Skräddaren, brofogden och bonden i Finby
Bengt Lundgren (          - 1755ca)

Bengt Lundgren kom till Sunds socknen på 1720-talet då de tidigare invånarna började flytta tillbaka efter flykten under den stora ofreden (det stora nordiska kriget). Var och när han är född och uppvuxen återstår ännu att lista ut*.

Till vintertinget i februari 1728 inställde sig landsskräddaren Bengt Lundgren med en begäran om att han skulle få bli sockenskräddare. Han utlovade sig vilja betjäna socknen med sitt arbete och sockenmännen gav sitt bifall till detta.

Den 24 mars 1728 föddes sonen Jonas Bengtsson.

När den endast en vecka gamle sonen Johannes dog den 29 juni 1729 bodde familjen fortfarande i Håkansböle men när dottern Greta Maria föddes den 31 oktober 1730 hade de flyttat till Finby. Greta Maria dog klockan fem på julottemorgonen 1730, sju veckor, fem dagar och tio timmar gammal.

Eij mehr qwar än been och skin
Hösten 1731 förde Erik Mattsson i Jussböle en ko till brofogden Bengt Lundgren för att han skulle föda den under vintern. På våren skulle han få den tillbaka, men vid vårfrudagstiden begärde Lundgrens hustru att han skulle komma och se på kon som då visade sig vara i dåligt skick: eij mehr qwar än been och skin. Erik Mattson körde hem kon och när den vid midsommartiden dog begärde han ersättning av Lundgren. Lundgren hävdade att kon hade blivit sjuk innan han tog emot den eftersom den på hösten hade varit ute i elakt väder. Den hade dessutom varit med på färjekarlens skuta när den förolyckades. Dessutom hade hon varit full med ohyra "så att håret gick af". Eftersom Lundgren haft tillräckligt med foder så att det inte var svält kon drabbats av, och eftersom kon dessutom blivit bättre när hon kom ut på färskt bete och inte dog förrän 14 dagar efter att Erik tagit över den slutligen på grund av att Erik Mattsson inte låtit syna kon när den dött, blev Lundgren befriad från åtalet.

Snöskottning påskaftonen 1732
Till sommar- och hösttinget 1732 stämde brofogde Lundgren in ett antal bönder för att de försummat vägarnas och broarnas skötsel. Bland andra instämdes Erik Mattsson i Högbolstad för att han inte skottat snö på påskaftonen 1732. Eftersom han tillstod att han varit borta blev han fälld till att betala 3 marker silverpenningar.

Påminde bönderna om att ha svinen ringade
Någon gång under senvintern 1733 stod han på kyrkvallen och påminde bönderna om att de måste ha sina svin ringade när tjälen hade gått ur jorden. Icke desto mindre upptäckte han en tid därefter fyra stycken oringade svin i Bergäng. Lundgren sköt därför ihjäl två av dem. Erik Olofsson i Kulla som var ägare till svinen erkände att svinen visserligen varit oringade, men menade att tjälen inte hade varit ur jorden. Nämndemannen Johan Olofsson i Giästerby som var och synade ängen intygade att tjälen faktiskt hade gått ur jorden och att det hade blivit några gropar av svinens bökande. Han hade också funnit en ihjälskjuten galt, men den andra som var träffad "så att blodet rann" löpte bort när syningsmannen kom.

Brokan, Grållan och Lilla Grållan
Den 4 januari 1738 hölls arvsskifte efter Bengt Lundgrens hustru Sara Östling emellan Bengt Lundgren och sönerna Carl och Jonas samt dottern Rebecka. Närvarande i Finby var nämndemännen Matts Carlsson från Tosarby och Carl Jonsson från Mångstekta som förmyndare till barnen. Boskapen bestod av 1 röd ko Brokan, 1 st dito Grållan, 1 st qwiga Lilla Grållan, 1 st späkalv årsgammalt och 6 st gamla fåår. Bland skulderna fanns bland annat upptaget en årslön till piga.

Frihetsår, utan skatt!
Den 1 januari 1739 tillträdde brofogden Bengt Lundgren ett kronohemman i Finby by. Vid husesyn ansågs hemmanet ha så stor bristfällighet att det bedömdes nödvändigt med drygt elva frihetsår utan skatt för att sätta det i stånd, "hälst emedan att därstädes alls ingen skog är att tillgå".

