En vårdag 1862 stod de tre bröderna Nobel vid kanalen utanför Ludvig Nobels lilla verkstad i
S:t Petersburg i Ryssland. Alfred hade med sig ett rör av tenn. Det var fäst i ett snöre och ur
röret stack en lång stubintråd. Alfred tände stubinen och sänkte sedan sakta ner röret i kanalen.
Röret fördes bort en bit av strömmen innan det sjönk.
- Ska vi ta skydd? Undrade Robert.
Alfred skakade på huvudet.
Röret innehöll en liten glasflaska med nitroglycerin som var omgiven av svartkrut. Alfred hade
aldrig fått nitroglycerin att explodera. Plötsligt hördes en dov smäll och en pelare av vatten
steg upp från kanalen. Explosionen var mycket större än den varit vid tidigare försök. Alfred
hade fått nitroglycerinet att explodera. Detta år då nitroglycerinet exploderade för första
gången skulle Alfred fylla 29 år. Hans bröder Robert och Ludvig 32 respektive 30 år. De tre
bröderna hade stannat kvar i S:t Petersburg när deras föräldrar och yngste bror Emil flyttat
tillbaka till Stockholm där de bott tidigare. De hade flyttat till Stockholm efter att Immanuel
Nobels framgångsrika företag gått i konkurs.
Konkurs och fattigdom
Dom tre bröderna var födda i Stockholm, dom två äldsta bröderna var födda i familjens hus på
Långholmen. Då var Immanuel en framgångsrik uppfinnare som konstruerade
verktygsmaskiner och byggde flyttbara trähus. Men 1832 förlorade han stora mängder
byggmaterial när två pråmar sjönk. Samma år brann familjens hus ner. Immanuel Nobels
företag gick i konkurs och familjen blev tvungna att flytta till en liten lägenhet på
Norrlandsgatan i Stockholm. När Alfred föddes 1833 var familjen Nobel väldigt fattig. Fyra år
senare, 1837 fick Immanuel en finskrysk ämbetsman att bli intresserad av de minor som han
uppfunnit. Han blev inbjuden till Åbo där de gillade hans idéer och uppfinningar. Därifrån åkte
han vidare till S:t Petersburg där den ryska försvarsledningen visade intresse för hans minor.
Efter ungefär fem år i Finland och Ryssland hade det gått så bra för Immanuel att han hade råd
att skicka efter sin familj, som fortfarande var kvar i Stockholm. De flyttade in i ett eget hus
och Immanuel hade åter ett bra och framgångsrikt företag med verkstad och guteri där man
tillverkade minor, maskiner och vagnshjul. Dom tre bröderna undervisades av en privat lärare
som kom hem till dom. Och när dom blev större fick de hjälpa Immanuel i verkstaden. När
Alfred var sjutton år skickade hans far honom till Paris där han fick praktisera i ett
laboratorium hos en berömd professor som hette Peoluze. Några år senare skickades han till
USA för att försöka hitta tekniska nyheter som kunde användas i familjens företag.
Nitroglycerin
När Alfred kommit hem från USA och börjat jobba hos sin far berättade han om ett ämne som
han kommit i kontakt med hos professor Peoluze i Paris. Det kallades för pyroglycerin och
bestod av svavelsyra, salpetersyra och glycerin. Ämnet var högexplosivt och mycket mer
effektivt än svartkrut. Pyroglycerinet självantände vid 180°, det var känsligt för kraftiga stötar
och slag men det gick inte att få det att explodera med stubin. Immanuel blev intresserad av
ämnet som han kallade nitroglycerin. Det skulle kunna göra hans minor ännu effektivare, tänkte
han. Alfred fick i uppdrag att komma på ett sätt som gjorde det möjligt att använda
nitroglycetinet vid sprängning. När Alfred arbetade i laboratoriet växte företaget Nobel &
Söner, som det numera hette. Beställningarna från armén blev bara fler och fler. På 1850-talet
förklarade Ryssland krig mot Turkiet. Krimkriget som det kallades bröt ut 1853 och fortsatte
till 1856. Nobel & Söner gick nu väldigt bra. Men Ryssland förlorade kriget och tvingades
sluta fred 1856. Dom stora beställningarna från upphörde att komma när kriget tog slut och för
andra gången tvingades Immanuel Nobel ge upp sitt företag. Immanuel tog då med sin hustru
och sonen Emil och flyttade tillbaks till Stockholm. De tre äldre sönerna stannade alltså kvar i
S:t Petersburg. Ludvig hade sparat lite pengar och öppnade en egen verkstad. Alfred inredde
ett laboratorium i köket i en lägenhet som han delade med sin bror Ludvig. Det var där han
experimenterade med nitroglycerinet. Det var där han fick iden att sticka ner ett provrör med
nitroglycerin i ett tennrör och packa krut runt glycerinet och sedan sticka ner en stubintråd och
försluta röret. Efter den kraftiga explosionen fortsatte Alfred sina experiment. Men grannarnas
klagomål över de många explosionerna tvingade honom att flytta till Stockholm.
