reviews..


miss - svedjebruk / dotshop, 2004.


---swedish----

~ the cricket
" Sophie Rimheden – »Miss«
(Svedjebruk/Dotshop.se)
Format: CD

Det är årets bästa svenska album, no doubt. Jag ville bara säga det igen. När Sophie Rimheden når utanför våra gränser så kommer hon bli mega."
- billy rimgard

~ sara martinsson rekommenderar:
"Sophie Rimheden - "Miss" (album)
Mesta hitplattan du kan tänka dig. Ganska arg och ganska besviken och ganska bekymrad och ungefär hur vackert söndertrasad som helst."
- musikjournalen, P3


~ dagens nyheter:
"Småknepig techno blir klassisk pop
Madonna borde lyssna på Sophie Rimheden.

Vartannat spår på "Miss" är en längre låt, vartannat ett kort ljudexperiment i snitt på ungefär en halvminut. Sophie Rimheden verkar gilla kombinationen.

Hennes andra album är precis som det första lika mycket småknepig techno som klassisk pop. Ofta på samma gång.

Men popsidan har ändå blivit tydligare. Ljuden hon bygger låtarna med är fortfarande lika upphackade och förvridna, men de har fogats samman till rakare och mer distinkta låtar. Med rötterna i både åttiotalspop, Rimhedens tid som medlem i triphopinspirerade Hayce och färsk hiphop och electronica.

Rimhedens sång är ett kapitel för sig. Med datorns hjälp har hon manipulerat sig själv på ett nytt sätt i så gott som varje låt: i "High" låter den beslöjad och mystisk, i "Sleep" släpig och seg, i "Wrong" darrig och knarrig. Vid ett par tre tillfällen låter hon manliga sångare ta roller i låtarna som annars är typiska för de alltid lika undanskymda körsångerskorna. Det är skrämmande ovant - och blir ett väldigt subtilt, roligt och överraskande sätt att understryka musikbranschens könsroller.

Madonna är antagligen lite för upptagen med att skriva usla barnböcker och gå på allehanda prisgalor, men hon borde verkligen lyssna på Sophie Rimheden."
- Mattias Dahlström

~ groove:
"SOPHIE RIMHEDEN
”Miss”
Svedjebruk/Dotshop.se
Det har gått ett år sedan Sophie Rimhedens
debut Hi-Fisläpptes. Med Misstrampar
hon vidare på samma spännande stigar
som gjorde debuten till en omtumlande
upplevelse. Men inte nog med det, Rimheden
tar även små utflykter in i ljudlandskap
som hon inte närmade sig på debuten och
dessutom märks det att hon blivit en säkrare
producent. Hi-Fivar njutbar i små portioner
och blev lite väl kantig som helhet.
Miss, å sin sida, har skalat av de allra tväraste
kasten och känns mycket mer sammanhållen.
Det är fortfarande elektronisk pop som
doftar mycket åttiotal, det är fortfarande
glitchig ljudbild och det är fortfarande
vemodiga sånger. Men de känns så mycket
starkare, bättre och mer slitstarka. Det här
är definitivt en skiva som håller rakt igenom,
även om det finns spår som sticker ut.
Exempelvis är Highknipande vacker, duetten
med Johan Sigerud i Sweet Heartkriminellt
bedårande och Wrong är pumpande
dansgolvsvärme i kallt ösregn. Men som
sagt, den här gången behöver man bara
trycka på play och njuta i femtio minuter."
Mats Almegård

~ eskilstuna kuriren:
"Fina röster tillsammans
ARTIST/GRUPP: Sophie Rimheden
TITEL: Miss
Jag gillar tanken på att laptopprinsessan Sophie Rimheden sitter i sitt lilla studentrum i Stockholm och knåpar ihop mörk knasterdisco i sin ensamhet. Det är tufft, på något sätt. Man ska lyssna på Miss i hörlurar. Högt, så att Sophies vocoderbehandlade röst kommer nära inpå, och så att man hör alla lager som musiken är uppbyggd av. I Feel it låter Sophie som The Knife-Karin Dreijers småförvirrade lillasyster, men allra bäst är duetterna med Johan Sigerud. Han låter som en ung Jay-Jay Johanson, och hans och Sophies röster passar varandra som hand i handske."
- Anne-Lie Andersson

~ corren.se
"Fantasifullt bra
Sophie Rimheden kan få vem som helst att snubbla.
CCCC

TA EN DISKOLÅT någonstans från 1980-talet. Ha kvar tanken där, men plocka sönder musiken fullständigt. Loopa den och lägg ett högspänningsnät över.

