|
- en apokalyptisk fotbollssåpa Av: Johnny Larsson
Del 9: "Värre än väntat" För att inte förstöra segerglädjen i omklädningsrummet väljer Jerken att omedelbart lämna arenan. Likt sylvassa istappar far tankarna kors och tvärs genom hans huvud, och paniken ligger och lurar bak varje negativ synaps. Rutinmässigt stänger han av netofonen och när Jerken svänger ut från Vulture Ground väljer han bort avtagsvägen som leder hem till Farmen. Kraftindikatorn visar full effekt och utan närmare eftertanke överlåter han vägvalet till slumpen. Med ett bestämt tryck på gaspedalen nonchalerar han sedan alla hastighetsbegränsningar. Den höga farten kräver en fulländad fokusering och för varje avverkad mil återfår Jerken successivt kontrollen över sin kaotiska tankevärld. Men; ett obestämt pirrande obehag dröjer sig emellertid envist kvar, och Jerken känner sig jagad när han dånar fram genom försommarens frustande roulette-gröna landskap. Och när den sommarlätta skymningen sakta och milt sänker sin grågröna slöja - ökar han farten ytterligare… 
Mil efter mil tänjer han sin förarförmåga till bristningskränsen. Den höga anspänningen tar till slut ut sin rätt och när Jerken styr in till vägkanten är han i det närmaste helt utmattad. Han är så trött att han till och med nickar till för en sekund eller två. Bilden av Big Caterina; arm i arm med Birger på läktaren, cirkulerar planlöst bakom hans slutna ögonlock. Den förvrids, detaljer byts ut och ersätts, och Jerkens undermedvetna förser henne ömsom med bockfot, tre-udd, svart munkkåpa och lie-mannens olika traditionella attribut. Men, trots allt, styrkt av sin sekundlånga dvala vaknar han till och försöker - för första gången sedan han lämnade Vulture Ground - att orientera sig. Tiden finner han lätt med hjälp av instrumentbrädats digitala kronometer, men var han befinner sig kan han omöjligt lista ut. Hans strålkastare slår upp stora hål i den beckmörka granskogen när han gör den eftertänksamme återvändarens obligatoriska u-sväng. På rätt sida av hastighetsbegränsningarna letar han sig tillbaka i mörkret. Efter en stund lyckas han med vägkartans hjälp fastställa sin position och han uppskattar sin terapi-tripp till cirka 35 mil. När det sedan dyker upp ett Roadhouse vid vägkanten beslutar han sig snabbt för att stanna. Han har ingen brådska hem. Lite ytterligare tid till eftertanke och återhämtning skadar inte, tänker han och nickar tacksamt när servitrisen bakom disken undrar om han önskar extra rödbetor till pytt-i-pannan. Över kaffet bestämmer hans sig sedan för att övernatta. Den angenäma servitrisen sköter även receptionen och det är inga problem att få ett rum för natten. Jerken beställer tidig väckning och tar sedan tacksamt emot rumsnyckeln av den genomtrevliga kvinnan som även bjuder honom på ett välment: "Go´natt, och sov gott!", innan han försvinner runt hörnet och fortsätter bort mot själva hotellbyggnaden. För en gångs skull vaknar Jerken pigg och alert. Han hoppar över frukosten och efter en snabb dusch ger han sig iväg. Hemresan går snabbt och smidigt. Vägarna har ännu inte börjat täppas till av söndagens finåkande utflyktsfanatiker och Jerken lägger snabbt mil efter mil bakom sig. Han svänger in på gårdsplanen lagom till lunch och när han kliver ur bilen möts han av hurtfriska tillrop från en mängd glada gratulanter. Nerifrån inhägnaden kommer en vilt leende Sigge spankulerande och Jerken passar på att uttrycka sin tacksamhet inför gårdagens uppvisning: - Tjenare Sigge! Det var allt en lyckad föreställning du bjöd på igår. Till och med jag som visste om det blev både överraskad och imponerad. Från och med nu ska Vultures bredvingade vänner vara närvarande vid samtliga våra hemmamatcher. Ett suveränt jobb, Sigge. Suveränt! För att slippa bli stående ute på gårdsplanen styr Jerken snabbt sina steg mot matsalen. På vägen tar han tillfället i akt och stryker under sin belåtenhet genom att stanna till och ta Sigge i hand och tacka åter en gång. Hela Farmen sjuder av glädje och stolthet