Ken Anderson

Med anledning av förintelsekonferensen i Stockholm i början av år 2000, och fortsatta konferenser framöver, finns stor anledning till att ta upp olika sidor av nazismens verksamheter. Inte minst gäller detta inom kulturområdet.

Med kultur kan menas i regel odling, förfining och bildning. Oftast rör det sig om människans intressen genom århundraden. Ramar och villkor för kulturen sätts nästan alltid av den styrande hierarkins värderingar och intentioner. Mycket markant gäller detta som ett verktyg i olika totalitära politiska system.

Under t ex antiken var det en fråga om förströelse för massan genom bl a bröd och skådespel åt folket. För den styrande elitens ögon var detta viktigt så att folket inte skulle bry sig eller oroa sig om maktens göranden och låtanden.

Senare århundraden satte de makthavande satt sina gränser för kulturen genom t ex subventioner, beställningar och bannbullor (t ex så fanns det mecenater av olika slag som familjen de'Medici i Florens, påvarna i Rom och de nederländska handels- och köpmanshusen i Amsterdam) eller genom restriktioner/sanktioner (t ex förbud för viss typ av kulturyttringar som kyrkan eller kungamakten inte kunde acceptera och som t ex Stalin och andra kommunistiska diktaturer satte upp mot icke socialrealistisk kultur).

 Den experimentella och kulturpluralistiska stilen som präglade Weimarrepubliken dämpades för att successivt likriktas vid regimskiftet 1933. Inom ramen för bl a den rasistiska nyorganisationen ställdes även kulturlivet in i den totalitära ideologins tjänst bl a genom inrättandet av en rad hierarkiskt styrda myndigheter (Reichskulturkammer) under Joseph Goebbels ministerium för folkupplysning och propaganda. Kulturpolitiskt kanoniserades ett antal existerande stilriktningar.

De futuristiska strömningarna som inte assimilerades betecknades generellt som artfrämmande (t ex jazzen, afroamerikansk musik, modernistisk/expressiv konst och socialrealistisk litteratur) eller Entartete Kunst och bannlystes offentligt liksom uppförandet av verk av judiska kulturarbetare. En åderlåtning av kulturlivet var

ofrånkomlig. Judiska kulturarbetare musiker uteslöts ur de olika Reichskulturkammer som skapades och förlorade rätten att utöva sitt yrke. De Reichskulturkammer som skapades för kontroll av det tyska kulturlivet var sju stycken med inriktning mot konsten, musiken, teatern, litteraturen, pressen, radion och filmen. Dessa kulturkamrar hade som mest inte mindre än 42 000 medlemmar.

Talrika tonsättare, dirigenter, artister m fl som inte passade in i det nazistiska systemet tvingades lämna eller lämnade frivilligt Tyskland. Liksom andra diktaturer krävde Tyskland också massiva kulturmanifestationer bl a i form av Rikskultur. Den nationalsocialistiska diktaturen skar totalt av det tyska kulturlivet från de internationella strömningarna som låg i tiden.

Som exempel på kulturen ställning i det tredje riket kan nämnas den replik som sägs av den tyske officeren Friedrich Thiemann i Hans Johsts skådespel Schlageter från 1933: "Varje gång jag hör ordet kultur, osäkrar jag min revolver". Detta uttryck brukar senare tillskrivas flera nazistiska ledare, särskilt Herman Goering.

Nazismen kännetecknades av antikommunism, antiliberalism, antisemitism, våldsdyrkan samt mytbildningen om den germanska ("ariska") rasens överlägsenhet. Sammantaget gjorde detta nazisterna lämpliga till att härska över alla andra "underlägsna" raser.

Bland de mest framträdande gränserna för kulturen fanns den kultur som förbjöds/undertrycktes av nazisterna under det tredje riket genom s k "Entartete Kunst". Entartete Kunst lika med "urartad konst". Ett nazistiskt skymford för modernistisk konst. Titeln Entartete Kunst har sitt namn utifrån bl a en utställning av icke accepterad konst i München 1937 som gjordes i avskräckande syfte.

