010409 Ny version

 

Rolf Axelsson

 

 

 

Med Kent Ohlssons artikel 7/4 instämmer jag till alla delar. Tack!

Här vill jag ändå ge några kommentarer och tillägg.

Inför uppgiften att det är så oerhörda skillnader mellan skolornas resultat att i vissa 3 procent av eleverna går ur grundskolan utan fullständiga betyg, i andra 42 procent, frågar man sig vad som är orsaken till denna väldiga skillnad. Har någon analys gjort? Vissa faktorer torde man kunna gissa sig till, andra inte. Att en skolklass med uteslutande invandrarbarn inte skulle ha mer än 3 procent som misslyckas torde exempelvis vara orimligt. Oerhörda insatser behövs naturligtvis för dessa.

Sedan blir det mer lösa gissningar och några av dem jag kommer att ge uttryck åt blir nog för många som att svära i kyrkan.

ABF har gjort väldiga insatser för folkbildningen och under arbetarrörelsens barndom ansågs just boklig och teoretisk bildning vara en förutsättning för de arbetande klassernas väg uppåt. Men vart har detta engagemang tagit vägen i de många hem där studiemotivation saknas. Och nu svordomen i kyrkan: Vem tror att någon skola i Danderyd eller Djursholm har misslyckande på 42 procent?

Och!

Samtidigt som socialdemokratin bejakade bildning, bortsåg den totalt från motivationens, föredömets och familjens betydelse. Alva Myrdal satte in de första sprängkilarna i familjeansvaret med konsekvenser som vi i dag dyrt får inkassera. Hon bortsåg också (eller tyckte kanske illa om det) från ett viktigt psykobiologiska faktum, man är sina gener närmast, vilket betyder att man alltid engagerar sig mer för den egna avkomman och andra närstående än för främmande. Detta kan vi beklaga eller bejaka, men så är det. På tvärs mot dessa inbyggda mekanismer lyckades hon och andra socialdemokrater i farligt stor utsträckning avskaffa familje- (föräldra-) ansvaret och ersätta det med statens ansvar för medborgarna från vaggan till graven.

Följderna härav i kombination med en generations slaveri under modenycken fri uppfostran, vilket i de flesta fall snarare var frihet från uppfostran, ser vi i förfärlig omfattning, särskilt i skolorna.

 Alla de förslag som Kent Ohlsson för Moderaterna fört fram i sin artikel är nödvändiga men knappast tillräckliga. Tyngdpunkten måste läggas på att få alla föräldrar att ta sitt föräldraansvar. Det gäller dock deras egna barn och dessas framtid. Låt den i detta fall värdefulla biologiska egoismen få en chans till hela samhällets glädje. Detta är inget nollsummespel; vad en förälder ger av ansvar och engagemang åt sitt barn tar han inte från någon annan.

 Det är föräldrarnas sak att se till att deras barn är så uppfostrade att de klarar skolans regler då de börjar där. Det är inte läraren som skall behöva lära dem normal hyfs. Fick lärarna härigenom mer tid och energi åt de uppgifter de är utbildade för skulle Ohlssons nedslående siffror komma att se betydligt bättre ut.

 

Men föräldraansvaret slutar inte med denna uppfostran. Många, kanske de flesta, barn behöver aktivt stöd hemifrån i själva skolarbetet. Gångna generationers mödrar lade många gånger ner ett oerhört arbete på att läsa läxor och räkna med sina barn. Naturligtvis gör föräldrar så även i dag men de flesta saknar tillräckligt med ork och tid i det stressande samhälle vi fått. Men om man inser att aldrig så många lärare inte förmår ersätta vad familjen kan tillskjuta så kanske fler ändå vill offra mer av sin dyrbara fritid.

 Ibland kanske det räcker med att man frågar sin telning om läxan är ordentligt läst.

Våra barns väl, deras utbildning och goda framtid och därmed som en biprodukt även vår trygga ålderdom, fordrar inte bara världens bästa skola utan även än fler engagerade föräldrar.

 

HEM

Senast ändrad 2001-05-09