MODERNISTISK PROSA

Många av de litterära texter som vi läser under B-kursens senare del kan kallas modernistiska. Att tala om modern litteratur är inte helt okomplicerat. Definitionen är inte helt lätt. Modern innebär, enligt ordboken, något som sammanhänger med nutiden. Begreppet modernism innebär dock en konstnärlig stilinriktning som bryter med traditionella ideal. Naturligtvis används ordet "modern" för sådant som just är nytt. Men efter en tid kan det inte längre betraktas som modernt.

Konstnärlig modernism innebär som sagt ett brott med traditioner. När vi tidigare under kursen talat om epoker har vi gjort det för att vi kunnat urskilja en kontrastverkan. Pendeln svänger. På samma sätt är det med modernismen. Den tar ut svängarna på ett litet annorlunda sätt än tidigare. Nedan följer några drag som modernistisk prosa ofta har.

1. Formen är inte sällan experimentell eller nyskapande. Läsaren har ju ofta en bestämd uppfattning om hur en text ska se ut. Dessa förväntningar ställs ibland på ända. De första läsarna av James Joyces roman Ulysses torde ha blivit tämligen förvånade då det sista kapitlet bestod av trettio sidor och blott en mening.

2. Modernistisk prosa behandlar mänskligt medvetande, inklusive det undermedvetna och det omedvetna. Detta är ju i och för sig inte något odelat nytt, men det sker en avsevärd ökning av detta sätt att skriva. Från Joyce och Virginia Woolf får vi begreppet "stream of consciousness", medvetandeströmmen. Freuds betydelse kan inte överskattas. Det faktum att det mänskliga medvetandet blir intressantare för författarna leder till att återberättandet av yttre "objektiva" händelser minskar i betydelse, eller vinklas i ett begränsat urval.

Istället ökar utrymmet för introspektion (själviakttagelse), analys, funderingar och drömmerier. Därför saknar modernistisk prosa ofta en "riktig början", och läsaren hamnar huvudstupa i en värld som hon gradvis kan dra slutledningar om och lära känna. Kraven på läsarens förmåga att fylla i och tolka in ökar med andra ord. Slutet är också ofta öppet eller tvetydigt och lämnar läsaren I ovisshet vad gäller huvudpersonernas öden.

Då den yttre strukturen försvagas kan författaren välja att kompensera detta genom att använda vissa stilgrepp. Däribland kan nämnas allusioner till/imitation av litterära modeller eller mytiska arketyper. Till exempel är både Joyces Ulysses och Eyvind Johnsons Strändernas svall moderna omdiktningar av Homeros epos Odyssén. Ett annat stilgrepp är upprepning av motiv, bilder, symboler: en teknik som brukar kallas ledmotiv (jfr. tyskans "leitmotif" från framför allt Wagners operor). I Tjechovs pjäs Måsen är nämnda fågel en stark och komplicerad symbol.

3. När vi läser en roman förväntar vi oss kanske att berättaren inte skojar, driver med oss eller försöker lura oss. Med modernistisk prosa överges dock berättarens traditionella roll som pålitlig, allvetande och påträngande allt mer. Istället beskriver man antingen ur en enda begränsad synvinkel (eng. "point of view"). Tänk till exempel på den begränsade synvinkel vi får ta del av i Pär Lagerkvists roman Dvärgen. Är det inte frågan om en begränsad synvinkel kan det istället handla om ett flertal synvinklar, alla mer eller mindre begränsade och otillförlitliga. Minns till exempel Anna-Karin Palms novell Septemberrosor.

4. Dessutom är kronologin i modernistisk prosa ofta komplicerad. Mera sällan berättas en historia från början till slut. Hopp fram och tillbaka i tiden är vanliga. Över huvud taget behandlas kronologin på ett mer komplext sätt än tidigare.