Det var så Sophie Rimheden lät på debuten "Hi-fi".

På "Miss", hennes andra skiva, låter hon äntligen som jag drömde att hon först skulle göra.

Vemodig elektronisk pop med underbara slingor och fullt urskönjbara melodier. Därmed inte sagt att looparna, de upplösta takterna eller den modifierade sången är borta, allt är kvar, bara mer . . . Lättillgängligt.

"Miss" är fantasifullt bra, men den kräver koncentration och precis med "Hi-fi" kan jag inte låta bli att undra:

När fan funkar det att lyssna på den?

I köket? Nej!

På joggingturen? Du snubblar garanterat.

Eller i bilstereon, på högsta volym, under mörka höstnätter?

This is the one."
- Martin Forssén

~ norra skåne:
"Rimhedskan vet hur
SOPHIE RIMHEDEN: Miss
(Svedjebruk / Dotshop) ++++(+)
Hur gör man pop intressant idag?
Sophie Rimheden vet.
Hon gör en låt, sedan hackar hon sönder den, lägger in fragmenten i datorn, kör dem genom olika effekter, plockar fram intressanta ljud, spar sprak och knaster och sedan klistrar hon ihop låten igen.
Av låtar som i sig är bra, men egentligen inte så himla märkvärdiga, blir då något konstfärdigt. Något utöver det vanliga; strängt personligt, bländande vackert, känsligt, modernt (om nu den termen inte kändes så omodern) och framåtblickande med ett öga i backspegeln. Detta i en tid då det mesta i popväg går på tomgång, körs genom stereotypa ljudbilder eller innebär nostalgiska tillbakablickar.

Bortsett från alla olikheter tycker jag att man idag gott kan nämna Bjärnum / Hässleholm-dottern Sophie Rimheden i samma andetag som två andra skandinaviska, kvinnliga artister och låtskrivare, nämligen Stina Nordenstam och Björk. (Och glöm referenserna till senare tiders Madonna, den epigonen når inte Sophie Rimheden till anklarna).
Rimhedens genre kallas allt möjligt - allt från glitchpop till electro-bleep-funk - men har det någon betydelse. Egensinnet finns där, liksom musikaliteten, begåvningen och förmågan till den där höjningen som gör hennes poplåtar - oftast lagda över ett housebeat - till ren konst.

Redan debutplattan med Hayce avslöjade avsevärd begåvning, om än Rimheden ännu inte hunnit utveckla någon särprägel. Solodebuten "Hi-Fi" som kom förra sommaren, och renderade henne mängder av nomineringar och priser, var egentligen inte så lätt att ta sig in i. Årets "Miss" är betydligt tillgängligare, ljusare och vackrare. Som om Rimheden nu litar på att melodierna är tillräckligt bra för att exponeras fullt ut.

