När jag kom till Sverige 10-10-96, kändes allt nytt och spännande. När människorna pratade tyckte jag att svenskan lät så vackert, och det tycker jag fortfarande. Det verkar som om folk sjunger.
Jag ville lära mig det fina språket, jag ville förstå vad folk sa.

När min familj och jag fick uppehållstillståndet efter tre månader här, började jag känna mig tvungen att lära mig svenska.

De första dagarna i skolan var hemska. Jag förstod ingenting, jag kände mig som en idiot. Den första meningen jag lärde mig var: ”jag kan inte prata svenska”, varje gång någon frågade mig någonting som jag inte förstod, svarade jag med den meningen.

De första sju månaderna i Sverige, bodde jag i Kista. Den första maj flyttade jag hit, till Åkersberga.

Efter ungefär två veckor började jag i Hackstaskolan. Då var det lite lättare, för jag förstod lite mer, men det var svårt att uttrycka mig. Jag ville säga så mycket, men jag hittade inga ord. I Hacksta kände jag mig bättre än vad jag gjorde i den förra skolan. Där hade jag inga vänner alls, för jag kunde inte prata med någon och det fanns ingen som talade spanska. Det kändes annorlunda i Hacksta. Inte bara för att jag förstod mer, utan att det fanns spansktalande elever, som jag kunde vända mig till när jag inte hade förstått något. Det hände under rasterna och idrotten. Resten av dagen tillbringade jag i Internationella klassen. Då gick jag i sexan.

Augusti 1997 började jag i Bergaskolan. 
Här har jag gjort stora framsteg om jag tänker efter. 
I sjuan försökte jag lära mig så många ord som möjligt, plötsligt märkte jag att jag tänkte på svenska när jag var i skolan, men inte hemma, där har jag alltid tänkt på spanska och vi pratar spanska också.

Jag klarar inte av att prata svenska hemma eller med någon spansktalande. Det känns som det inte var jag. 

Nu går jag i åttan och går i alla ämnen med den vanliga klassen, utom svenska, det har jag med Internationella klassen.

Även om jag har haft stora framsteg, kan jag inte behärska språket helt och hållet. Jag har svårt att diskutera och skämta.

Det är också svårt att försvara sig med ord. Jag känner att alla ord stannar i halsen på mig. Ibland vill jag säga så mycket, men ingenting vill komma fram.