Då han var åtta år sattes han i den gamla latinskola som Martin Luther en gång hade gått i. När han var nio år gammal dog båda hans föräldrar. Detta medförde stora förändringar i hans liv. Familjen upplöstes och Johann Sebastian och hans tre år äldre bror Johann Jakob fick bo hos den äldsta brodern Johann Christoph som var organist i Mikaelikyrkan i Ohrdruf. Den långa vägen från Eisenach till Ohrdruf var av stor betydelse. Han kom från stadsmusikernas värld till kyrkomusikernas. Han hade på kort tid lärt sig allt om det nya kunskapsområdet och lärt sig de stycken som hans bror givit honom. Hans bror var en utmärkt lärare för honom, men Johann Sebastian tyckte att framstegen gick för långsamt. Hans bror ägde en bok med klaverstycken av den tidens mest berömda mästare, Froberger, Kerl och Pachelbel. Hans bror lät honom inte spela dessa stycken hur han än bönade och bad. En natt när alla låg och sov så lyckades Johann Sebastian ta boken för att sedan i månskenet skriva av den. Boken låg i ett låst skåp med galler, men då Johann Sebastian vid denna ålder hade så små händer att han kunde få in dem i springorna mellan gallren och på så sätt ta ut boken. Efter sex månader hade han skrivit av hela boken. I smyg försökte han lära sig styckena i den. Då hans bror fick reda på vad han hade gjort tog hanobarmhärtigt boken ifrån honom. Han fortsatte på latinskolan i Ohrdruf och fastän han var en av de bästa studenterna lämnade han skolan i förtid, då han var femton år. Broderns hem hade med den växande barnaskaran blivit för trångt. Då skolan inte hade plats för någon frielev begav sig Johann Sebastian den 15 mars 1700 till Lüneburg. Genom att bli medlem i Mikaeliklostrets mässkör skaffade han sig ett säkert levebröd. Han upptogs väl på grund av sin vackra sopranstämma. Bach fick här lära sig de stora a-capella-mästarnas körverk, vilkas polyfona linjekonst fängslade honom så att han fick inspiration till sina egna

körkompositioner. När han kom i målbrottet och på grund av detta inte kunde vara med i kören längre kunde han fortfarande göra nytta som skicklig violinist och orgelspelare vid musikuppförandena. Under den här tiden gjorde han också regelbundna resor till Hamburg för att höra Jan Adams Reinkens virtuosa spel på Katharinaorgeln.

I augusti 1702 reste han tillbaka till Thüringen och tog plats som violinist i hertig Johann Ernst av Sachsen-Weimar lilla kammarorkester. I juli 1703 fick han det hedersamma uppdraget att prova den nybyggda orgeln i Nya Kyrkan i Arnstadt. Eftersom fyra generationer av familjen Bach hade verkat som musiker i Arnstadt så hade han goda chanser att bli anställd. Han genomförde provet utmärkt och blev genast erbjuden om organisttjänsten. I glädjen över sin första egna orgel arbetade han med brinnande iver på att fullkomna sin orgelteknik och kompositionsstil. 1705 tog han ledigt från tjänsten för att uppsöka den nordtyska skolans mest betydande orgelmästare Dietrich Buxtehude i Lübeck. När han kom tillbaka till Arnstadt var han fylld av upplevelser och rik på planer. 1707 gifte han sig med Maria Barbara som han fick fem barn med. Samma år lämnade han in sin avskedsansökan och flyttade till Mühlhausen för att bli organist även där. Där stannade han bara ett år.

1708 blev han hovorganist och kammarmusiker hos hertig Wilhelm Ernst i Weimar. Han medverkade dagligen i en förträfflig orkester och lärde sig alla instrumentens möjligheter. Han hade dessutom en utmärkt orgel till sitt förfogande. Under den här perioden började han också att ge sina barn en musikalisk utbildning. Han var en mycket bra lärare, inte bara för att han lärde ut förstklassig teknik utan också för att han lärde ut teori mycket bra. Han utveck-lade en ny spelteknik för klaverinstrumenten. Istället för att bara använda fyra fingrar per hand började han också att använda tummen vilket har medfört stor betydelse för klaver-tekniken idag. Han komponerade 30 kantater och en väldigt stor del av sina orgelverk i Weimar. De nio åren i Weimar slutade dock med förskräckelse. Vid tillsättandet av en ny hovkapellmästare blev Bach förbigången och kände sig väldigt kränkt. Han sökte därför avsked och slutade efter en månad. Han hade då redan fått tjänsten som hovkapellmästare iKöthen.