För trots att ljuden gnisslar, skär och skrapar så ligger de mest som en atmosfär runt låtarna - som en friktion och förstärkande kontrast till de ljuva melodierna, det sköna housedunket, Rimhedens lena, märkvärdiga, ofta processade röst. Hon kontrasterar även de ofta hetsiga rytmerna med långsamma, svepande rörelser i melodierna. I Rimhedens händer blir det mjukt melankoliskt, sensuellt och behagligt. Ja nästan lite överjordiskt. All teknik till trots.
Samtidigt är en låt som "Debris", gjord tillsammans med duettpartnern Johan Sigerud, grymt suggestiv. Basslingan är alldeles makalöst...ja, svängig. Den tar sig in i ryggmärgen, sprider sig ner genom underlivet och ut i benen - samtidigt som den gör en massiv attack på centrala nervsystemet. Över detta en barnsligt enkel syntslinga och förvrängda röster lagda i lager på lager.
Lysande.
Som så mycket annat på detta oerhört jämna album. Några svaga länkar hittar jag inte. Det håller hela distansen ut.
Att den avslutande, hymnlikt eteriska "Free" är ett av albumets starkaste spår avslöjar att det handlar om yppersta världsklass... som sportreportrarna brukar uttrycka det..
Ge "Miss" tid och inse att Rimhedskan skall ha Hässleholms kommuns kulturpris.
För att börja i det lilla och nära.
I den stora världen, den utanför Hässleholm, kan hon bli hur stor som helst.
"Miss" släpps på måndag."
- Mikael Ankarvik

~ kristianstadsbladet:
"Rimhedens sagoföreställning
Electronica KKKK
Sophie Rimheden:
Miss
(Svedjebruk)

Sophie Rimheden är inte snäll mot högtalarna. Som en förskönad huldra låter hon dem skoningslöst få en omgång av ren och skär skorrighet. En lek med tidiga discoeran, den som Jay Jay Johansson sniffat på, men som Rimheden låter färga skitig och kolverksgrå.
Electrosångerskans väna röst döljer en giftighet som Medusa hade avundats, det sista man vill göra till "Sleep" är att sova. Det är ett mörkt, förföriskt och farligt ljudlandskap som hon lockar in till, Sophie Rimheden. Med uppföljaren till grammisnominerade debuten "Hi-fi" är det en poppigare stig hon trippar iväg på. Duetten med Johan Sigerud på "Sweet heat" är oförfalskad kärlek på new wave-språk. Rapparen Bekis suggestiva David Lynch-aktiga inhopp på "Over" förvandlar låten till trip hop i Massive attack-skolan utan att häda. Rimhedens paniska mani att fingra på alla knapparna skapar en sagoföreställning, lekfull i sin hotfullhet. Får Björk och Jay Jay Johansson att verka vattenkammade."
- Lisa Appelqvist

~ Aftonbladet:
"SOPHIE RIMHEDEN
Miss
++++
electronica (HIE RIMHEDEN)

För betydligt fler än electronicapubliken.
Jag tänker inte låtsas att jag är nån expert när det kommer till begrepp som glitch, clicks & cuts eller digital rock. Men jag tror mig veta när jag hör något bra. Och Sophie Rimheden, hyllad internationellt redan för debuten "Hi-fi" i fjol, fyller "Miss" med så många slösaktigt kreativa idéer om hur och vad en låt kan vara att jag inte kan göra annat än att häpna hänfört. Bland alla krigande elektroniska effekter, udda samplingar, skruvade röster och skira harmonier i låtar som "Over" eller "Debris" ryms den vackraste, mest hypnotiska melankoli jag hört på skiva på väldigt länge."
- Håkan Steen

~ dagensskiva.com - 8/10
"Miss Sophie
Efter det att Sophie Rimheden släppte sin, vid det här laget, snudd på klassiska debut förra året lyckades jag med en nästan imponerande precision missa vartenda framträdande hon gjorde hyfsat nära mig. Lika glad som jag blev att upptäcka att Sophie var ett av namnen i årets Hultsfredsfestival, lika besviken blev jag över tiden: 03.00.

Jag är nuförtiden alldeles för gammal för att orka med konserter som börjar tre på natten. Eller, ja, det var väl det jag trodde åtminstone. Jag är glad att så inte var fallet.

Det jag hört om Sophies spelningar var väl ungefär att hon numer lagt till några dansare till sin show. Det fick mig att se en extremt lågbudgeterad DIY-föreställning från valfri fritidsgård framför mig. Få saker kunde vara längre från sanningen. Istället var det proffsighet i kubik som fyllde scenen där i Hultsfreds kalla morgontimmar. En av de spelningar som imponerat mest på mig under festivalsommaren 2004.

