1942, alltså för
snart 60 år sedan, fick jag vid ett litteraturcolloqvium hos Hans von Euler
höra att man lyckats ”befrukta” ett sjöborreägg medelst en nål. Man fick alltså
igång en normal celldelning utan någon spermies hjälp Min världsbild blev
därmed tämligen radikalt förändrad.
Nu läste jag en liten
notis att man lyckats få även ett människoägg att utvecklas till ett embryo
utan någon spermie. Nu skulle alltså lesbiska kvinnor kunna få barn helt utan
medverkan från män, om nu inte den hjälpande doktorn var man förstås.
Inte bara de lesbiska
kvinnorna, men alla manshatande feminister, måtte nu jubla minst lika mycket
som kineserna jublar över att de nu anses vara så goda människorättsanhängare
att de får ordna 2008 års olympiad.
Ännu vet jag inget om
tekniken. Tidningen försvann innan jag hann läsa artikeln. För mig som totalt
okunnig i dessa frågor, torde ändå två metoder kunna vara tänkbara. Den första
liknar behandlingen av sjöborreägget, alltså att man med ett fysiskt ingrepp
startar celldelningen. Eftersom varje kroppscell måste ha dubbla uppsättningar
kromosomer och därmed gener måste äggets enkla kromosomuppsättning dupliceras.
Egenskaperna kommer därmed att renodlas och förstärkas. Detta är på gott och
ont. Ett dubblerat musikaliskt anlag kan då ge sin ägare stora framgångar inom
musiken, en sjukdomsgen blir fördubblad kanske orsak till sin bärares död.
Som torde vara bekant
har varje kroppscell hos kvinnan två X-kromosomer medan mannens celler har en x
och en y.
Eftersom varje ägg
endast har en x-kromosom och ingen y-kromosom blir alla barn flickor. Blir
dessa mödrar till barn, skapade enligt denna metod, blir dessa genetiskt
identiska med sin mor, emedan alla ägg modern producerar har samma
genuppsättning. Konsekvenserna är alltså så orimliga och oacceptabla att denna
sannolikt inte är vad som ligger bakom notisen.
Är det då tänkbart
att i stället sammansmälta två ägg så att man på så sätt får dubbel
kromosomuppsättning? I så fall vore det möjligt för lesbiska kvinnor att få
barn med halva genuppsättningen från vardera kvinnan. Men även enligt en sådan
metod kommer endast flickor att produceras då aldrig en y-kromosom kan
tillföras. Enligt denna metod blir inte tredje generationen identisk med sina
mödrar.
Som humanist är jag
självklart feminist i den bemärkelsen, att jag anser verklig jämställdhet vara
så självklar antingen det gäller kön eller hudfärg, att den borde kunna ligga
utanför all seriös diskussion. Därför önskar jag alla feminister lycka till i
kampen härför. De ”feminister” för vilket manshatet är viktigare än omtanken om
medsystrarna anser jag däremot bör på allt sätt motarbetas för både mäns och
kvinnors och för verklig humanitets skull. Tyvärr är det just för dessa
manshatare som framtiden ser ljus ut om något av scenarierna ovan kan följas.
Föds endast flickor i lite större utsträckning enligt någon av dessa metoder
kommer en kvinnomajoritet ständigt att växa och männens att i motsvarande grad
minska. Eftersom i en demokrati majoritetsprincipen skall gälla kan den dag
komma då kvinnorna helt enkelt avskaffar den samlade manligheten eller
förslavar den. Eller åtminstone, kanske historiskt rättvist, avskaffar den
manliga rösträtten.
Snälla, snälla
biologer som hittat på det här nya, lugna mig så fort som möjligt och säg att
mina funderingar är alldeles åt skogen och att ni hittat på något för mig helt
oväntat som tillåter att även små gossebarn får födas. Var ni nu skall få den
nödvändiga y-kromosomen från? Tas den genom delning från vanliga manliga
kroppsceller blir männen ändå inblandade i processen, rimligen till sorg för
vulgärfeministerna.
Det känns annars inte
särskilt roligt att tillhöra en utrotningshotad art!
Sätt igång och
debattera det och säg vad ni tänker om denna möjliga framtid. Låt höra era
röster ni kvinnor, lesbiska och heterosexuella, hemmafruar och militanta liksom
sansade feminister!
Arne Christenson
Senast ändrad 2001-07-23