efter gårdagens stora triumf. Efter en härlig måltid smyger Jerken ner till strandkanten. Farmens egenhändigt fångade nyrökta sik värmer i buken tillsammans med hemodlad kokt färskpotatis och en helt underbar sås. Sittande på sin sten försöker han lugnt och sakligt måla upp några av de mest troliga scenarior som den närmaste framtiden skulle kunna tänkas bära i sitt sköte. Att det väntar en hel del trubbel runt hörnet - det är han säker på - frågan är bara vad den ondskefulla hämndlystna hyenan skulle kunna tänkas hitta på. Big Caterina är oberäknelig och listig och har hon nu lyckats linda herr Jonasson runt lillfingret finns det all anledning att befara det värsta. Visserligen är inte Birger någon som låter sig manipuleras hur som helst, men när det kommer in vackra kvinnor och testosteron i bilden så kan vem som helst tappa fotfästet, tänker Jerken. Han är så djupt försjunken i sina egna tankar att han inte lägger märke till Peter som kommer gående längs med strandkanten. - Tjena, chefen! Läget? Första reaktionen blir irritation över att bli störd, men när Jerken upptäcker att det är Peter försvinner de negativa vibrationerna. - Jorå, det går väl an. Har en del att fundera över bara. Men slå dig ner! Jag kan behöva någon att snacka med. Peter tar honom på orden och sätter sig beredvilligt. - Jo, du…, …efter matchen igår hade jag nog förväntat mig att du skulle vara rätt nöjd, men…jag tyckte nog snarare att du såg rent förskräckt ut? Nästan skrämd, skulle jag vilja påstå. Vad var det som hände egentligen? Du var ju ta mig faan nästan grå i ansiktet! Efter en kort tvekan bestämmer sig Jerken för att delge Peter sina farhågor. Han pratar på i över en kvart utan att bli avbruten. Peter är sannolikt den av ledarna som är mest sensibel och medkännande, och när Jerken tömt ur sig det mest akuta nickar Peter bara fundersamt. Efter en stunds vilsam tystnad reser sig Peter och gör en ansats till att fortsätta sin vandring. Han tar eftertänksamt ett par steg, ångrar sig och vänder sig sedan om: - Finns det egentligen något farligare än hämndlystna brudar? Jag undrar det? Faan, om vi inte passar oss djävligt noga så kan den här bruden ställa till ett riktigt helvete för oss. Deras blickar möts under största samförstånd och utan vidare kommentarer vänder sig sedan Peter om och fortsätter sin promenad bort längs vattenbrynet. 
De följande dagarna är verksamheten på Farmen förskonad från negativa skriverier. Surfande på segerglädjens sötma flyter det dagliga arbetet på och Jerken har gott om tid till att grubbla över om han ska ta och snacka ut med Birger, eller inte. Han tvekar och tvekar och för att få stopp på velandet bestämmer han sig till slut för att låta bli. Och så var det då dags att ge sig iväg. En liten shoppingtur till varmare breddgrader kräver inga större förberedelser, tänker Jerken som, om han rest ensam, hade nöjt sig med lätt packning. En liten ryggsäck hade räckt för att få rum med det allra nödvändigaste. Men när han nu ska ut och resa tillsammans med Birger, och förväntas fungera som någon form av officiell representant, lämnar han tubsockorna hemma och tar i stället resväskan för att få rum med "finkostymen". De har gjort upp om att mötas i utrikeshallen på Arlanda och när Jerken glad i hågen stövlar bort mot incheckningsdisken drabbas han av plötslig andnöd och snubblar till. - Nej men hörru! tjoar Birger bortifrån incheckningsdisken. De flesta tar inga snedsteg förrän efter besöket i taxfree-butiken! Inte visste jag att du var en så törstig rackare? Jerken lyckas efter några djupa andetag återfå kontrollen och prövar med ett leende. Det känns lite stelt, men det ska väl ett leende göra efter det man raglat omkring på allmän plats, tänker Jerken vars hjärna nu går på högvarv. Det höga varvtalet tycks mest bero på att hjärnan rusar på tomgång, och när Jerken utan ytterligare incidenter korsat det folktäta hallgolvet fältar hjärnan fortfarande runt utan resultat och han känner sig helt tom invärtes. - Tjenare! Visserligen