Men förutom uppträdandet i sig (och den faktiskt oväntade tyngden i låtar som "Panic" och "In Your Mind") var det jag mest tog med mig från Sophies upplevelsefabrik extranumret: den nya låten "High". Vacker, vemodig och en självklar avrundning.

Att det är just "High" som sprakar igång "Miss" är lika självklart. "High" är nämligen bron från det gamla till det nya. Från "Hi-Fi" till "Miss". Från glimrande söndertrasad discokula till betydligt mer melodiöst och introvert vemod.

"High" är dessutom något av det allra bästa Sophie har gjort.

Allt är lite mindre än på "Hi-Fi". Rytmen lite mindre upphackad. Rösten lite mindre autotunad. Basen lite mindre hårdslående. Kaoset lite mindre kaosartat. Men genom att Sophie den här gången skruvat ner hysterireglagen tillåts nyanserna istället skina igenom, de nyanser som kunde anas på "Hi-Fi". De svävande och bräckliga melodierna. Den diskret väsande hi-haten. Det gör att "High" blir flera grader varmare, men samtidigt så mycket mer intensivt övergiven.

"But now you're so far away"

Få låtar har varit lika vackra i år.

Många som gillade "Hi-Fi" kommer nog bli besvikna på "Miss". Att den är för rak. Att den inte spränger upp några nya stigar. Och visst är det så, "Miss" flyttar inte fram positionerna lika långt åt något håll. Jag var själv lite besviken de första gångerna jag lyssnade igenom "Miss", efter de förväntningar jag byggt upp efter att hört "High". Men efter ett tag börjar en ny skiva växa fram. Inte en ny "Hi-Fi", men väl en ny "Miss".

För precis som Timbaland de senaste åren hela tiden tagit små, små steg framåt, mot en mer melodiös sida, har Sophie också gått framåt. Precis som Timbaland håller resten av världen fortfarande på att försöka komma ikapp och nå fram till den punkt där Sophie var för ett år sedan.

"Sleep" är byggd kring de kraschade rytmerna från "Hi-Fi", men med en lika drömskt svävande melodi som i "High". Men själv sitter Sophie uppflugen på en Blair-häxtron med en "Lullaby"-galet stirrande blick insvept i en plågsamt knorrande slinga. Betydligt mer jordnära är "Sweet Heat" (lysande titel), där Johan Sigerud återigen rycker in och ackompanjerar Sophies röst riktigt bra i den tätt omslingrade duetten. Och jag tror aldrig jag hört Sophie lika sårbart ensam som i inledningen av "Valley".

Även den här gången hörs ekon av det förflutna, även om det inte är lika tydligt som på "Hi-Fi" och "Into Night". Men varje gång jag hör basgången "Miss"-versionen av "Wrong" tänker jag på Kraftwerks "The Model". Inte den sämsta förebild man kan ha.

Visst, fortfarande lyfter aldrig "Over" riktigt till de höjder jag hoppades på inför mästarmötet i coolhet mellan Sophie och Beki. Den blir mest "Klipp & Klistra"-versionen av "Jennifer" i en lite sämre version. Men det är en tillfällig svacka jag faktiskt kan ta.

Sophies värld har blivit ännu lite större."
- Ola Andersson

~ the cricket
"Sophie Rimheden - »Miss«
(Svedjebruk/Dotshop.se)
Format: CD

Utanför Teaterladan i Hultsfred sitter slitna tonåringar och 20-somethings. Klockan är tre på natten och det har redan börjat ljusna mellan björkarna. Innanför avspärrningsbanden står Sophie Rimheden i Kleopatra-page och silverklänning. Hon soundcheckar sin laptop och sina två mikrofoner. Ett par intron spelas upp och förväntningarna höjs. Efter förseningar klipps till slut banden och Sophie knastrar igång, körar med sig själv och hennes originella mix av glitch, techno, pop och electro dansar ut över det ödsliga festivalområdet. På scenen mimar fyra dansare i Sophie-peruker till hennes sånginsatser och i bakgrunden projiceras en fin film. Sophie spelar någon enstaka ny låt men håller sig annars till de finaste stunderna från fjolårets »Hi-Fi«.

