010409 Ny version
Rolf Axelsson
Med Kent Ohlssons artikel 7/4 instämmer jag
till alla delar. Tack!
Här vill jag ändå ge
några kommentarer och tillägg.
Inför uppgiften att
det är så oerhörda skillnader mellan skolornas resultat att i vissa 3 procent
av eleverna går ur grundskolan utan fullständiga betyg, i andra 42 procent,
frågar man sig vad som är orsaken till denna väldiga skillnad. Har någon analys
gjort? Vissa faktorer torde man kunna gissa sig till, andra inte. Att en
skolklass med uteslutande invandrarbarn inte skulle ha mer än 3 procent som
misslyckas torde exempelvis vara orimligt. Oerhörda insatser behövs
naturligtvis för dessa.
Sedan blir det mer
lösa gissningar och några av dem jag kommer att ge uttryck åt blir nog för
många som att svära i kyrkan.
ABF har gjort väldiga insatser för folkbildningen och under arbetarrörelsens barndom ansågs just boklig och teoretisk bildning vara en förutsättning för de arbetande klassernas väg uppåt. Men vart har detta engagemang tagit vägen i de många hem där studiemotivation saknas. Och nu svordomen i kyrkan: Vem tror att någon skola i Danderyd eller Djursholm har misslyckande på 42 procent?
Och!
Samtidigt som
socialdemokratin bejakade bildning, bortsåg den totalt från motivationens,
föredömets och familjens betydelse. Alva Myrdal satte in de första
sprängkilarna i familjeansvaret med konsekvenser som vi i dag dyrt får
inkassera. Hon bortsåg också (eller tyckte kanske illa om det) från ett viktigt
psykobiologiska faktum, man är sina gener närmast, vilket betyder att man
alltid engagerar sig mer för den egna avkomman och andra närstående än för
främmande. Detta kan vi beklaga eller bejaka, men så är det. På tvärs mot dessa
inbyggda mekanismer lyckades hon och andra socialdemokrater i farligt stor
utsträckning avskaffa familje- (föräldra-) ansvaret och ersätta det med statens
ansvar för medborgarna från vaggan till graven.
Följderna härav i
kombination med en generations slaveri under modenycken fri uppfostran, vilket
i de flesta fall snarare var frihet från uppfostran, ser vi i förfärlig
omfattning, särskilt i skolorna.
Alla de förslag som Kent Ohlsson för
Moderaterna fört fram i sin artikel är nödvändiga men knappast tillräckliga.
Tyngdpunkten måste läggas på att få alla föräldrar att ta sitt föräldraansvar.
Det gäller dock deras egna barn och dessas framtid. Låt den i detta fall
värdefulla biologiska egoismen få en chans till hela samhällets glädje. Detta
är inget nollsummespel; vad en förälder ger av ansvar och engagemang åt sitt barn
tar han inte från någon annan.
Det är föräldrarnas sak att se till att deras
barn är så uppfostrade att de klarar skolans regler då de börjar där. Det är
inte läraren som skall behöva lära dem normal hyfs. Fick lärarna härigenom mer
tid och energi åt de uppgifter de är utbildade för skulle Ohlssons nedslående
siffror komma att se betydligt bättre ut.
Men föräldraansvaret
slutar inte med denna uppfostran. Många, kanske de flesta, barn behöver aktivt
stöd hemifrån i själva skolarbetet. Gångna generationers mödrar lade många
gånger ner ett oerhört arbete på att läsa läxor och räkna med sina barn.
Naturligtvis gör föräldrar så även i dag men de flesta saknar tillräckligt med
ork och tid i det stressande samhälle vi fått. Men om man inser att aldrig så
många lärare inte förmår ersätta vad familjen kan tillskjuta så kanske fler
ändå vill offra mer av sin dyrbara fritid.
Ibland kanske det räcker med att man frågar
sin telning om läxan är ordentligt läst.
Våra barns väl, deras
utbildning och goda framtid och därmed som en biprodukt även vår trygga
ålderdom, fordrar inte bara världens bästa skola utan även än fler engagerade
föräldrar.
Senast
ändrad 2001-05-09