1717 flyttade han in i slottet i Köthen. På våren 1721 valde Bach ut sex av sina många konserter, skrev av dem med skönskrift i ett ståtligt band i tvärformat och sände dem till markgreven Christian Ludwig av Brandenburg, som hade beställt dem av Bach för sitt kapell.

Härav har de fått namnet Brandenburg-konserterna. Under den här tiden skrev han också oerhört många klaververk. Fantasier, toccator, sonater, preludier och fugor.De flesta spelades för det hänförda hovet i slottets musiksal. Han skrev allt material för sina söners musik-utbildning själv, bland annat den till sin nioårige son Wilhelm Friedemann Bach som hette ClavierBüchlein vor Wilhelm Friedemann Bach. Idag skulle den inte anses som någon nybörjarbok eftersom den går framåt otroligt fort. Han skrev också de två- och trestämmiga Inventionerna som brukar kallas Inventioner och Sinfonior. Dessa används för att träna sig i att separera stämmor  från varann. Det är tänkt att man skall börja med Inventionerna för att lära sig separera två stämmor och sedan fortsätta med Sinfoniorna för att lära sig separera tre stämmor.

Ett annat klaververk som han skrev hette "Das Wohltemperiertes Clavier". Detta verk som innehåller tjugofyra preludier och fugor, ett preludium och en fuga per tonart skrevs för att visa att man vann harmonisk frihet genom att stämma klaverinstrumenten i rena oktaver istället för rena kvinter. Detta verk har blivit oerhört uppskattat och har spelats av många generationer av pianister. Varje preludium, varje fuga har sitt eget motiv. Han skrev också de s.k. Franska sviterna och ett större och svårare verk som fick namnet Engelska sviterna. 

Han gjorde två rekreationsresor till Karlsbad med sin arbetsgivare fursten Leopold av Anhalt och några av kammarmusikerna. När han kom hem från den andra möttes han av sitt livs hårdaste slag. Hans hustru var död. På grund av detta smärtsamma minne bestämde han sig för att lämna Köthen. Redan efter två månader slutade han och begav sig ut på jakt efter en ny tjänst. Han fick kännedom om att organisten Heinrich Frieses i St. Jakobi kyrkan i Hamburg hade avlidit. Den utmärkta sextiostämmiga orgeln som idag anses vara ett av de värdefullaste historiska instrumenten var väldigt lockande för Bach, men han reste tillbaka till Köthen före provspelningsdagen på grund av att han inte tyckte om förhållandena i Hamburg.

Han hade som vana att komponera en ny kantat till furstens födelsedag och till nyår. Det fanns ingen särskild sångkör till förfogande men det fanns sångsolister som framförde kantaterna. En av dessa hette "Anna Magdalena Wilke". Bach lade tidigt märke till hennes mycket rena sopranröst men efter ett tag övergick det konstnärliga intresset till djupare känslor. Den 3 december 1721 vigdes de i Bachs egen våning. Hon var 16 år yngre än Bach men man vet tyvärr ingenting om hennes yttre drag. Hon födde tretton barn under de tjugoåtta år de var gifta. Hennes porträtt målades säkerligen i olja, det fanns upptaget i sonen Philipp Emanuels kvarlåtenskap, men har efteråt försvunnit.  I en del avskrivna partiturer kan man se att hon hade en mycket klar skrift som ibland liknar Bachs egen. I brev som hon skrev till kusinen Johann Elias Bach framstår hon som mycket sympatisk; hon var mycket förtjust i sångfåglar och vän med alla blommor, åt vilka hon gläder sig "i förväg som ett litet barn åt den helige Jesus" och sedan "sköter som man sköter små barn, så att absolut ingen av blommorna skulle dö."