är jag törstig, men - neej - jag har faktiskt inte unnat mig någon färdknäpp, småler Jerken och skakar hand med Birger. I brist på användbar hjärnkapacitet har Jerken kopplat på autopiloten och låter munnen gå av sig själv: - Och om jag inte har helt fel verkar det som om du tänker ha med dig lite ressällskap, fortsätter han och vänder sig mot Birgers kvinnliga följeslagare. Jag tror bestämt att vi känner varandra sen tidigare. Katarina Wolfbow, inte sant? fortsätter han hurtfriskt och upprepar handskakandet. Hennes hand är kall som en död mört på isen. Hur kan något som är så vackert vara så obehagligt, tänker Jerken som nu känner att tankeverksamheten börjar fungera normalt igen. Han bestämmer sig för att hålla god min i elakt spel och tillägger i artig ton: - Och du går fortfarande och bär på en av norra Europas vassaste pennor? Big Caterina har anlagt en pose i stil med "unga blyga fröken på sin första skoldans" och helt i linje med sitt rollval ler hon lite förvirrat och vänder hon sig till Birger för att få hjälp med svaret. Jerken, som vill behålla initiativet, föregår svaret: - Men det där vet väl du Birger allt om. För jag antar att det är damen här som ska sköta våra mediakontakter under resan!? Jerken nonchalerar helt det faktum att de båda står arm i arm och kuttrar inbördes. Birger har rosor på kinden och solsken i blick och tycks inte notera de fientliga tryckvågor som dånar fram mellan hans medresenärer. - Japp! Katarina här får ta hand om mediasvängen. Att vi sedan några veckor tillbaka även umgås privat är väl också bäst att påpeka. Jag menar; så det inte blir några missförstånd när det gäller den biten - he-he, flinar Birger och ger Big Caterina ett så kärvänligt ögonkast att Jerken får ta sig i kragen för att inte avslöja sig genom att sucka högt. Grabben är ju för helvete tok-kär, konstaterar Jerken med fasa. Hans onda aningar framkallar krampkänning i magtrakten och när den kurrar till tar Birger det som en signal att vandra vidare mot restaurangavdelningen. I sitt hotellrum på Lagos Sheraton ligger Jerken och summerar de första dagarnas arbete. Han har hunnit med tre matcher och han kan inte vara annat än nöjd med det han sett. I samtliga lag har han hittat ett flertal ytterst talangfulla juniorer som alla visat mer än nog för att vara aktuella i hans ögon. Nu räcker det inte med att ha teknik, spelförståelse och rätt fysik för att Jerken ska bli nöjd. Utan ett gott förstånd och en rejäl portion självdisciplin kan man inte bli en världsspelare idag, brukar Jerken ofta föreläsa inför sina adepter hemma på Farmen, och han skulle inte kunna tänka sig att värva en spelare som inte svarar upp till dessa krav. Han är emellertid medveten om att det kan bli svårt att kolla upp dessa egenskaper här på plats, då han varken behärskar språket eller har någon koll på de kulturella mönster och sedvänjor som styr dessa spelares tankar och vanemässiga beteende. Han gillar det inte, men inser att han här måste lita helt till instinkt och känsla, samt att han kommer att tvingas tumma rejält på sin princip att alltid noggrant undersöka en spelares sociala bakgrund innan några som helst förhandlingar kan komma på tal. Osäkerhetsmomenten är många, men - oj! - vilka talanger det finns här, tänker Jerken och ringer ner till receptionen för att höra om hans chaufför kommit ännu. I angränsande rum utkämpar takfläkten en ojämn kamp mot de svettiga ångor som stiger upp från den välanvända dubbelsängen. - Jo du Birger..? Hur väl känner du den där Jerken - egentligen? Big Caterina har inte gett Birger många tillfällen till eftertanke och kontemplation sedan de anlänt till Lagos. Hon inser att hon säkerligen aldrig kommer att få ett bättre läge till att krossa den där självgode fotbollsfjanten i rummet bredvid, och genom att hålla Birger het och sängbunden kan hon skaffa sig största möjliga makt över hans beslut och handlingar. Scenariot är klassiskt, fnittrar hon tyst medan hon låter högerhandens vassa naglar sakta och