Knallhatten
I Stockholm fortsatte Immanuel och Emil att experimentera med nitroglycerin. Alfred slog sig
ihop med dom och ordnade demonstrationer för militären, men hade där ingen framgång.
Nitroglycerinet var för opålitligt. Ibland blev explosionen för stark och ibland för svag. Alfred
kom fram till att osäkerheten berodde på stubinen och krutet. Han måste tillverka en tändsats
som kunde få nitroglycerinet att explodera utan hjälp av krut. Efter ett 50-tal misslyckade
konstruktioner försökte han med en tändhatt som bestod av en liten kopparkapsel med
knallkvicksilver (kvicksilverfulmintat). Till den anslöts en stubintråd. Kapseln med stubinen
sänktes ner i nitroglycerinet och fick det att explodera genom att tända stubinen. Alfred Nobel
gjorde 355 uppfinningar i sitt liv av alla dom anses tändsatsen eller knallhatten vara den
viktigaste. Alfred döpte om nitroglycerinet till sprängolja och reste runt i landet och
demonstrerade sprängmedlet. Både gruvföretag och tunnelbyggare blev väldigt intresserade,
den nya sprängoljan var flera gånger effektivare än det gamla svartkrutet och beställningarna
började strömma in.
Olycka
Alfred arbetade tillsammans med sin far och yngste bror Emil på den gård nära Långholmen i
Stockholm som Immanuel köpt. Han hade löst problemet med att få nitroglycerinet att
explodera på ett kontrollerbart sätt, men fortfarande fanns ett stort problem kvar: de måste få
igång en så pass stor tillverkning av sprängolja att de kunde leverera de beställningar som kom
in. De experimenterade med olika metoder att framställa nitroglycerin. En sommardag 1864
arbetade Emil och en kamrat tillsammans med att blanda nitroglycerin då en stor explosion
skakade området. Huset de använde som laboratorium sprängdes i småbitar och Emil och hans
kompis dödades direkt och i husen runt omkring krossades alla fönster. Immanuel Nobel blev
sjuk av sorg efter olyckan. Alfred själv var under en tid på väg att ge upp sitt arbete med
sprängoljan. Men så småningom fortsatte han med sitt arbete, men för att få igång en stor
tillverkning av sprängolja behövdes pengar. Med hjälp av en släkting fick han kontakt med en
av Sveriges rikaste personer, JW Smitt. Med honom som delägare bildades på hösten 1864
Nitroglycerin AB, som efter några månader köpte en gård vid Vinterviken nära Mälaren i
utkanten av Stockholm. Alfreds äldste bror Robert som flyttat till Finland, kallades hem för att
få leda företaget och efter ytterligare några månader var tillverkningen av sprängolja i full
gång. Alfred reste runt i Europa och demonstrerade sitt nya sprängämne. Han sålde patenten
till Norge och reste själv till Tyskland för att starta tillverkning där. Han öppnade också en
fabrik i Skottland, och 1866 reste han till USA för att försvara patentansökningen som han
lämnat in där.