Bach tillägnade två notböcker till sin unga hustru. Den första från 1722 är ett enkelt band i tvärformat med fem Franska sviter och några mindre stycken. Den andra från 1725 är en dyrbar presentbok i grönt guldpressat band med guldsnitt och de guldpräglade bokstäverna A.M.B. 1725. Av sångnumren visar Erbaulichen Gedanken eines Tabakrauchers, koralen Dir, Dir jehova och ariorna Willst du mein Herz mir Schenken och Bist du bei mir hur omfattande boken var.

Några dagar efter Bachs bröllop med den unga Anna Magdalena gifte sig fursten med prinsessan Friedrica Henrietta av Anhalt-Bernburg. När Bach uppvaktade brudparet anade han inte att detta bröllop skulle medföra en avgörande vändning i hans liv som musiker. Den nya furstinnan visade sig vara fientligt inställd till sin makes musikintresse. Bach skriver i ett brev att hon slutligen lyckades minska furstens intresse för musik. När Bach insåg att hans livsintresse var hotat började han söka efter ett nytt verksamhetsfält. För sina söners skull intresserade han sig för en universitets stad. Bachs vänskapliga relation till furst Leopold påverkades ej av detta. Bevis på detta är att han tillägnade honom sin första tryckta klaverpartita och slutligen sorgemusiken vid Leopolds död i mars 1729.

Den 5 juni 1722 var kantorstjänsten i Thomaskyrkan i Leipzig ledig. Denna kyrka hade genom alla tider haft framstående kyrkomusiker. Den förra kantorn Johann Kuhnau som hade dött var en konstnär och vetenskapsman med en universell utbildning och många verksamhetsfält. Han hade under trettioåtta år tjänstgjort i Thomaskyrkan. Först som organist och sedan som kantor. Hand hade dessutom vunnit rykte som kompositör av pianostycken i en ny stil. Han hade kämpat för att förbättra kyrkomusiken och var väldigt förtvivlad över att operan hade fått så stort inflytande i skolmusiken. Hamburgs musikdirektör, Georg Philipp Telemann hade skapat sig ett bra rykte i Leipzig som organist i Nya kyrkan och opera-kompositör. Rådet hade sedan länge bestämt att han skulle bli kantor i Thomaskyrkan, om den sjuklige Kuhnau dog i förtid. Det var nu tjugo år sedan rådet hade bestämt detta, men de gamla i staden hade fortfarande kvar sympatin för honom när hans namn dök upp bland de sex sökande till kantorstjänsten i Thomaskyrkan. Rådet tog chansen och inbjöd honom snabbt till Leipzig för det kantorsprov som skulle äga rum den 9 och 10 augusti. Telemann fick ej denna tjänst då rådet ansåg att Kuhnaus elev Christoph Graupner var mer lämpad för tjänsten.

Då han julen 1722 besökte sin familj i Leipzig hade han givit prov på sin talang i stadens kyrkor. Den 17 januari avlade han framgångsrikt det officiella kantorsprovet. Rådet försökte att befria Graupner från sin arbetsplats hos en furste men i ett brev erhöll man ett bestämt nej.

Då fursten även gav Graupner en rejäl löneförhöjning så insåg rådet att de måste välja någon annan till kantorstjänsten. Det är här som Johann Sebastian Bach kommer in i bilden, han hade nämligen avlagt sitt prov med kantaten Jesus nahm zu sich die Zwölfe. Han hade under tiden återvänt till Köthen för att invänta resultatet av valet. När rådet hade det avgörande sammanträdet sa man att man "kunde glömma Telemann med hänsyn till hans uppförande, om Bach valdes". I ett förberedande avtal den 19 april försäkrade Bach rådet om sin tjänstvillighet. Han visade även upp intyget om avsked från fursten i Köthen.

