Under romartiden kallades kolonin Kartogo för Africa. Men detta var inte det
Afrika vi känner till idag. Under romarrikets tid förekom stora folkvandringar i Afrika.
Det så kallade Bantufolket spred sig under en tusenårsperiod över nästan hela Afrika söder om
Sahara. I detta område bodde tidigare ett jägar- och sammlarfolk som Bantufolken drev bort.
På 300-talet var kristendomen den religion som gällde i Romarriket och den spred sig även
över hela Nordafrika.
På 600-talet trängde Islam undan Kristendomen i Nordafrika på den tiden handlade araberna
med folk söder om Sahara.
På 900-talet trängde araberna även in i Väst- och Nordafrika.
I Ghana, norr om floden Niger, fanns rika guldgruvor. Guldet såldes norrut och när
karavanerna kom tillbaka hade de med sig salt. Ghana föll dock år 1076 sönder i småriken.
Detta på grund av att araberna plundrade staden på allt guld.
På 1200-talet växte ett nytt stort rike fram som kallades för Mali. Detta låg också vid floden
Niger. Det tredje stora riket vid Niger kallades för Songhai. På slutet av 1500-talet slogs riket
sönder av anfall från Marocko.
År 1100-1400 upplevde kungariket Ife, vid Niger, en storhetstid. 1938, i det nuvarande Ife,
hittades en meter ner i jorden 17 bronsskulpturer troligen föreställande huvuden av kungar och
drottningar. Dessa tillhör konsthistoriens vackraste skulpturer i metall.
År1400-1800 tillverkades även i Benin metallskulpturer, därifrån finns över 7000 konstverk
bevarade.
Man kan tro att de flesta arbetade med guldhandeln på den tiden, men de flesta livnärde sig på
jordbruk och boskapsskötsel precis som idag. Afrikas jordbrukare var först av alla med att ha
åsnor och pärlhöns som husdjur. Dom var också först med att odla durra, kaffe, pumpor,
meloner och en rotfrukt som heter jams.
För 2000 år sedan köpte araber slavar, guld, järn och elfenben i byarna längst östkusten. På
800-talet började araberna även att bosätta sig längst kusten. På så sätt växte flera
handelsstäder upp längst kusten. Afrikanska handelsmän skötte förbindelserna med inlandet.
Sedan såldes bla elfenben, som dom hämtat, i kuststäderna.
På 1400-talet tog sig för varje år portugisiska skepp längre söderut längst Afrikas västkust för
att försöka finna en sjöväg till Indien. När portugiserna rundat Afrikas sydspets och seglade
efter östkusten spred de död och förödelse i hamnstäderna.
Under 300 år var dom viktigaste handelsvarorna människor som européerna hämtade i Afrika.
Afrikas befolkning minskade med runt 20 miljoner på grund av slavförsäljningen till Amerika
och Europa.
Storbritannien förbjöd slavhandel år 1807, men smugglingen av slavar upphörde inte förrän på
1850-talet.
Vid andra världskrigets slut fanns bara fyra självständiga stater i Afrika. Dessa var Egypten,
Etiopien, Liberia och Sydafrika. Det övriga Afrika var koloniserat av bla Storbritannien och
Frankrike. När afrikanerna såg att de asiatiska kolonierna började frigöra sig började även
afrikanerna kräva sin frihet.
Under 1960 och 1970 blev nästan alla afrikanska koloniländer självständiga.
I FN var Sovjet och USA överens för en gångs skull och satte press på kolonimakterna.
De gamla kolonimakternas politiska system fungerade inte i Afrika. När afrikanerna skulle
rösta röstade de inte på olika politiska idéer utan efter folktillhörigheter.
Flera länder gick över till enpartisystem dvs att väljarna bara hade ett parti att rösta på. Detta
gjorde i praktiken partiledaren till diktator.
I södra Afrika blev det vita väldet kvar länge. Den brittiska överklassen i det rika Rhodesia
skapade en vit diktatur 1962. Alla svarta i ledarposition kastades i fängelse eller tvingades fly,
då svarade FN med att blockera handeln med landet. De vita minoriteterna kunde inte föra krig
mot befrielserörelserna i längden, så 1980 hölls allmänna val och landet döptes om till
Zimbabwe.
I Sydafrika var de svarta länge ”fångar” i sitt eget land. De vita lade beslag på nästan all jord,
utom cirka 13% som de svarta skulle hålla sig på då de inte jobbade för de vita.
Om poliser gjorde kontroller och fick tag i någon svart som inte hade pass och tillstånd att
vistas på de vitas mark utdömdes hårda straff.
Detta system av rasåtskillnad kallas för apartheid.
Efter 1945 börjar de svarta protestera och demonstrera mot apartheidsystemet. Afrikanernas
kamporganisation (ANC) uppmuntrade till olydnad och demonstrationer.
1960 förbjöds ANC och ledaren Nelson Mandela med medarbetare sattes i fängelse.
Många demokratiska stater runt om i världen avbröt handeln med landet som protest mot vad
som pågick i där.
Runt 1990 insåg de vita att de måste dela med sig av makten och avveckla apartheidsystemet.
Nelson Mandela släpptes ut ur fängelset efter 27 år. Mandela valdes till president efter att ANC
fått majoritet i parlamentet efter de första fria valen.
[ Detta arbete gjordes av Mig våren -99 och tilldelades betyget Godkänt plus (G+) ]
Du kan ladda ner detta arbete här