|
- en apokalyptisk fotbollssåpa Av: Johnny Larsson
Del 1: "Inte bara fotboll" Sverker "Jerken" Tall har nästan hunnit få i sig sin andra frukost-mugg med kaffe när netofonen abrupt avbryter hans heliga morgon-ritual. Han tystar bryskt sitt reflexmässiga morrande, tar ner fötterna från skrivbordet och kopplar på autopiloten: - Jaa, Jerken… "God morgon, god morgon! Raise and shine, early bird gets the worm. Birger här. Är du kommunicerbar eller måste man återkomma om en timme?" Han lyckas åter en gång tvinga tillbaka sin ilska. Väggurets 08.32 hjälper sedan till att dämpa de obligatoriska morgonrosslingarna. - (Hrum - svälj) Nej-nej, det är okey. " Jo, jag snackade med sportchefen på The Sun igår och han påstod att den där unga lovande finnen Ero…någonting hade valt att komma till oss i stället för Manchester United. Stämmer det?" - Jodå, det stämmer bra det. Det har varit klart i en vecka nu, men… " Ja-ja, det är bra. Men varför har du inte släppt ut det? VFE ska synas, höras, skapa rubriker…!" - Jaaa, det är bara det att vi måste tänka lite på grabben också. Han är lite skygg och jag kände mig tvungen till att lova honom att vi skulle vänta med att köra ut det. Det var visst några släktingar som han absolut måste meddela själv. Att ta steget över till oss är ju en stor grej för de flesta av dom. När Jerken lagt på lutar han sig tillbaka, sträcker på sig, och som vanligt förundras han över hur den mannen egentligen orkar? Han är ju "på" ständigt och jämt. Unge herr Birger Jonasson kan inte ha gjort många netsamtal på över minuten. Om han nu någonsin gjort det? Men, det är klart, det krävs väl kanske. "Man" når väl inte mediavärldens topp om man inte alltid har on-knappen aktiverad. Och på tal om aktiverad känner Jerken hur tarmsystemet vaknar till när han häller i sig det sista ur morgonens andra kaffemugg. Är det upptaget sparkar jag in dörren, mumlar han för sig själv samtidigt som han springande passerar ekonomianvarige Lena Dahl som står upptryckt med ryggen mot korridorväggen. Hans morgonruscher mot administrationsbyggnadens VVS-altare känner alla till, och den som inte bereder väg i tid; den får skylla sig själv. Efter förmiddagens joggingrunda med rookiesarna känner sig Jerken äntligen helt och fullt vaken. När grabbarna fortsätter bort till Home 1; bostadslängan för de spelare som är nya för säsongen, förblir han själv stående ett tag och bara andas. Sjöbrisen har en sällsynt förmåga till att kunna rensa hjärnan, konstaterar han. Ett faktum som skänkt honom stor tillfredställelse ända sedan första gången han kom till ön. När VFE-projektet drogs igång för tre år sedan hade de haft svårt att bestämma sig för om farmen skulle placeras här på ön eller nere vid kusten några mil utanför Ystad. Idag råder det inget tvivel om att de valde rätt. Visserligen är dygnsmedeltemperaturen något högre söder ut, men nere i Skåne hade de säkerligen aldrig kunnat få den arbetsro och avskilldhet som livet på ön för med sig. Själv prisar han dagligen sin lyckliga stjärna för att valet till slut utfallit till öns förmån. Här, omgivna av Östersjöns vatten på alla sidor, kan inte några objudna gäster smyga sig på och störa i deras alldeles egna privata lilla fotbollsparadis. Någon av Farmens tre vaktmästare/väktare är alltid i tjänst, dygnet runt, och om någon utomstående försöker ta sig iland på ön krävs det stor tur för att inte bli upptäckt och avvisad innan de hinner iland. Att ta sig objuden över pontonbron betraktar Jerken som en omöjlighet. När han känner hur sjöbrisens friskhet blandas med ångorna från matsalens vidöppna fönster drar sig Jerken till minnes att morgondagens schema ännu inte är uppsatt. Med raska steg passerar han den stora gamla mangårdsbyggnaden, vars nedervåning byggts om till kök och matsal, och väl uppe i sitt rum, på administrationsbyggnadens andra våning, finner han snabbt de felande papperen.  Eftermiddagens övningar flyter på bra i vanlig ordning. De tre tränarna; svensk-tysken Peter Antonsson som basar för rookiesarna, norrbaggen Tor André "TA" Leonardsen som har hand om två-åringarna och David O´Leary som ansvarar för CLJ-truppen, har god hand med ungdomarna. Och faan vore det väl annars, flinar Jerken för sig själv, med den lönen de har! Själv är han nu inne på sin tredje säsong som VD för VFE. Tack och lov upptar det arbetet inte så mycket av hans tid, utan det är i sin andra funktion; som huvudansvarig tränare och coach, som han har både sin själ och sitt hjärta. Efter ett rastlöst och kringflackande liv har han äntligen hittat hem. Och det är han tacksam för - varje dag! 