Den femte maj fick han den slutgiltiga reversen där hans arbetsplikter fastställts i fjorton punkter. Den 22 maj flyttade Bach med sin familj till Leipzig. Hela staden uppmärksammade händelsen. En nordtysk tidning skrev: "Sistlidne lördag vid middagstiden kommo från Köthen till Leipzig fyra med bohag lastade vagnar, som tillhörde den frånvarande furstlige kapell-mästaren därstädes, nu vald till Cantor Figural i Leipzig, klockan två kom han själv med sin familj i två vagnar och flyttade in i den nyrenoverade våningen i Thomasskolan."

De hade förutom de vanliga möblerna flera klaver och andra instrument. Bachs familj bestod då av fyra barn på åtta, nio, tolv och fjorton år. Den 31 maj hade de välkomst fest för Bach och hade därmed tillträtt sin tjänst. På den tiden hade Leipzig ungefär 30000 invånare. Bach kände till staden från några tidigare besök; i december 1717 hade han antagit en inbjudan från universitetet att pröva den orgel som hade byggts för universitets kyrkan av orgelbyggaren Johann Scheibe. Leipzig var en mycket vacker stad. Med välvårdade parker och utsökta trädgårdar lockade staden mycket folk om somrarna. Pleissenburgs mäktiga torn höjde sig över stadsmuren, som omslöt prydliga gator. Till denna intressanta stad kom Bach med delade känslor. Han tyckte att steget från hovkapellmästare till borgerlig kantor var ett steg nedför på musikerståndets sociala skala, men han fylldes med stolthet och glädje av tanken att få verka som kantor och stadsmusikdirektör på en så viktig plats i det Tyska kulturlivet. Att staden dessutom kunde erbjuda hans söner en bra universitetsutbildning var också till glädje för honom. Redan under den första tiden i Leipzig lät han skriva in sin trettonårige son Wilhelm Friedemann i universitetsmartikeln som framtida Civis academicus.

I den södra flygeln av den på 1500-talet byggda skolan låg kantorns våning, vilken bestod av bottenvåning och ytterligare två etager. I första våningen låg kantorns arbetsrum, "die Componirstabe." Rummet hade bara ett fönster , men underbar utsikt över de omgivande trädgårdarna, ängarna och fälten. Övergången från "tillfällighetsmusicerandet" i Köthen till det pliktbundna arbetet i Leipzig betydde en stor förändring för Bach. Redan åtta dagar efter ankomsten, första söndagen efter Trefaldighet, uppförde Bach sin tillträdeskantat "Die Elenden sollen essen" i S:t Nicolai, som var Thomaskyrkans huvudkyrka. Den storslagna kantaten som utfördes i två delar, före och efter predikan, gjorde ett starkt intryck på Leipzigborna. Den alternerade raden av recitativ och arior för alla fyra stämmorna, men växlande instrumental inramning, motsatsförhållandet mellan en koralbearbetning för kören och en för instrumenten av samma melodi, den tvådelade inledningssatsen, som sammanställer ett högtidligt dämpat körpreludium med en kraftfull körfuga. Allt detta visade med vilken säkerhet kompositören behärskade sina framställningsmedel. Under den föregående veckan hade Bach prövat de femtiofem eleverna i skolkören och delat upp den på ett nytt sätt. Det var endast möjligt att hinna med de pressade uppgifterna(regelbunden kantat- och motettsång i de fyra huvudkyrkorna och dessutom sång vid bröllop, nyår och begravningar) genom ett väldigt noggrant schema för kantoraten. En uppställning som Bach gjort visar att vart och ett av de fyra söndagskantoraten omfattade högst tolv sångare, alltså tre för varje stämma(bas, tenor, alt och  sopran). Deras plikter hade Bach karaktäriserat med de lapidariska orden: "I tre av kyrkorna, S:t Thomas, S:t Nicolai och nya kyrkan måste eleverna vara musikaliska. Till Peterskyrkan kommer utskottet, de nämligen, som inte förstå musik utan bara nödtorftigt kunna sjunga en koral." Att hans stränga krav på "musikaliska" sångare blev inte alltid förverkligat i de tre första kantoraten visar Bachs uppdelning av elevkören i tre betygsgrader med följande resultat: "Sjutton användbara, tjugo ännu icke användbara och sjutton odugliga." Det finns till och med historier som säger att Bach skulle ha jagat falsksjungande sångare med partituret hoprullat! Följande söndagen, den andra efter Trefaldighet, komponerade han kantaten Die Himmel erzählen die Ehre Gottes, ett verk som var ganska likt hans tillträdeskantat. Kantater fortsatte han sedan att komponera, han komponerade en ny till varje söndag i flera år, och det är inget lätt jobb. Först en ide sedan utskrivning av alla stämmor och repetitioner för att sedan vara klar att uppföra verket i kyrkan. Man kan väl säga att han fick en del "kompositions rutin" med åren! Ibland var det solokantater med en anspråkslös instrumentalbesättning, ibland var det sådana som också gav kören större uppgifter. Nästan alla klingade ut i den enkla slutkoralen, som Bach gav ett så levande uttryck att "Bachkoralen" sedan dess har blivit ett stående begrepp. Men Bach gav också koralbearbetningarna konstrikare former i sina kantater. Som hans mest karaktäristiska skapelse måste man anse de talrika koralkantater där psalmens mellersta strofer är omdiktade till fria textparafraser och tonsatta som recitativ och arior. I Bachs notskåp travades kantat-partitur på kantatpartitur, stämsats på stämsats, alltsammans väldigt noggrant  sammanhållet och utförligt utskrivet. De växte slutligen ut till fem hela systematiskt ordnade årgångar. Detta visar hur produktiv han var under de första åren i Leipzig.

