När våra barn var fyra, åtta och tolv
år gamla sa min man:
Nu skall vi åka till Japan.
Jag lånade massor av böcker om Japan för att förstå vad vi skulle ge oss in
i.
In i jordbävningarnas förlovade
land.
Eftersom en flygresa för fem personer
skulle bli för dyrt för oss, bestämde vi
oss för den långa vägen via Finland,
Ryssland och Sibirien.
Efter att ha ordnat mycket här hemma, vi skulle vara borta minst ett år,
började vi planera resan in i minsta detalj.
Det var ingen lätt uppgift att ge sig iväg runt halva jordklotet
med tre barn.
Fem stora resväskor, en till varje
person, packades noggrant så
att viktiga saker skulle finnas till hands under den 10 dygn långa färden.
Vi startade med tåg från Karlstad till
Stockholm.
Där övernattade vi hos släktingar och kunde nästa morgon gå ombord
på
båten mot Helsingfors. Sedan fortsatte resan i 20 timmar med tåg
igen innan vi kom fram till
Moskva.
På tåget var det väldigt fint, med spetsgardiner för fönsterna
och röda mattor på golvet,
men någon mat
fanns inte,
bara te ur en stor samovar och söta kakor.
Det var bekymmersamt med
tre hungriga barn.
På en mellanstation fick vi hastigt gå av tåget och köpa lite
bröd
och
en
flottig kyckling som barnen åt.
Själva nöjde vi oss med
rysk vodka.
I Moskva tog vi in på hotell där vi
stannade i två dagar innan vi kunde
gå ombord på ett ryskt propellerplan som förde oss
över Sibirien,
mot österns sol.
Flygresan
tog åtta timmar och vi kom fram i Kabarovsk,
trötta efter
en tidsförskjutning på 6 timmar.
Sedan följde en ny, 20 timmar lång
tågresa, genom Mongoliet till
Nahodka,
en hamnstad vid japanska havet.
Där gick vi ombord på det största fartyget man någonsin hade
sett för att
korsa japanska havet och kryssa mellan Japans nordligaste öar,
Hokaido och
Honshu
På båten upplevde vi en otrolig storm
med skyhöga vågor samt en väldig
turbulens efter en jordbävning under havet.
Vi drabbades för en natt av svår sjösjuka men var
sedan pigga och
friska när vi efter 54 timmar kunde anlöpa
Yokohamas hamn.
Där togs vi emot med flaggor och
välkomnades av underbart snälla Japaner
vilka körde oss i en stor svart limousin till hotell Hilton mitt i
miljonstaden Tokyo.
Där vilade vi ut några dagar. Vårt värdfolk tog hand om oss och vi fick
erfara en gästvänlighet som var helt underbar. Sedan bar det av, inåt landet.
Först till en stad som heter Sendai, nära havet
på ön Honshu, där vi bodde
några månader i ett
eget litet hus, helt inredd efter japanskt mönster, med
sjögräs på golven
och mellanväggar av rispapper.
Efter
en tid var det dags att bryta upp igen.
Den här gången gick färden till den i söder belägna ön Shikuku.
Vi fick även här bo i ett eget hus
alldeles vid Stilla Oceanens bambuklädda
vikar och blev vänner
med världens underbaraste människor.
Våra barn, de två äldsta, Birgit och
Ulla-Britt, besökte amerikanska
och kanadensiska skolor, där all undervisning
var på engelska, medan Björn, minstingen,
lärde sig att tala
flytande japanska på nolltid.
Hela vår vistelse i detta tjusiga land
blev en enorm upplevelse för oss alla.
Vi skulle önska att få komma dit ännu en gång.
Liten Anmärkning:
Denna resa gjorde vi 1969:
Min man arbetade som
Direction Supervisor inom blekning
av pappersmassa.