Konsten

Den första utställningen med Entartete Kunst skedde i Karlsruhe 1933 endast några få månader efter maktövertagandet. Under ledning av professor Adolf Ziegler togs dekadent konst från fler än 100 museer i Tyskland. Av beslagtagen konst såldes 700 verk i Lucern för att få in utländsk valuta för inköp av vapen. Konst av 112 konstnärer beslagtogs, 1 000 verk av Emil Nolde, 500 av Max Beckmann, 400 va Oskar Kokoschka och 200 av George Grosz. Georg Grosz (eller som han egentligen hette Georg Ehrenfried) gjorde satirer över bl a militarismen, kapitalismen, nazismen, kyrkan, preussiska junkrar, storföretagare och generaler. Han anklagades för blasfemi för Ecce Homo med Kristus på korset iklädd gasmask och soldatstövlar. Det mesta av hans konst i Tyskland försvann men en del fanns med i utställningen Entartete Kunst i München.

Mer än 2 miljoner besökte Entartete Kunst utställningen i München med bl a texter som "så här såg sjuka sinnen naturen" och "tyska bönder på judiskt vis". I mars 1939 brändes drygt 4 800 Entartete verk i Berlin. All degenererad konst togs bort från tyska museer. Inalles 12 890 målningar, teckningar, skisser och skulpturer av tyskar och icketyskar som t ex Picasso, Gauguin, Matisse, Cézanne, Dufy, Chirico och Van Gogh. Vid öppnandet av utställningen i München den 31 mars 1936 stod ett stort antal besökare i kö. Denna utställning blev för övrigt den mest besökta under tredje riket med

 2003

över 2 miljoner besökare. Samtidigt öppnades en utställning med godkänd konst, vilken inte drog lika många besökare. Priser sattes upp för att uppmuntra tyska konstnärer. Herman Goering brandskattade flera stora museer i det ockuperade Europa och såg dessa stulna verk som sin privata egendom. Sammantaget stals nära 5 300 verk från de ockuperade länderna.

Litteratur

Inom litteraturen riktades Entartete Kunstens motstånd mot tyska författare som Thomas Mann, Heinrich Mann, Lion Feuchtwanger, Arnold Zweig, Erich Maria Remarque och Albert Einstein. Icke tyska författare var t ex Emile Zola, Marcel Proust, Jack London, Maxim Gorky, Arthur Schnitzler, Helen Keller, H G Wells, Sigmund Freud, Henri Barbusse, Margret Sanger och Upton Sinclair. Lion Feuchtwanger en av de tidig-aste kritikerna av Hitler och nazisterna. Han vingades lämna Tyskland (jude) och publicerade i London 1934 "Mord i Hitlers Tyskland".

Den 10 maj 1933 anordnades vid midnatt bokbål på Unter den Linden, mitt emot Berlins Universitet. Vid detta tillfälle brändes ett stort antal böcker under översyn av Joseph Goebbels ord "alla böcker som är subversiva för vår framtid. Dessa lågor lyser inte bara upp slutet för en gammal era utan tänder även en ny". Nazisternas verksamhet mot författarna fick ett flertal tyska författare att lämna Tyskland.

Samtidigt tog nazisterna kontroll över all publicistisk verksamhet under ministeriet för Upplysning och Propaganda. 1939 hade de kontroll över 2 500 bokförlag, 3 000 författare och 23 000 bokhandlare. Censuren av all publicistisk verksamhet var med andra ord total.

Efter maktövertagandet 1933 lämnade mer än 2 500 författare Tyskland. Idealen för den tyska litteraturen var upplevelser från kriget och då främst från fronten, om den nazistiska världsordningen, om hembygden och dess historiska rötter samt om den påbjudna rasrenheten. De accepterade nazistiska författarna som fanns påvisade klart att den tyska litteraturen ej kunde överleva massflykten av intellektuella.

Film och teater

Inom teatern och filmen riktades Entartete Kunstens motstånd mot tyska regissörer, skådespelsförfattare, skådespelare som Max Reinhardt, Bertolt Brecht, Ernst Toller, Friedrich Wolf, Fritz Lang, Wilhelm Dieterle, Ernst Lubitsch, Fritz Kortner, Conrad Veidt, Elisabeth Bergner, Marlene Dietrich och Mady Christians. Icke tyska var t ex Charlie Chaplin och flera amerikanska färgade skådespelare.

Filmen var överhuvudtaget ett mycket viktigt propaganda område för nazisterna vilket inte minst framgår av de filmer som gjordes av Leni Riefenstahl. 1937 var den tyska filmen helt under nazisternas kontroll. Då gjordes ett flertal antisemitiska filmer. Under tredjeriket producerades nära 1 370 filmer, allt från nyheter, kortfilm, dokumentärer till spelfilmer.

Musiken

Underlag/researchmaterial till Sveriges Radios P2 radioserie "Entartete Musik" våren 2001.