1730 blev han utnämnd till "hovkompositör". Han hade under den tiden också komponerat de stora körverken Johannes- och Matteuspassionerna, som han dock omarbetade många gånger. Dessa två syskon verk som är relativt likartade till sin utformning, är ändå så karaktäristiskt särpräglade i evangelistens recitativ, i ariornas lyrik och i folkkörernas dramatik, att de ännu står likberättigade sida vid sida. Ett annat stort körverk är Juloratoriet som egentligen är en sammanställning av sex kantater, vilka uppfördes under årsskiftet 1734-1735 på de sex söndagarna omkring julen. Alla Bachs barn musicerade från det att de var små. De som musicerade mest var Wilhelm Friedemann och Carl Philipp Emanuel som även skrivit en del musik. Bach bedrev också musikalisk verksamhet på Zimmermanns kaffehus på Katharinen-strasse. Här höll han varje vecka på sommareftermiddagarna i trädgården, på vinterkvällarna i kaffehusets rum musikstunder med sin studentförening "Collegium musicum", vilken livligt frekventerades av befolkningen. Under mässorna strömmade kännare och amatörer till; och kaffehusets ägare fungerade som konsertimpressario. Många konserter och kammarmusik-stycken av Bach premiäruppfördes antagligen här. Under den här perioden skrev Bach också mycket instruktiv musik för klaverinstrument. Han publicerade fyra delar av Clavier-Übung 1731. 1732 utkom Bachs jättelika variationscykel Goldbergvariationerna. Bach komponerade detta klaververk på ett sarabandetema ur Anna Magdalenas notbok för en av sina beskyddare i Dresden, den ryske greve von Keyserlingk. I tjänst hos honom var cembalisten och Bach-eleven Goldberg. En gång sa greven till Bach att han gärna för sin Goldberg ville ha några klaverstycken som hade en så mild och glättig karaktär att han kunde bli lite uppmuntrad av dem under sina sömnlösa nätter. Bach ansåg sig bäst kunna uppfylla denna önskan genom att komponera variationer, något som han hittills hade ansett vara ett otacksamt arbete, då det hela tiden rörde sig om samma grundharmonier. Greven kallade dem därefter för sina variationer. Han kunde inte höra nog av dem, och under en lång tid hette det nu, när sömnlösa nätter kom: "Käre Goldberg, spela en av mina variationer för mig." Bach har nog aldrig blivit så belönad för något av sina arbeten som för detta. Man kan undra när herr Goldberg sov! 1747 fick Bach en inbjudan av Fredrik den store. När han kommit dit fick han ett tema som han skulle improvisera på. Det gick så bra att Bach gjorde ett verk av det: Musikalisches Opfer, vilket blev ett polyfoniskt underverk. Musikalisches Opfer var upptakten till ett ännu större polyfoniskt underverk, Kunst der Fuge, som Bach arbetade med under sitt livs sista månader till döden rycket pennan ur hans hand. Han ville efter all kompositionserfarenhet han fått skapa ett åskådligt arbete om fugan.

