Det var emellertid först med det sena 1700-talets och 1800-talets väldiga befolkningstillväxt som torpbebyggelsen fick en verkligt betydande omfattning. Från större skatte- eller frälsegårdar avsöndrades eller uppläts små markområden, ofta i formav s k dagsverkstorp, där brukaren som ersättning för upplåtelsen var skyldig att göra ett visst antal dagsverken vid huvudgården. Det var vanligen mindervärdig mark som erbjöds torparen. Allt djupare in i skogarna trängde nyodlingen. Efter ett livsverk av hårt arbete med svedjning, stenbrytning, plantering, slåtter och lövtäkt hade nyodlaren förvandlat et stycke karg skogsmark till ett kulturlandskap i miniatyr, hagar, ljusa lövängar och små åkrar omgärdade av breda stengärdsgårdar och odlingsrösen. Ansprkslös och tidlöst enkel har bebyggelsen lagt sig i en omgiven av bara det allra nödvändigaste: ett päronträd, några aplar, körsbär och ett trädgårdsland intill jordkällaren.

Torparnas och nyodlarnas kulturlandskap fick leva bara under några generationer. Idag är jordbruken bortrationaliserade. De ljusa gläntorna planteras med skog och av de många vägar och stigar som genomkorsade de gama skogarna är det många som inte ens är skönjbara. Men fortfarande finns områden där något av det gamla odlingslandskapet dröjt kvar och där husen står redo att ta emot någon som vill ge dem liv.

Torpställena såg oftast ut på följande sätt. I bostadshusets ommedelbara närhet fanns vanligen bara en mindre bod och avträdet. Fähus eller ladugård och övriga uthus låg osymmetriskt en bra bit bort, liksom diskret tillbakadragna. Avgränsad gårdsplan saknades ofta; intill boningshuset växte däremot gärna några frukträd och senare tider en syrenberså. (Se bilden, “Torpställe”)

Enkelstugan byggdes på 1800-talet stundom på med en halv våning, där små fönster vid takfoten gav ljus till vinden. Det förekom dessutom att stugan byggdes till med en bod.