Det tog ganska lång tid innan jag kunde förhålla mig väl till hennes vocoderknasiga röst och nedsmutsade electrokalas. »Hi-Fi« var inte omedelbar. Men i dag, ett år senare, framstår den som en klassiker. En klassiker där Sophie rastlöst klippte och klistrade i allt som befann sig inom räckhåll i den effektfyllda ljudbilden. Mitt i smeten samplade hon Bananaramas »Cruel Summer« och under alla lager gömde det sig snygga popmelodier. »Hi-Fi« är elektronisk dansmusik som man nästan kan dansa till.

»Hi-Fi« var också den oberäkneliga och lite freakiga lillasystern till The Knifes »Deep Cuts«. The Knife som under förra våren omfamnats av så väl Honey Is Cool-tonåringar som de som tyckte det var kul att klä sig i grälla Baghera-jackor och gympadojor med skosnören i neonfärger. The Knifes framgångar hade lite att göra med det retrointågande åttioalsmodet. Men desto mer handlade det om The Knifes oantastliga sätt att handskas med Lilja 4-Ever-euro och oljefatshiphop för att i slutändan kunna förklara allt med förkortningen pop. The Knife blev popstjärnor och var en av förra årets mest oväntade crossover-succéer. Men trots The Knifes finfina musik tröttnade i alla fall jag på att den blev en så självklar ljudkuliss på förfester och att de unisona hyllningarna resulterade i intervjuer som oftast och mestadels handlade om att de gett ut »Deep Cuts« på deras egna skivbolag, att man inte spelade live och att Olof helst av allt ville göra trance.

Det var Do-it-yourself hit och Do-it-yourself dit.

När Sophie Rimheden inte spelas i P3 Pop eller på Sveriges mest medvetna scener svalkar hon sig på samlingar tillsammans med svensk minimalisms och electronicas finest. Sophie behöver inte välja sida. Hon bottnar någonstans mitt emellan pop och det mer outforskade, det experimentella.

Innan det var dags för en uppföljare till »Hi-Fi« har Sophie hunnit med att få ta emot lite olika priser, ge ut två EP-skivor och möta en ny publik som »förband« till Chicks On Speed under deras Skandinavien-turné. Någon gång under tiden, jag vet inte exakt när, kröntes hon till Sveriges electrodrottning.

Om musik vore modevisning och »Hi-Fi« en lager-på-lager-uppvisning så är nya »Miss« kanske inte haute couture men ändå en mer avskalad och »ren« upplevelse än debuten. Kanske är »Miss« mer direkt än »Hi-Fi«, kanske inte. Jag har kanske bara vant mig vid det rimhedenska soundet.

»Miss« är ett mischmasch av melodier och kaotiska okontrollerbara känslor. I en bättre värld finns här också en handfull potentiella radiohitar. Inledande discosvävande »High«, som tydligen handlar om Sophies döda katt, är en floorfiller på vilket tonårsdiskotek som helst. »Sleep« är i all sin trasighet, och översvämmande av överflödande känslor, det kanske vackraste hon spelat in. Ibland låter hon desperat, ibland djupt kärleksfull, ibland är hennes röst svag och ibland så ond så att hon skulle kunna koka Pongo med tillhörande 101 dalmatiner i en kittel.

Hennes röst ber om nåd, vill inte bli sårad eller misshandlad av laptopens effekter. Men rösten kommer inte undan, den behandlas på exakt samma sätt som alla andra instrument. På »Miss« har Sophie också tagit in gästvokalister i Johan Sigerud och Beki. Tillsammans med Beki framförs en hiphopig dubdisco och i Johan har drottning Sophie funnit sin Julius Caesar. De sjunger två duetter och han låter ungefär som man kan föreställa sig att svenskar låter när de försöker sjunga på engelska med fransk brytning. Hur tråkigt det än kan låta så är den ena duetten, »Debris«, ett romantiskt exempel på hur Massive Attacks senaste sömnpiller »100th Window« kunde ha låtit om Robert Del Naja fokuserat på musiken i stället för att röka ner sig i oändliga nostalgitrippar.

