|
- en apokalyptisk fotbollssåpa Av: Johnny Larsson
Del 2: "Under ytan" Det hade tagit lång tid innan Jerken vant sig vid den allestädes närvarande gam-symbolen. I klubbens emblem, som brevhuvud och överallt där Vulture-koncernen fanns representerad dök den berömda gamen upp. Att den väckte uppmärksamhet och gav koncernen en viss aura av exklusiv exentrisitet, var lätt att förstå, men som asätare stod ju också gamen som en symbol för livets torftiga och föga glamorösa förgänglighet. Och så detta med medias ständiga lustifikationer…: "Vad gam-al han ser ut", "Han ska på träningsläger i Gam-bia", "Vilken gam-nacke", "Han lär vara en riktig gam-äng", "…är belägen några mil norr om Gam-leby" och så vidare. Usch vad less han var på alla dessa mer eller mindre långsökta paraleller. Men sedan en tid tillbaka hade även Jerken börjat fästa sig vid de långhalsade och bredvingade grannarna. Numera har han lärt känna flocken så pass väl att han till och med lärt sig namnen på ett tjugotal av dom. Själva namnfrågan underlättades visserligen av att varje individ var uppkallad efter någon av spelarna, men ändå. Varje ny spelare får nämligen automatiskt en gam uppkallad efter sig. Han förväntas sedan sköta om och lära känna "sin" gam så bra att han åtminstone klarar av att identifiera sin namne i flocken. De flesta tyckte inledningsvis att det här fadderskapet var en smula absurt, men de vande sig snart. Gamarna blev för dem en naturlig del i livet på Farmen och för några av spelarna fungerade fadderskapet till och med nästan som ett faderskapssubstitut. För Sigge var emellertid flocken någonting helt annat än bara vanliga husdjur. Han hade utvecklat en förmåga att kommunicera med dom, både som individer och som grupp, och innerst inne tvivlade egentligen inte Jerken på att Sigge skulle lyckas med att få dom till att uppträda inför publiken på Vulture Ground.  - Hörru, Jerken, är det du som har hand om vårt eftermiddagspass idag? - Det stämmer bra det, svarar Jerken som halvvägs in genom dörren till matsalen vänder sig om och håller upp dörren för den ständigt frågvise Stefan från Sveg. Efter lunch blir det till att träna löpvägar. Och så blir det lite snabbhetsträning på slutet också. Det kan du behöva inför helgen! - Jag kommer att få spela från start alltså!? - Vi presenterar inte laget förrän i morgon kväll - det vet du myckret väl - men OM du nu skulle få spela så behöver du nog all snabbhetsträning du kan få om du ska den minsta lilla chans att hänga med Steven Overmars. Eller? Stefan nöjer sig med att svara med en av sina patenterade grimaser. Stefan är snabb - det är inte många på Farmen som slår honom på femton meter - men han vet att han kommer att få problem med Overmars i de lite längre löpduellerna. Vid bordet deltar sedan inte Jerken i det allmänna samtalet. Laguppställningen till helgens CLJ-match mot Ajax Juniors innehåller fortfarande några frågetecken, och med dessa funderingar i huvudet finns inget utrymme för allmänna samtalsämnen. Ajax är en av de svårare konkurrenterna i kampen om de tre platserna i A-slutspelet. Förutom de själva och Ajax är det i första hand Sporting och Bayern som slåss om de åtråvärda platserna, även om nu Newcastle och Lilleström inte är helt avsågade.  Att de nu möter Ajax på bortaplan spelar dock ingen större roll för Jerken, då Vulture United i stora drag försöker spela samma spel både borta och hemma. Kantspelarna får en något mer tillbakadragen utgångsposition, men det förändrar inte mycket i sak. I och med att Vulture spelar 3-5-2 har man en inbygd flexibilitet i grundspelet som gör att det inte behövs några direkta taktiska omdispositioner beroende på om de spelar hemma eller borta. Att sedan Ajax också spelar med en utpräglad 4-4-2 uppställning gör inte Jerken mindre optimistisk. Grabbarna har visat stor koncentration under hela tiden de tränat löpvägar i samband