TATTOO
Märkt för
livet.
I
alla tider i alla kulturer världen över har människan
haft ett stort behov av att smycka sig.
Den rena nakna kroppen har inte varit tillräckligt vacker:
Pärlor, fjädrar, ädelstenar och färger; allt har man använt för att
framhäva sin skönhet och locka det andra könet.
Tatuering är en av de äldsta
metoderna för utsmyckning av kroppen. De har inte bara använts i
dekoreringssyfte utan även i rituella och medicinska sammanhang.
Dessutom har den fyllt, och fyller fortfarande i vissa delar av världen, ett
identifieringssyfte då den säger en hel del om ägaren. Bl.a. vilken stam
han/hon tillhör, vilken social status han/hon har, gift/ogift, sexuellt mogen
eller ej.
Hos till exempel nubierna i Sudan blir flickorna (ärrtatuerade) i samband med
sin första menstruation. I en del kulturer kan
man även utläsa vilka bedrifter
och hjältemod som den tatuerade personen gort för att förtjäna sin tatuering.
Tatueringar har funnits länge, mycket länge. Man har kunnat spåra den sisådär
en 40 000 år tillbaka. Den så kallade ismannen, som man för några år sedan
hittade djupfryst i Alperna, hade tatueringar föreställande streck och kors
på smärtkänsliga ställen, som på vaderna ochi knävecken. Dessa tecken hade
troligen en magisk och medicinsk innebörd.
Manliga
Ärr
Det finns två sorters tatueringar, eller
snasare två sätt att utföra tatueringar på. I västvärlden är det vanligast med
färgtatueringar som härstammar från söderhavet. Det andra är ärrtatueringar har
sina rötter i Afrika. Ärrtatueringar är ett alternativ till färgtatueringar
eftersom afrikanernas svarta hud ej kan återge alla färger. Istället ristar
eller skär man in ett mönster i huden som man , om så önskas, kan gnida in med
aska eller växtfärger för att uppnå en bättre effekt. Såret skärs då och då
upp, allt för att det ska läka långsamt och bli lite infekterat, så att det
blir ett "snyggt" kraftigt utbuktat ärr.
En typ av ärrtatuering, som dock förekom i Europa var de tyska
"Mensurärren". Mensur är det uppmätta avståndet mellan två
duellanter. I Tyskland bar man vid sabel- och värjdueller ögon, armar, ögon,
underliv och ben men ej för ansikte och kind. Vid dessa dueller ådrog man sig
därför hemska sår på kinderna. Ärren man fick ansågs som ett tecken på
manlighet. Denna typ av duellerande förbjöds 1938. Trots det så har liknande
ärr förekommit inom studentföreningar i Tyskland även efter 1938.

Cook kom till Europa efter en världsomsegling.
Med sig ombord hade han Prins Omai från Tahiti. Denne var utsmyckad med tatueringar
från topp till tå och blev uppvisad för societetsfolk runt om i England. Med
Omai kom även ordet tattoo, lika mystiskt och vackert som själva
tatueringen. Ordet tattoo betyder "hacka - sticka in" och härmar
ljudet då tatueringen slås in i huden (ta-ta-ta).
Prinsen
från Söderhavet
Det var färgtatueringar som slog igenom
i Europa.
År 1774 återvände upptäcksresanden James Cook till
motiveneftersom de enda uppgifter som finnes om dem var att Cook ansåg att de
var "dåligt tecknade". Det är dock mycket troligt att motiven var ett
palmträd då detta kom att bli ett populärt motiv hos de som besökt Söderhavet.
Trots att tatueringarna fortfarande utfördes under dessa resor, blev motiven
mer och mer västerländska. Sjömän som kom till tatuerare i Söderhavet kunde
ibland till och
med ha med sig egna motiv.
Tidigare kallade man den här typen
av kroppsmålningar för punktering, bemålning eller ingravering.Även några
va Kapten Cooks matroser lät tatuera sig av infödingarna på Tahiti som ett
minne av resan. Tyvärr känner man ej till med finna mönsterböcker med västerländska
motiv. Tatueringarna hade helt enkelt anpassats till efterfrågan hos de kringresande.