På kvällen - i sängen strax innan sömntåget kommer dånande - brukar Jerken alltid göra en positionsbestämning. Ja, han kallar det för det; positionsbestämning. Ett ovanligt exakt ordval, tycker han själv. I huvudet har han ett tredimentionellt koordinatsystem med tre axlar; tid, kvalité och exponering, och på dessa axlar placerar sedan Jerken in verksamhetens position i nuläget. När sedan denna position jämförs med den planerade utvecklingstakten ger det Jerken en lagom distanserad och någorlunda tillförlitlig lägesrapport. Oftast är detta en av dagens höjdpunkter, men i kväll tar det emot lite. Den första säsongen, med den första kullen 17-åringar, hade av naturliga skäl inte utvecklats hundraprocentigt enligt ritningarna. Barnsjukdomar och några slarviga försenade entrepenörer hade satt ner effektiviteten, men det var ju - i och för sig - mer eller mindre väntat. Av den ursprungliga tjugomannatruppen var fortfarande femton kvar, och de såg också bra ut. Deras resultat i Champions League för juniorer (max 18 år) hade glatt honom mer än han officiellt vågat erkänna, även om de förra säsongen "bara" klarat sig vidare fram till semifinalspelet. De som nu räknades till 2-åringarna hade inte kunnat beredas någon egen plats i CLJ, utan de matchas i cupturneringar runt om i världen. De bästa har även vid behov gått in och förstärkt CLJ-laget, men i dagsläget är det bara sex stycken som kvalificerat sig dit. Dock betraktar han truppen med 2-åringar som den mest lovande av de tre grupperna. Rookiesarna, som spelar i Nordiska Juniorserien, har han visserligen ännu bara kunnat följa under fem vintermånader, men…, jaa, vid samma tid förra året hade faktiskt 2-åringarna sett något vassare ut som helhet. Efter att ha jämkat samman och plockat med fakta hit och dit bestämmer han sig för att verksamheten i sin helhet utvecklas planenligt. De ligger bra till på tidsaxeln, högstanivån för de tre truppernas kunnande överträffar fortfarande hans förväntningar och att exponeringen i media är det enda sorgebarnet. Morgonens netsamtal från Birger var också en tydlig indikation på detta. Innan han släcker för natten beslutar sig Jerken för att placera mediaexponeringen högst upp på dagordningen inför nästa planeringsmöte. Det kanske är dags att plocka fram våra kära gam-vänner igen, blir hans sista vakna tanke. …//…VA!!! Det hör inte till vanligheterna att Jerken vaknar sittande i sängen med hjärnan klar och gnistrande likt en midvintermorgon på Marsfjällets solsida. Tänk vad drömmarna ändå styr ens liv, konstaterar han på väg fram mot handfatets väntande tandborstning. I drömmen hade han likt Nils Holgersson suttit på gamen Jens och tillsammans med övriga flocken svävat fram i pil-formation över Centraleuropa. Deras mål hade varit den italienska stövelns sydspets, och väl framme hade de i sedvanlig god ordning gjort en brant dykning i formation ner mot stadion där Vulture United spelade en avgörande match i CLJ mot italienska Bari. Trots tandborstens frasande kan han höra suset från drömmens fullsatta läktare, när han tillsammans med de övriga i flocken sveper ner från skyn likt forntida flygande ödlor i jaktformation. Sittande vid frukostgröten dominerar fortfarande drömmen hans tankar, och till slut bestämmer han sig för att direkt efter frukost ta sig en pratstund med Sigge.  Sigge är den av vaktmästarna som har ansvaret för gamuppfödningen. När Jerken efter mycket letande till slut hittar honom skruvande under en diskbänk i Home 2 har han hunnit bli rejält tveksam till sin drömrelaterade idé. Men när han nu är här, så…: - Jo, du Sigge! Jag hade en fräck dröm i natt. Jag drömde att jag satt på en av dina kompisar och flög fram över Europa, och att vi till slut störtdök i formation ner mot planen där våra grabbar höll på och spelade en viktig match. Snygg dröm, va! Sigge är känd för att vara fåordig, och han svarar bara med en fundersam blick nerifrån sitt under-diskbänken-perspektiv. - Och så nu när jag satt och käkade frukost slog det mig att den här drömmen kanske trots allt är något att ta fasta på. För att slippa Sigges svårtolkade ögonkast hoppar han upp och sätter sig på diskbänken innan han fortsätter: - Som du vet har vi regelbundet fått viss kritik för att vi inte syns tillräckligt i media - jag vet att du inte bryr dig om det där, men… - och då tänkte jag att vi kanske skulle kunna ta och försöka oss på att göra en grej liknande den jag hade i drömmen. Det skulle ge oss en djävla publicitet - helt klart - men frågan är ju om det överhuvud taget är möjligt att göra något liknande? Vad säger du, går det att få våra kära gamvänner att göra nåt sånt? Efter att ha ödslat mycket tid och kraft på att lirka fram och tillbaka med Sigge, lyckades Jerken till slut få ur honom att det förmodligen var genomförbart, om än i mindre skala. I samband med någon av våra hemmamatcher på Vulture Ground skulle det vara möjligt att få hela flocken att samtidigt dyka ner över planen och förmörka himlen inför en förstummad hemmapublik. Den samlade journalistkåren skulle då få något att bita i, och om vi då inte lyckades bli dagens drag i världens samlade medier vore det en sensation i sig. Sigge lovade att redan nästa dag göra ett försök och testa hur hans förtrogna vänner skulle klara ett sådant uppdrag. Egentligen borde Jerken skaffa sig klartecken från Birger, men han beslutar sig för att invänta utfallet av morgondagens experiment innan han tar det steget. Visar det sig att hela idén är omöjlig att genomföra så… Läs del 2: "Under ytan" |