Det dröjde länge innan detta Bachs testamente blev förstått och uppskattat som ett av de största konstverken i den västerländska musikhistorien. I dag hör det till den allvarliga konsert utövningens omistliga egendom. Bachs sista levnadsår var fyllt av bekymmer. Visserligen fick han till sin glädje uppleva giftermålet i januari 1749 mellan dottern Elisabeth och sin begåvade elev Altnikol, organist i Naumburg, liksom han också kunde iaktta hur hans yngste son Johann Christian utvecklade en lysande begåvning. Men som en följd av ständig över-ansträngning vid notpulpetens dåliga belysning tärde en hotande ögonsjukdom på hans

kroppsliga och andliga hälsa. Redan i maj 1749 måste Bachs bräcklighet ha varit så påfallande att bud därom sändes till Dresden och föranledde greve Brühl att föreslå rådet rådet i Leipzig en ersättare om Bach skulle avlida. Bachs efterföljare blev kapelldirektören Johann Gottlob Harrer som redan den 8 juni avlade sitt kantatprov med stor framgång. Efter ett slaganfall som följdes av hör feber, avled Bach, trots två av de skickligaste Leipzigläkarnas alla ansträng-ningar, den 28 juli 1750 "på kvällen en kvart i nio, i sitt sextiosjätte levnadsår, stilla och salig i tro på sin frälsare". Tidigt på morgonen den 31 juli begravdes han på Johanniskyrkogården utanför staden. Då gravplatsen inte utmärktes av någon gravsten föll den snabbt i glömska. Ganska kallsinnigt mottog skolan och rådet meddelande om sin kantors död. Så mycket djupare var sorgen för Bachs familj och vänner. George Philipp Telemann tillägnade den döda kollegan en sonett i vilken han sade:

 "Erblichner Bach! Dir hat allein dein Orgelschlagen

Das edle Vorzugswort des Grossen längst gebracht,

Und was für Kunst Dein Kiel aufs Notenblatt getragen,

Das ward Mit höchter Lust, auch oft mit Neid betrach't.

So schlaf! Dein Name bleibt vom Untergange frey…"

"Bach, hädangångne! Dig har ditt orgelspel allena

redan länge givit det ädla förtjänstordet Den store

och den konst som din penna överfört till notbladet

betraktas med högsta glädje, också ofta med avund.

Så sov! Ditt namn förgås ej…"

För Anna Magdalena Bach kom till sorgen också bekymren för fyra omyndiga barn. Av allt som Bach lämnade efter sig tillföll en tredjedel till Anna Magdalena och två tredjedelar till de nio efterlevande barnen. Men det belopp de hade till boendet kunde endast räcka de närmaste månaderna. Efter en ansökan till rådet fick hon det vanliga nådehalvåret, men då var hon tvungen att lämna kantorsvåningen och söka sin tillflykt hos vänner. Två år senare erhöll hon av stadsförvaltningen fyrtio daler som understöd. I gengäld var hon dock tvungen att överlämna notmaterial till rådet. Som "fattighjon" i Haynstrasse avled hon slutligen den 27 februari 1760. Den stora konstnärinnan och den trogna livskamraten till Thomaskantorn, vilken hon hade bistått så outtröttligt  i hans arbete, beviljade man minsta möjliga begrav-ningsfölje, en så kallad Viertelschule med tre dåliga sopraner, som sjöng några torftiga koraler vid graven. Bachs jättelika notsamling gick vid arvskiftet till största delen till de två äldsta sönerna.

Copyright (C) Daniel Stagno, 2000