"Ingen skog tienbar til nödig huusbygnad!"
På hösttinget 1741 i Skarpans gästgivaregård anförde Lundgren, som två år tidigare tillträtt ett ödes kronohemman uti Finby by ansökte om att få hjälp till timmer så att han kunde bygga en ria med loge. På hans ägor fanns ingen skog "tienbar til nödig huusbygnad". Det bedömdes att det behövdes 100 timmerstockar och man beslöt ansöka hos landshövdingen om att dessa stockar skulle utsynas på kronohemmanen i Tranvik och Högbolstad.

Köttsår över näsan
Den 14 december 1741 skulle Lundgren och hans 17-årige son Carl köra hem ved från en äng när de hamnade i handgemäng med postbonden Matts Jonasson. Det hela började med en ordväxling om deras samfällda åkersgärdesgård. Bengt fick ett köttsår över näsan av ett yxskaft och dessutom en blånad på vänstra kindbenet som följd av postbondens bitande när han hamnat ovanpå Lundgren. Lundgren tillfogade i sin tur Jonasson ett brett sår över hjässan och tre olika sår i nacken samt en blodrispa på vänstra ögat och en blånad i pannan. Lundgrens skador blev synade av nämndeman Johan Johansson från Gunnarsby och Jonassons skador blev synade av nämndeman Carl Augustinsson från Smedsböle.

Icke äga skiäl at beswära sig öfwer brofogden
Till vintertinget 1742 ifrågasatte kronobefallningsman välbetrodde Sven Collen att Bengt Lundgren skulle kunna fortsätta sin befattning som brofogde eftersom han hade emottagit ett kronohemman. Dessutom ansåg han det nödvändigt att brofogden i socknen vid angelägna kronosysslor skulle kunna understödja länsmannen i dennes ämbetesförrättning. Länsman Broman anförde att han inte skulle ha någon hjälp av brofogden. Den närvarande allmogen tillfrågades huruvida de hade något att klaga över brofogden, men de sade sig "icke äga skiäl at beswära sig öfwer honom".

Tjänstegossen Lars
Lundgren hade en tjänstegosse hos sig som hette Lars. En bönedagsafton när han kom hem med stallfolket hämtade han slamran och gick iväg för att köra hem sin husbondes kreatur. När han hörde att kalvarna var uppåt skogen började han slamra. Dessvärre blev ett av grannen Daniel Olssons ston så skrämt av slamran att hon gick ned sig i ett dike och fastnade liggandes bland alrötterna i leran.

Lundgren föreslår ny vägindelning
Till hösttinget 1746 framförde brofogden Lundgren att han tyckte det var en ganska stor olikhet i socknen, att små hemman hade lika stora vägstycken att svara för som stora hemman. Därför tyckte han att en ny vägdelning skulle ske. Men eftersom detta var ett "Oekonomie måhl" så fick Lundgren i stället föredra det hos landshövdingen.

Ytterligare tio frihetsår
Klockan 8 på morgonen den 31 oktober 1751 började den tredje tingsdagen i Tranvik. Kronobefallningsmannen Daniel Mansnerus visade upp den efter landshövding Lillienbergs resolution hållna husesyn på det krono-oindelta hemmanet No 1 i Finby. Lundgren hade haft hemmanet sedan 1 januari 1739 och därpå gjort nybyggnad till 1590 daler kmt och således visat all möjlig flit, till dess försvarliga upphjälpande. Men, enligt husesynsinstrumentet besteg sig bristfälligheterna till 868 daler 4 ? kopparmynt. Rätten fann efter med hänsyn till de gjorda och felande nybyggningarna och de årliga byggnadsskyldigheterna att Lundgren med ytterligare tio frihetsår (som av någon anledning skulle räknas från och med 1747 till och med 1756) skulle kunna bringa hemmanet i ett gott och försvarligt stånd. Hemställdes till Landshövdingen.

Sjuk och sängliggande
Vid vårtinget i Tranvik 18-22 februari 1752 var Lundgren sjuk och sängliggande och kunde därför inte inställa sig varvid ett antal fall fick skjutas upp till nästkommande ting.

Lundgrens bouppteckning
Bengt Lundgren bouppteckning upprättas den 24 november 1755. Från sitt första äktenskap hade han arvingarna Carl, Jonas och Rebecka. Med den andra hustrun hade han inga barn, men med den sista hustrun Margareta Ersdotter hade Bengt döttrarna Brita och Stina. De två omyndiga döttrarnas rätt bevakades av Anders Andersson.

 

Läs de genealogiska uppgifterna om Bengt Lundgren här.

 

Skräddaren, brofogden och bonden
Bengt Lundgren
finns det fortfarande en hel del mer än detta att skriva om...

...det kommer, lita på det!


Copyright © Göran Blomqvist
Senast ändrad 2000-03-18
Sänd eventuella kommentarer till gblomqvist@swipnet.se