Jag hade helst velat avsluta med en dålig ordvits om hur »Miss« i själva verket är en fullträff. Men när detta inte riktigt stämmer återvänder jag till Hultsfred där Sophie tonar ned musiken, fäller ihop sin laptop och bemöts av trötta men belåtna applåder. Vimmelkantig av sömndemoner snubblar jag nästan på en containerpunkare som mitt på grusvägen somnat med huvudet i en pommes fritestallrik. Solen är på väg upp. Jag gnuggar mig i ögonen och går över ängen till campingen med ett leende på läpparna."
- Recensent: Marcus Joons
Datum: 040802
Betyg: 7/10

~ nöjesguiden:
"Electronica
Sophie Rimheden
Miss
Svedjebruk/dotshop.se
betyg:4
Om det här vore ett Regina Lund-album skulle vi fnissa åt det innan
vi hade hört musiken (låtarna heter korta, kärnfulla saker som "Feel It",
"Seek" och "Free", pressbilderna inkluderar kroppsmålning). Sen skulle vi
kalla texterna pretentiösa, tycka att det var new age att hålla på och
manipulera rösten sådär och oj så kultursideskorrekt att ha en rappare på en
låt. Bra Regina.
Men nu är det ju Sophie Rimhedens andra skiva, så istället är det bara för
Sverige att kavla upp ärmarna och än en gång verkligen försöka förstå den
där musiken som tydligen är gjord i en liten dator. En gång till, alla
tillsammans: "electrodrottning", inget bindestreck.
Det är självklart inte Sophies fel att hennes Konstfackspop bara blir ett
andningshål på leriga rockfestivaler (det är ju ert fel) men precis som all
annan utsocknes musik som slungas in i det svenska musikmedvetandet blir den
bedömd mest på grunden att den är något annat än det vanliga (jämför:
"Beatnuts spelning på Hultsfred var världens bästa någonsin").
Miss är förresten en bra elektronisk popskiva där man ibland skulle
önska att basgångarna kom upp ur källaren och att de svävande melodierna
trycktes ihop till små hits."
- Emil Arvidson

~ Expressen:
"Skickligt, Rimheden!
3 getingar
Sophie Rimheden
Miss
(Svedjebruk/Dotshop.se)
Ute på måndag
ELECTRO

Ingen annanstans finns det en lika stark strävan i dag att omdefiniera svenskheten som i den elektroniska musiken.
Hans Appelquist gör ett konceptalbum om en dag i den fiktiva orten "Bremort", Patrik Torsson har högläsning ur sjörapporter på det lilla skivbolaget Häpna och Sophie Rimhedens andra album är utgivet av etiketten Svedjebruk.
Ändå är det få andra svenska artister som med en avundsvärd självklarhet når så långt utanför Sveriges gränser.
På "Miss" är det Rimhedens patenterade ljudbild som på egen hand håller ihop hennes spretiga tankar om en egen melankolisk popmusik. Det rimhedenska uttrycket är en skickligt knuten råbandsknop; det är den som tillåter henne att fingra på varenda färg i den elektroniska popmusikens ständigt pågående historierevidering."
- Andres Lokko

~ digfi.com - 2
"Sophie Rimheden
Känner mig lite snopen när jag får skivan i min hand. Trist plastask och trist grafik i en ganska trist färgsättning. De små granarna med låtnummer i är förvisso rätt fina men ser samtidigt ganska malplacerade ut. Sen ligger skivan där och ser tråkig ut i några dar innan jag lyssnar på den och konstaterar att omslaget är ganska talande för innehållet.

Hi-Fi charmade genom att sampla Bananarama och krocka pastellfärgad pop mot aggressivt samplande och en svärm av vassa och trasiga elektroniska ljud. Ljudbilden var en genial kakafoni av färger och ljus, som solljus på en hög med olikfärgade glasskärvor. Samtidigt tyckte jag att alla laptoptricks emellanåt blev en belastning som tryckte ned de spirande melodierna. Jag ville ju helst att Rimheden skulle låta mer som Bananarama själv.

