Fortfarande sker konstgenombrott som ger röda lappar på varje utställd tavla, sedan konstnären länge levat i skymundan. Detta har hänt Jonas Aldgård. Han är inte lastgammal, bara 35 år, men har ändå hunnit fördjupa sitt måleri i 15 års tid med bara begränsad framgång på diverse samlingsutställningar och vårsalonger. Så slog det till. Han drev ett litet konstcafé där han även ställde ut egna bilder och andras konsthantverk. Där råkande en gallerist i hans hemstad Helsingborg gå förbi och inse hans talang. Han inbjöds att ställa ut - och hade plötsligt sålt varenda bild. Detta hände förut i år. Innan dess hade han lovat att ställa ut i Borås, separatutställning numro två. Nu är det så dags, på Bacchus, och redan dagen före vernissagen var antalet röda lappar imponerande också här. Nya utställningar väntar på aktade danska och holländska gallerier. Hans framgång är begriplig och välförtjänt. Han tillhör den unga generation som friskt tar för sig ur klassiskt måleri samtidigt som den tillägnat sig de gamla mästarnas teknik. I Aldgårds fall är det inte svårt att se att hans husgudar är föregångare som Klee, Klimt och Hundertwasser. Men en jämförelse måste gå långt djupare än anklagelser för plagiat. Den som ängar sig åt sådana har inte förstått den generalmönstring än ny generation ägnar sig åt innan det är dags att formalisera en framtida konst. Beträffande Aldgård är det matnyttigast att jämföra med Klees musikmåleri. Då ser man också deras skillnader. Aldgård har inte sätt en enda av dessa bilder i original. Desto märkligare är hans handskande med varje bilds "tonart", när han långsamt och likaledes i massor av skikt lägger upp varje tavlas grundfärg. För därefter ger han fantasin fritt spelrum och lägger in "melodilinjer", "teman" och "klanger" (tolkningen och orden är mina: själv talar han om "processen, lusten, och nyfikenheten"). Där Klee gjorde sina dukar till genomarbetade kompositioner där nöjer sig Aldgård med anslaget (en i nästan varje bild lika imponerande samstämning av färgspelet) och betonar några få detaljer som ger bilder karaktär och lekfullhet. Också han, liksom Klee, Klimt eller Nabis-Gruppens senimpressionister, lägger gärna in upprepade mönster, ofta i en djurform, men för mig är upplevelsen musikalisk, som klanger eller varför inte improvisationer i helheten. Jag är mycket imponerad.

Rolf Haglund, Borås Tidning