lätt treva sig uppför insidan på Birgers högra lår som nu spastiskt vibrerar av små okontrollerade krampaktiga ryckningar. Birger själv har aldrig tidigare träffat en kvinna som kunnat ta honom med på en sådan imponerande erotisk storvilts-safari som Big Caterina lyckats med. Han är helt enkelt salig och kan inte minnas när han senast försummat sina affärer under flera dygn. Prata om Jerken var väl inte det han helst av allt önskade just nu, men om nu Katarina ville det…, så varför inte: - Känner och känner? Vi har en strikt affärsmässig relation. Under de år vi marknadsfört Vulture Limited via fotbollen är det han som ansvarat för verksamheten. Och det har han gjort bra. Allt har fungerat tillfredställande och jag har svårt att se någon lämpligare person än Jerken på den posten. Varför u-uundraaaar du? När Big Caterinas naglar, efter en retfullt lång resa, når sitt mål tappar Birger tråden. Hon låter hans fråga förbli obesvarad då hon inser att det är av högsta vikt att gå försiktigt fram. Det är tydligt att Jerken inte berättat om deras tidigare mellanhavanden och då är det heller ingen brådska att presentera hennes egen version. Jerken sitter för sig själv på läktaren och saknar någon att samråda och byta tankar med. Det är gruppfinal mellan Tunisien och Kamerun och mitt i den andra halvleken leder Kamerun med 4-0. Tunisierna är underlägsna fysiskt och deras flexibla men väl försiktiga defensiv passar de snabba fysiska praktexemplaren i Kamerun som handsken. De vinner alla höjddueller och kommer gång på gång till avslut. Ska man slå Kamerun gäller det att sätta press på bollhållaren och se till att de inte ostört får stå och slå sina andra-pass, konstaterar Jerken och leker med tanken på hur han själv skulle disponera Tunisiens lag om han var förbundskapten. - Oh, isn´t it The Incredible Jerk! Den ropande rösten kommer från några bänkrader snett bakom Jerken, och när han vänder sig om ser han inte annat än okända anleten. - Hallå där! Har du gått och blivit högfärdig på gamla dar, eller är det bara demensen som slagit till i förtid!? Rösten låter bekant och när Jerken flyttar blicken trettio grader till höger upptäcker han direkt vem den tillhör. Han kommer i hastigheten inte på någon lämplig kontring utan väljer i stället att med yviga gester bjuda in den gamle skrikhalsen till den lediga platsen bredvid. Faan; tänker Jerken medan hans gamle vän bryskt banar sig väg mellan bänkraderna, att den gamle filuren fortfarande är vid liv…! - Min rygg, min rygg! kvider Jerken lätt förskräckt när femton års vänskaplig saknad ska manifesteras med ryggdunk och björnkram. Det är ingen mindre än Jerkens gamle vapendragare från proffstiden i Lyon; Gerry Kewell, som bredbent klampar ut ur Jerkens försummade förflutna. Han är sig lik även om kaggen är imponerande rund och ansiktets läderbruna yta är hårt ansatt av ett myller av mer eller mindre skarpa små rynkor. Återseendet gör Jerken djupt rörd och en strimma av melankolisk dimma drar förbi när hans tanke snuddar vid hur länge sedan det är som han känt sig så oförbehållsamt hjärtinnerligen glad…!? De förblir stående och betraktar varandra intensivt under förväntansfull tystnad, och efter ett antal huvudskakningar och höjda ögonbryn brister de till slut ut i ett gemensamt flatskratt. När de värsta kramperna lagt sig stryker Jerken hastigt bort tårarna och ur minnets allra djupaste gömmor dyker deras gemensamma stridsrop upp som ett bortglömt lik i garderoben: - Surfin´ the bars? Det tar Gerry en halv sekund innan poletten trillar ner, men när den väl gör det sträcker han båda händerna mot skyn och vrålar rakt ut: - SURFIN´ THE BAAAAAARRSSS!!! Yeah man, surfin´ the bars. Let´s´…surfin…the… BAAAAARRSSS! Med armarna om varandras axlar vinglar de sedan bort mellan bänkraderna. Och trots att de på sin väg mot utgången hinner med att både knuffa och trampa på de flesta åskådarna, framkallar de båda lyckliga kamraterna mer småleenden än irritation hos de utsatta. Läs del 10: "Surfin´The Bars" |