Fler oväntade explosioner
Alfred Nobel var övertygad om att sprängoljan var ofarlig. När han demonstrerade den
brukade han först tända på oljan och visa att den bara lugnt brann upp. Han brukade sedan
kasta en behållare med sprängolja från en hög höjd ner i marken för att visa att den inte heller
då kunde explodera. Men just innan han kom till Amerika visade det sig att två väskor med
nitroglycerin som förvarats på hotell i New York hade exploderat av sig själv, och strax efter
han kommit till New York exploderade en stor last nitroglycerin på ett fartyg i Tyskland.
Några veckor senare exploderade ännu en last på ett fartyg. Den amerikanska regeringen ansåg
sprängämnet vara så farligt att de planerade att förbjuda det. Men dessa planer lyckades Alfred
stoppa. Han insåg att något var fel med sprängoljan. Han måste förbättra sprängoljan så att
oplanerade explosioner förhindrades. En tid senare fick han reda på att hans fabrik i Tyskland
också exploderat.
Dynamit
På hösten 1866 var Alfred Nobel i fabriken i Hamburg, han planerade att blanda sprängoljan
med något som gjorde den stabil utan att minska sprängkraften. Han försökte med många olika
material: kol, trämjöl, sågspån och cement. Men dessa försök var misslyckade. I närheten av
fabriken rann en flod, längs den fanns stränder med fin sand som sög åt sig fukt. När Alfred
blandat nitroglycerinet med alla möjliga ämnen och material prövade han till sist med sanden
från stranden. Sanden kallades kiselgur och bestod bl a av förstenade alger. Alfred blandade
sand och nitroglycerin tills det blev som en lättformlig deg. Han stack en tändhatt med stubin i
degen och tände på. Blandningen exploderade. Alfred var säker på att detta var den
effektivaste blandningen. Han hade uppfunnit ett nytt sprängämne, dynamiten. Nya fabriker
öppnades, och Nobels imperium bara växte och växte, dynamiten blev efterfrågad i hela
världen och Alfred köpte ett hus i Paris, med ett stort laboratorium. Han ägde nu flera stora
företag men han slutade aldrig forska efter nya och bättre lösningar. Det visade sig att det
skulle behövas nya lösningar för att många kunder klagade över att dynamiten hade mindre
effekt än sprängolja och att dynamit som blivit vattenskadad kunde explodera vid kontakt med
eld. Alfred funderade hur han skulle lösa det problemet. När han arbetade i laboratoriet en dag
skar han sig i ett finger, hans assistent strök på ett ämne som hette kollodium. Ämnet lade sig
som ett genomskinligt plåster på såret. På natten vaknade Alfred av att det gjorde ont i fingret,
kollodiumhinnan hade skavts av och han steg upp för att lägga på ett nytt lager. Han började
fundera på vad kollodiumet bestod av, han tittade efter i en uppslagsbok. Där stod det att
kollodium var eter och cellulosanitrat, som också kallades för bomullskrut. Han gjorde ett
försök att blanda kollodium med nitroglycerin, nitroglycerinet löstes upp av kollodiumet. Han
prövade att ta olika stora mängder av de skilda ämnena tills han fick fram en geléliknande
massa som var lättformlig. Dagen därpå provade han blandningen, den fungerade. Dem var
effektivare än dynamiten och kunde användas under vatten. Han döpte det nya ämnet till
spränggelatin. Spränggelatin användes första gången i stora mängder 1880 vid sprängningen av
S:t Gotthardstunneln genom alperna.
Familj
1884 var Alfred Nobel 51 år och bodde i ett stort hus i Paris. Han hade ingen fru eller familj
utan bodde ensam med sitt tjänstefolk. Men det fanns en kvinna han älskade. Han hade 1876 i
Wien annonserat efter en sekreterare och anställt en österrikiska vid namn Bertha Kinsky. Det
var henne som Alfred blivit förälskad i. Men Bertha älskade en österrikisk adelsman, Arthur
Von Suttner. Efter bara en vecka slutade Bertha sitt arbete hos Alfred i Paris, och åkte till
Wien för att gifta sig med Arthur. Efter det verkade Alfred ha gett upp sina tankar på att gifta
sig. Han var fullt sysselsatt med att styra sina företag.