Bland de avnligaste motiven fanns hjärtat med en banderoll med texten "mother"
och en så kallad "sjömansgrav", det vill säga en bild på ett sjunket
skepp, som skulle skydda ägaren mot skeppsbrott.
En
souvenir från vallfärden
En tatuering som faktiskt uppstod i Europa, före Cooks matroser och uppvisandet
av Omai, var de inristningar som korsfararna lät göra, och fortfarande gör,
under sina pilgrimsfärder till det heliga landet. De ristade främst in olika
religösa motiv såsom krucifix och andra emblem, för att försäkra sig om en
kristen begravning om något skulle hända på färden men även som en slags
souvenir från valklfärden.
En tatuering på denna tid gick till så att man valde ett motiv bland mallar
gorda i trä. Dessa fylldes med koldamm och applicerades på önskat ställe på
huden så att det bildades
ett avtryck. Sedan doppades en
nål i bläck utblandat med kreatursgalla och stacks in i huden längs avtryckets
konturer. Detta upprepades två till tre gånger och resulterade inte bara i en
tatuering utan ofta i feber och svullna armar.
Även om tekniken utvecklats så är grunderna fortfarande desamma. Idag är nålen
eldriven och färgerna betydligt mer hälsosamma. Dagens färger lär inte innehålla
någon kreatursgalla, inte heller kvicksilver som de äldre och lite grönaktiga
tatueringarna gorde. Istället är de vetenskapligt framtagna för att få bättre
hållbarhet och harmonera med kroppen.
Tribalmotiv
på frammarsch
De vanligaste motiven kan delas in i ett antal temagrupper såsom; kalssiska,
tribal, indian, fornnordiska, keltiska och realistiska motiv.
Till de klassiska räknas de ursprungliga sjömanstatueringarna; hjärtan
med banderoller, lättklädda damer, tro hopp & kärlek, skepp i olika
utföranden och så rosen givetvis.
Tribalmotiven bygger på olika stammotiv, det vil säga ofta svarta
abstrakta mönster som härstammar från olika naturfolkskulturer och deras
bildtraditioner. Motiven är ofta jordnära, till exempel stiliserade blommer och
djur. Detta är en grupp som blir allt vanligare och mer efterfrågad.
Indianmotiv såsom pärlor, fjädrar, band, indianansikten och sköldar.
Desasa motiv är tilltalande, vackra och
avbildas mycet realistiskt.
De fornnordiska motiven är självklart inspirerande av vår nordiska
asatro och kultur: Vikingahjälmar, vikingaskepp, Oden och Tor, Hugin och Mumin,
Sleipner och Mjölner. Hit hör även runorna.
Från de keltiska kulturen och dess ornamentik, kommer keltiska motiven som mest
består av mönster och slingor. De påminner om både den fornnordiska stilen och
tribalstilen och placeras lämpligen runt armar och ben.
Realistiska motiv har utvecklats med tekniken som möjliggort tunnare
och finare linjer. Motiven är ofta djurbilder eller människoporträtt med fotografier
som förlagor. De tecknas med många små linjer i olika gråtoner och skuggningar.
Resultaten påminner om detaljerade blyertstecknade eller kopparstick.
Irezumi
En alldeles speciell grupp som är värd att
nämnas är de vackra och mycket speciella japanska tatueringarna
"Irezumi". Den had sin storhetstid unde 1700- och 1800-talet och
utfördes av kända konstnärer. Bilderna var mycket färgstarka och motiven hämtades
ur japansk mytologi. inom Irezumi tar man också på ett särskilt sätt hänsyn
till kroppens form och rörelser så att bilden följer dessa och harmoniserar med
kroppen. Sedan mitten av 70-talet finns denna konstart även i Sverige införd av
Ove Skog.
