Med åren har min känsla vuxit sig allt starkare att ett av
grundproblemen med hela vänsterideologien är att man sätter likhetstecken
mellan jämlikhet och likhet. För att vara jämlika måste man vara lika! Rädslan
för olikhet går som en röd tråd genom klasskampen. Därför tvingas man tro att
alla olikheter uteslutande beror på miljö, uppfostran och skolning. Därför är
man också livrädd för allt som riskerar att förstärka dessa olikheter.
Självfallet sägs inte detta rent ut, men allt vänsterns görande och låtande
visar att den styrs av denna inställning. Visst är det lätt att förstå sådana
känslor men de går fullständigt på tvärs mot verkligheten. Inte ens
enäggstvillingar är absolut lika.
Vi
var fem bröder som alla växte upp i samma miljö och med samma uppfostran och
med samma folkskola. Jag hade det relativt lätt i skolan och blev så småningom
kemiingenjör. En bror kunde trots en sommars extraläsning inte komma in i
realskolan. Jag gjorde ingen stor karriär men min bror blev en av Sveriges
skickligaste konditorer och skapade efter många års umbäranden till sist en
blomstrande rörelse som bland annat gav honom möjlighet att bistå mig, sin
ekonomiskt betydligt svagare bror.
Rubriken
till Frida Spjuths artikel, var: ”Utbildningen skall vara lika för alla"
Hade jag fått min brors utbildning hade nog inte många velat äta mina bakelser
och tårtor. Om min bror skulle tvingats igenom min utbildning hade det för
honom varit ren tortyr och gett honom underlägsenhetskänslor för livet. Nu fick
han i stället utlopp för sin osedvanligt praktiska läggning, sitt utmärkta
handlag, sin konstnärlighet och ett ekonomiskt sinne. Vi både var och kände oss
jämlika men sannerligen allt annat än lika!
Vänsten
talar ständigt om rättvisa. Vilken parodi på rättvisa skulle det inte ha varit
med ”lika utbildning” för oss två.
Vänsterns
rättvisebegrepp består i viljan att likforma (klona?) alla människor, tvinga
bort alla olikheter som i en prokrustesbädd där den för korte tänjs ut och
fötterna kapas på den alltför långe. Detta vanliga vänsterrecept tydliggjordes
i Spjuths artikel. Ingen jämlikhet utan likhet, tycks vara vänsterns outtalade
slogan. En enfaldig och farlig missuppfattning.
Vi,
moderaterna, vill ha utbildning för ”marknadskrafterna”, säger hon och detta
skrämmer henne. Såväl i kapitalistiska som socialistiska samhällen behöver vi
utbildas för de uppgifter vi kommer att få, min bror att baka tårtor och jag
att genom kemin få fram produkter som samhället också vill ha.
Betyg
leder till konkurrens, säger hon. Jag vågar utgå från att Frida Spjuth, som de
flesta vänsterpartister, sätter idrotten högt. Här är det fritt fram för både
betyg, konkurrens och väldiga inkomster. Här utdelas inte bara ett antal
femmor, treor o.s.v. utan alla deltagare placeras i exakt rangordning. Ettan i
spjutkastning, höjdhopp, sprinterlopp eller maraton sättes både bildligt och
bokstavligt på piedestal och ingen avundas hans inkomster hur höga de än är.
Men
i skolans ämnen får man inte betygsättas. Var finns logiken? Den finns förstås
inte. I stället för logik är det en känslomässig reflex, en rädsla att de teoretiskt
begåvade skall ta över och sätta sig på de övriga. Sådant har ju hänt förr. Men
inte blir samhället bättre av att vi kapar alla toppar, antingen det gäller
begåvningar för idrott, teoretiska studier, tårtbakning eller för något annat.
I
stället för att ”Utbildningen skall vara lika för alla” bör var och en ha
möjlighet att utveckla de egenskaper och anlag som ger högsta livskvalitet och
bidrar till vårt gemensamma välstånd, förutan heller ingen hållbar välfärd kan
byggas och varaktigt behållas
Innan
du, snälla Frida Spjuth, som lärare skall lära våra barn svenska språket, så
tag själv några extralektioner häri, om du nu menade att du är vänsterpartist
och blivande lärare och ej som du skrev under ditt namn: ”Blivande lärare och
vänsterpartist”.
Senast ändrad 2001-09-08