med snabba spelvändningar i djup- och sidled, och Jerken bestämmer sig för att ha lite överseende med att det nu gnälls och tramsas lite under den avslutande snabbhetsträningen. Spelarna tar i för fullt - något annat skulle han inte tillåta - men det saknas helt klart lite skärpa på de flesta håll. På planen bredvid kör TA hårt med 2-åringarna, och utan att behöva ge sig in på någon närmare granskning konstaterar Jerken nöjt att det är en samling vältränade fullblod som TA har att jobba med. När Jerken sedan samlar ihop sig för att blåsa av dagens övningar dyker rookiesarna upp i skogsbrynet. Under ledning av Peter är de på hemväg efter att ha plågat sig igenom veckans mest krävande konditionspass. Det är ingen vacker samling som radar upp sig vartefter de dyker upp. De är skitiga, trötta och deras kroppshållning visar tydliga tecken på att de haft ett eftermidagspass utöver det vanliga. Någon fullblodsstämpel syns det inga tecken på och Peters gester indikerar att han inte är helt nöjd med vad de presterat. Oavsett att det är mitt i säsongen ska varje grupp ha ett renodlat löppass per vecka. Jerken har fått utstå en viss kritik för dessa obligatoriska bollbefriade inslag, men än så länge har han inte funnit någon anledning till att ompröva sitt beslut. Det handlar inte heller om att spelarna ska ligga och monotont mala över längre distanser, utan passen innehåller mycket varierad löpning. Men visst, brukar han säga, det är klart att de ska vara skit slut när de kommer hem, även om det inte handlar om att de ska avverka flera mil.  Det är onsdagskväll och under säsong betyder det att de fyra tränarna samlas för gemensam laguttagning. Som huvudansvarig har alltid Jerken sista ordet, men han har som princip att aldrig använd det om det råder helt motsatta meningar. En viss grad av samförstånd är ett måste, enligt hans ledarfilosofi, och det har ännu aldrig inträffat att någon laguttagning avslutats utan just detta samförstånd. Och så sker inte heller i kväll, även om åsikterna ibland kan tyckas gå brett isär. Som vanligt var det David som snackade mest, och som vanligt var det laget till CLJ-matchen som togs ut först. - Om vi ser tillbaka på förra matchen hemma mot Bayern finns det ju faktiskt en hel del som vi bara måste försöka rätta till. Och i första hand tänker jag då på att vi är alldeles för dåliga på att föra matcherna på hemmaplan. Vi håller inte tillräckligt bra fart på bollen och vi rör oss också alldeles för lite. Okey - på lördag spelar vi borta - jag vet, men även om vi inte ska fördjupa oss i hemmaspelet just nu, så tycker jag i alla fall att vi ska ta och tänka till lite extra på det till nästa veckas möte, och att vi även har det i åtanke när vi planerar nästa veckas träningar. Eller? Alla runt bordet vet att David måste få prata av sig lite inledningsvis och med några avmätta nickar får de honom att gå vidare. - Ingen som vill diskutera den matchen något mer? Nähe, det är till att vara nöjda med en futtig poäng på hemmaplan! Det finner jag en smula anmärkningsvärt…, men - visst - då lägger vi den åt sidan så länge då. På lördag är det alltså Ajax som gäller. Vad vet vi om dom, och hur kan vi på bästa sätt använda det vi vet? Vilka spelare kan vi använda oss av (Hur är det egentligen med Leons knä? Någon som vet?) och hur har de sett ut på träning under veckan? Vad säger herr Överkommendantchefen? Jerken, som ser att David fortfarande jäser av överskottsenergi, väljer att passa och lämnar med en handviftning tillbaka ordet till den pratglade irländaren. - Då fortsätter väl jag då. Det är ju jag som ser mest av dom så då är det väl bäst att jag också börjar. Och som vanligt är det tempot som jag tycker vi bara måste kunna förbättra. Vi måste jobba hårdare, röra oss bättre och över huvud taget visa mer hjärta under matcherna. De tre runt bordet, som vecka efter vecka hört Davids