Det sägs att Irezumi uppstod då
japaner, som inte hade råd att köpa de dyra vackert mönstrade tygerna som
överklassen klädde sig i, istället lät tatuera in de vackra motiven direkt
i huden. Med tiden blev emellertid även detta oerhört dyrt. Det kunde kosta
tusentals dollar att få hela kroppen tatuerad och då tillkommer även smärta
och ett oändligt antal besök hos tatueraren. Ett sätt att tjäna in en del
av priset avr att sälja sin hud. Detta innebar att köparen kunde kräva in
"sin" hud när ägaren hade dött, huden garvades och användes som
väggbonad.
Varför
tatuerar man sig?
I västvärlden har tatueringar länge varit tabu. Dett kan bero på att borgare
vid sekelskiftet ansåg att det bara var "subjekt med tvivelaktigt
rykte" till exempel sjömän, mördare, desertörer, prostituerade,
homosexuella, interner och anarkister som lät tatuera sig.
Cesare Lombroso hävdade i sitt livsverk "LÚomo delinquente", som
utkom första gången 1876, att alla vildar och förbrytare var tatuerade, med
andra ord att den som tatuerar sig alltså är vilde eller förbrytare. Han
hävdade också på fullaste allvar att om en tatuerad skulle dö utan att ha
begått något brott skulle det endast bero på att han av en slump råkat dö för
tidigt.
I dagens samhälle har tabut släppt något, men det vilar
fortfarande någon slags spänning
och mystik över tatueringskonsten. Att få ett ärligt och rakt svar på varför
någon har tatuerat sig är näst intill omöjligt. Därför blir ett av de
vanligaste svaren, om man frågar unga killar: Ääh, jag var onykter, gorde det i
fyllan och villan liksom.
Några av de vanligaste orsakerna är dock att visa tillhörighet, det vill säga
vilken stam, nationalitet eller vilket gäng man tillhör. Det var till exempel
avnligt att unga män lät tatuera in namn, födelsenummer och -ort på armen
inför ett fälttåg. Eller för att visa styrka och manlighet , som i fallet
med de tyska mensurärren. Runt sekelskiftet förekom det också, även om det
inte var vanligt, att både män och kvinnor lät tatuera hela kroppen och reste
runt med cirkusar för att visa upp sig och på så sätt tjäna pengar.
Brännmärkning
och psykisk terror
Men det finns betydligt hemskare orsaker till att människor märks med
tatueringar, såsom psykisk terror och för att visa makt och ägande. Det är inte
bara boskap som blivit brännmärkt för att markera vilken herre de de tillhörde,
utan även slavar.
Vår tids skräckexempel är märkningen av judar och koncentrationslägerfångar. Så
fort de anlände till lägren förlorade de sin identitet och blev ett nummer
istället, ett nummer som de fick intatuerat på armen. Vid befrielsen
fann man till och med ett två
veckor gammalt spädbarn som redan var märkt med ett registreringsnummer.
Långt in på 1800-talet brännmärkte man kriminella. de fick ett märke som
skvallrade om det brott de begått. En tjuvskytt kunde till exempel få en
hjortkrona inbränd, en falskspelare en tärning, förrymda sjömän en båtshake och
så vidare. Märkningen orsakade ofta psykiska och sociala problem då den
vanligtvis placerades på ett väl synligt ställe såsom i pannan. En brottsling
som redan var märkt sågs som en möjlig återförbrytare och riskerade då ett
strängare straff.
Vad döljer
damen i snabbköpet?
Anledningarna till tatueringar är som sagt många, det kan ske i samban med
något omvälvande i livet, till exempel en kris. Det kan även vara något så
enkelt som att man vill dölja ett fult operationsärr, eller att man vill känna
sig vackrare och yngre. Man kan också göra det som en kärleksförklaring tillsammans
med den man älskar, kanske istället för att byta ringar. Eller så är det tjusningen
av något beständigt, något som alltid kommer
att vara en del av en själv,
lite exotiskt och annorlunda, något personligt och privat som man bara visar
för speciellt utvalda.
En sak är i alla fall säker, idag går det inte att säga vem som har en
tatuering och vem som inte har det. Det akn vara damen i snabbköpet som döljer
en tatuering under blusen likaväl som det kan vara banktjänstemannen eller
skolfröken.
AV: ANNA MUREN, jESSICA LINDSTRÖM & JOHANNA