Ballistit (Nobelkrut)
I fem år hade Alfred Nobel försökt komma på ett sätt att använda spränggelatin i vapen. Han
ville kunna skicka iväg kulor och granater på ett effektivare sätt än vad som gick att göra med
svartkrut. Men spränggelatinet exploderade för snabbt, det sprängde sönder vapnen. Efter att
ha gjort väldigt många misslyckade försök kom Nobel och hans medhjälpare fram till en
blandning av nitroglycerin och nitrocellulosa som värmdes tills det stelnade. Därefter maldes
det till pulver. Alfred döpte det till ballistit, men folk kallade det Nobelkrut.
En fredsälskare
Alfred Nobel var en krigshatare. Trots det hade han uppfunnit sprängämnen som gjort vapnen
effektivare och farligare än för. Men Alfred tänkte så här: Att bästa sättet att stoppa krig var
att göra vapnen så farliga att ingen vågade använda dom. På slutet av 1880-talet planerade
Nobel att dra sig ifrån affärslivet, han flyttade till San Remo vid Medelhavet. Men grannarna
klagade över provskjutningarna och han funderade på att flytta tillbaka till Sverige. 1894 köpte
Alfred företaget Bofors i Värmland. Han byggde där ett laboratorium. Han hade massor av
idéer. En av hans idéer kunde ha gjort honom till uppfinnare av en kamera för rörliga bilder om
han fullbordat den.
Testamentet
Den 7 december 1896 drabbades Alfred Nobel av hjärnblödning. Tre dagar senare, den 10
december, avled han, 63 år gammal. Vid sin död var Alfred var mångmiljonär. Hans tillgångar
värderades till 33 miljoner, en otrolig summa på den tiden. När hans testamente öppnades blev
det till en stor förvåning för alla, drygt 31 miljoner skulle tillfalla en fond som varje år skulle
dela ut avkastningen till ”dem som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den
största nytta.” Fonden heter idag Nobelstiftelsen och prisen Nobelprisen. Nobelpriset utdelas i
dessa kategorier: Kemi, fysik, medicin, litteratur och ett fredspris. Pristagaren i kemi och fysik
utses av vetenskapsakademien. Pristagarna i medicin utses av Karolinska institutet. Pristagarna
i litteratur utses av svenska akademien. Pristagarna av Nobels fredspris utses av norska
stortingets Nobelkommitté. Ett utdrag ur Alfred Nobels testamente gällande Nobelpriset:
”Öfver hela min återstående realiserbara förmögenhet förfogas på följande sätt: kapitalet, af
utredningsmännen realiserat till säkra värdepapper, skall utgöra en fond, hvars ränta årligen
utdelas som prisbelöning till dem som, under det förlupne året hafva gjort menskligheten den
största nytta. Räntan delas i fem lika delar om tillfalla: en del den som inom fysikens område
gjort den viktigaste upptäckt eller uppfinning; en del den som gjort den viktigaste kemiska
upptäckt eller förbättring; en del den som gjort den viktigaste upptäckt inom fysiologiens eller
medicinens domän; en del den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i
idealistisk riktning; och en del den som har verkat mest eller best för folkets förbrödande och
afskaffning eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser.
Prisen för fysik och kemi utdelas af svenska vetenskapsakademien; för fysiologiska eller
medicinska arbeten af Carolinska institutet i Stockholm; för litteratur af Akademien i
Stockholm samt för fredsförfäktare af ett utskott af fem personer som väljas af Norska
Stortinget. Det är min uttryckliga vilja att vid prisutdelningarne intet afseende fästes vid någon
slags nationalitetstillhörighet sålunda att den värdigaste erhåller priset, antingen han är
Skandinav eller ej.”
[ Detta arbete gjordes av Mig hösten -97 och tilldelades betyget Väl Godkänt plus (VG+) ]
Du kan ladda ner detta arbete här