ur-typiskt brittiska inledningsfraser runt vikten av att ständigt hålla gasen i botten, lyssnar nu bara med ett halvt öra i väntan på att han ska lugna ner sig och övergå till lite mer väsentliga spörsmål. Efter 4-5 minuter klingar mycket riktigt hans traditionella brandtal om kampmomentets betydelse ut, och Peter, TA och Jerken sätter sig tillrätta i stolarna och återupptar lyssnandet. David har nu sänkt både tempo och volym, och hans förändrade tonfall antyder att han har något nytt och lite oroande att meddela: - Innan vi går över till att ta ut laget och diskutera detaljer (allt utom tempo och hårt arbete är detaljer för David) skulle jag vilja ta upp en liten men oroande känsla jag fått under den senaste veckan. David har nu tre ytterst uppmärksamma lyssnare när han fortsätter: - Vi har ju hitintills varit i det närmaste mirakulöst förskonade från inre stridigheter och destruktiva kotteribildningar, men nu tror jag tyvärr att vi har lite skit att se fram emot. Och har vi en kraftig otur kanske det inte bara är lite skit, det kan kanske till och med vara fråga om en riktigt rejält stinkande djävla skithög!…men det får vi ju givetvis hoppas att det inte är. Men, om vi lyckas ta tag i det här med en gång kanske vi rent av slipper skitlukten över huvud taget?! - Men du, nu kan inte TA hålla sig längre, vad är det du snackar om? Kom till saken! - Jo, Sören - vår danske vän Sören Elkjaer - är ju en bra grabb på många sätt och vis, men han kan verkligen vara elak när han sätter den sidan till. Av någon anledning har han lite svårt för finnar, och när nu Matti fått för sig att han ska trycka till Sören så fort han får tillfälle, så…ja, det smäller alltså snart. Jag har haft ett halvt öga på Sören under veckan och jag har lyckats vara på plats när det hettat till, men…den gången de får lite svängrum kommer det att smälla på allvar. Det törs jag ta mig faan nästan lova! Davids långa utläggning följs nu av en högljudd tystnad. Peter biter frånvarande på tumnageln, Jerken har en blick utan slut, och TA har börjat trumma med både fot och fingrar medan den sammanbitne David avvaktar stående. När Jerkens blick hittat hem igen lutar han sig framåt och tar till orda: - Öppna stridigheter mellan grabbarna är ju något som vi oroat oss för, men som vi tack och lov sluppit så här långt. Det är du David som känner grabbarna i Home: 3 bäst. Säger du att det är något på gång, så är det det. Frågan är bara vad vi kan tänkas göra för att reda ut det hela. Vi har sagt det förut - men jag säger det igen: Här ska inget sopas under mattan eller skjutas på framtiden. Ut med skiten i friska luften, annars blir vi aldrig av med den. Eller hur? Jerken vänder sig nu sakta mot var och en, och samtliga ger honom sitt tysta bifall.   Ute i Home:3 är det inte lika tyst. När de fyra i administrationsbyggnaden fortsätter att vända och vrida på sitt befarade problem, blommar det redan fritt och brutalt i bostadslängans TV-rum. Sören och Matti; två av CLJ-lagets viktigaste kuggar, slåss rått och ohämmat. Förlamade lagkamrater tittar stelt på och i flera par ögon markerar skräcken sin närvaro. Mattis vänstra ansiktshalva är blåblodig och uppsvullen, och från Sörens vänstra kind stänker det blod runt halva rummet. Om det är någon av åskådarna som fortfarande tror att det "bara" är ett vanligt slagsmål grabbar emellan, tas denne raskt ur den villfarelsen när Matti först lyckas få Sören groggy - genom att krossa Yucca-palmens lerkruka över hans huvud - och sedan tar vara på Sörens hjälplöshet genom att åter en gång skära honom i ansiktet med sin sönderslagna kaffemugg. Sören ligger nu orörlig på rygg. Sittande på hans mage höjer Matti återigen de sylvassa resterna av kaffemuggen, men då vaknar storvuxne Kjettil och kastar sig med full kraft över Matti för att om möjligt förhindra en monumental tragedi. Läs del 3: " Prekär publicitet " |