Det var också den förhoppningen jag hade inför Miss; mer melodier och mindre trassel. Racewillbegin-släppet tidigare i år och hennes fantastiska konserter i sommar gjorde att det kändes som att hon hade stordåd på gång.

Men så blev det nu inte riktigt. Rimheden behåller i stort sett samma ljudbild och får Miss att kännas lätt daterad; samma klippteknik, samma ljudeffekter och samma vocoderbeslöjade sång. Hon uppvisar överhuvudtaget inte samma skärpa och briljans som ljudkonstnär, det blir varken välljudande harmoni eller spektakulära kontraster utan mestadels bara rätt murrigt och grötigt. Där Hi-Fi gnistrade och fräste är Miss snarare dyster och tungfotad. Det som var innovativ och rastlös pop har blivit glåmig goth-electro.

Låtarna är visserligen lite rakare än tidigare, men det har ju ingen större betydelse när det saknas riktigt lyskraftiga melodier. Istället för de elektroniska pophits jag hoppats på fylls Miss av mollstämda 4-5 minutersstycken i halvtakt varvade med korta mellanspår med noise. Efter en veckas lyssning är det fortfarande ingen låt som urskiljt sig från mängden och börjat snurra i skallen.

Bitvis lyckas Rimheden ändå återskapa något av den hypnotiska atmosfären från hennes konserter, men de stunderna handlar snarare om flyktiga glimtar än bestående intryck. Nä, hoppas det är något sidoprojekt i discotakt på gång senare i höst, det kan bli betydligt mer intressant."
- Lars Jämtelid
kommentar: "fan va knäpp du är. MISS är ju skit bra. låter kanske inte som HI-fI, men jag tycker MISS är en starkare skiva. mer humör, mer spröt, mer knytnäve och mer dans! var på release festen i tisdags köpte skivan, lyssnar hela tiden.... en av årets bästa skivor. LÄTT!!!!!! skit i lars". - anna.


----english----

~ release magazine
SOPHIE RIMHEDEN
MISS
ALBUM SVEDJEBRUK RELEASE: AUGUST 30, 2004 REVIEW: SEPTEMBER 6, 2004
- 8/10

"Sophie Rimheden is firmly rooted in Swedish nu electronica soil. Glitch maestro Andreas Tilliander masters her albums, while publishing rights are owned by Container, the company of workaholic jack-of-all-trades electronica producer/artist Håkan Lidbo.
This made it all the more remarkable how amazingly different from her house camp Rimheden sounded on her awe-inspiring recording ”Hi-fi”. Her expression was cut-up, demented pop music balancing between sheer bliss and utter madness. Violently happy, as Björk would put it. Technology was not working to polish her output, it seemed, but trying to drown and distort it, slowly driving her more and more insane. In this insanity, the marks of genius were clearly visible.
Where ”Hi-fi” was a revelation, ”Miss” is less of a glorious punch in the face and more of a return to the roots. Those familiar with the first Rimheden project, trip hop inspired Hayce, will recognize the melancholic and stylish atmospheres present here, although production and effect-play is obviously much more adventurous this time around. Sad but beautiful melodies are obviously closer to the artist's heart than the disco fodder processed for the previous album.
The two tracks with guest vocalist Johan Sigerud are notable above all for their elegant beauty, while the wavering, seasick patchwork of sound that is the trademark of Sophie Rimheden is pushed to the background slightly.
Sophie Rimheden is settling into a more restrained mood, but her sound world remains absolutely bewitching, full of mysterious trapdoors and lurid detail. With the exception of ”Over”, a collaboration with rapper Beki that falls flat on its face, ”Miss” is fascinating, multi-textured gothic glitch pop music. The fact that I view this as a rather weak Sophie Rimheden album is a good indication of her artistic level."
- MATTIAS HUSS