav dog vid 17 års ålder) Erik av Pommern valdes till svensk kung vid Mora sten 1397 kan man säga att unionen mellan de tre nordiska rikena var fullbordad.
Norra slottslängan
Sammanfattning
I början av 1300 talet tvingades greve Jacob att lämna bort norra Halland med Varbergs fäste till den norske kungen. Han Håkon V gav det i sin tur till sin dotter Ingeborg och hennes man, den svenske hertigen Erik Magnusson, i bröllopspresent.
De båda makarna bosatte sig på Varberg och här föddes deras son Magnus. Man kan säga att Varberg under denna tiden var huvudstaden i en liten stat bestående av norra Halland plus vissa delar av Bohuslän och Västergötland. Det var nämligen dessa områden som Erik bestämde över.
Efter det att Erik dött under Nyköpings gästabud 1317 valdes hans son Magnus Eriksson till kung i Sverige. Han kom också att väljas till kung i Norge efter sin avlidne morfar. Kung Magnus vistades ofta på Varbergs slott som under denna tiden alltså byggts ut från ett fäste till ett slott.
I detta slottet hölls på 1340-talet några viktiga möten mellan Magnus och kungen i Danmark angående vem som skulle ha makten i Skåne. Som slottsherre på slottet blev 1353 Beng Algottsson som för övrigt var både hertig i Halland och Finland. Magnus Erikssons äldste son som kände sig undanträngd av Bengt och sin bror gjorde 1356 uppror mot sin fader och Bengt. Han intog samma år Varbergs slott och utropar sig därifrån som kung över Sverige.
1366 intar Valdemar Atterdag Varbergs slott och Halland kom därmed att tillhöra Danmark igen fram till 1645.
Den danska unionsdrottningen Margareta skall ha vistats på slottet medan det att hennes trupper besegrade den svenske kungen Albrecht vid Åsle.
