Uddevalla 00 01 28
Lysekilsposten
Gamla Lysekilsbor har hört många
historier om denne prelat och även både träffat och hört honom. Kanske har de
nöje av att bli påminda om honom. Andra som ej träffat honom kanske är lite
nyfikna på denne tämligen legendariske präst.
Nog bekantade han sig med mig tämligen tidigt
eftersom det just var han som döpte mig för snart 84 år sedan. Mitt minne härav
är av naturliga skäl synnerligen frånvarande. Däremot minns jag väl hur vi gick
och läste för honom och konfirmationen.
Eftersom min far, byggmästaren, hade
mycket med honom att göra på yrkets vägnar liksom i kommunalpolitiken fick jag
tidigt vara skickebud från pappa till farbror prosten. Jag minns så väl att jag
inte var särskilt förtjust i detta eftersom han för det mesta var lite
skrämmande barsk. Sällan släppte han in mig, bara någon enstaka gång då han
skulle skriva något svar för mig att ha med tillbaka. Med tiden försvann ju
rädslan, för farbror Fritz kunde faktiskt vara både vänlig och trevlig när det
föll sig. En gång i min tjugoårsålder blev jag visad upp till honom i hans
sovrum där han just höll på och gymnastiserade. När jag kom in hade han ett par
hantlar i händerna. Jag bad att få pröva dem för jag var allt lite mallig över
min styrka. Det skulle jag sannerligen inte varit. Jag kunde knappt få dem över
huvudet. ”Nej så här ska du göra“ sa prosten, tog dem en i var hand och gjorde
sen framåt sträck, utåt sträck och uppåt sträck, gång på gång, med en lätthet
som om det varit slickepinnar han viftade med i stället för hantlar. Efter att
ha gett mig en handstärkare som jag nätt och jämt kunde klämma ihop med båda
händerna tog han den i sin ena väldiga näve och ”pumpade“ lekfullt med den,
till synes utan den minsta ansträngning. Sällan har jag blivit mer imponerad i
mitt liv.
För dem som hört om alla hans
fysiska prestationer är detta inte så märkligt. När han fyllt sjuttio år sam
han från Lysekil till Fiskebäckskil tillsammans med andra. Det råkade vara
sådan ström den gången att han lär ha summit 3 400 meter. En dam frågade då
prosten om han tänkte göra om bravaden. ”Det vet man aldrig, men en sak är
säker, det blir inga regelbundna turer.“ I samband med denna simtur tog han
guldmagistern. För att roa sig tog han sedan något guldmärke i pistolskytte och
deltog med några ungdomar i en lekfull fotbollstävling.
Ända in på sin ålders höst brukade han ta promenader på en mil
eller två. Han lär ha gått till Brodalens station eller Hallinden för att sedan
ta tåget tillbaka. Det har berättats mig att han då brukade gå med en stor sten
i var sin hand för att motionen skulle bli effektivare
Som redan antytts var prosten mycket
lokalpolitiskt intresserad och satt bl a med i både stadsfullmäktige och
drätselkammaren. När jag nyss skrev om hans guldmärke i pistolskytte mindes jag
ett ganska originellt sätt på vilket han en gång visade sitt politiska
engagemang. Pappa och jag träffade på honom nedanför hans prästgård alldeles
utanför Erik Hallgrens hus i Södra hamnen. De två började prata om hur förtvivlat
snål – politiskt! – den dåvarande drätselkammarordföranden Ljungberg var. Han
ville nämligen av ekonomiska skäl låta bygga en ny kaj i betong i stället för i
vår fina bohusgranit. Detta skulle ju varit en bedrövlig antireklam för den
dåvarande stenhuggarstaden Lysekil. Herrarna var mycket upprörda. Jag var väl i
sextonårsåldern och dristade mig att fråga: Ja men varför gör ni er inte av
me´n?
Prostens svar kom omgående: ”Ja de
ska jag säja, att den som vill åta sig att skjuta´n, han ska gärna få låna min
revolver“ Vi får väl anta att han inte var lika blodtörstig som drastisk.
Prosten var en lika ivrig som dålig
bilförare. Många historier berättas härom. En gång hamnade han tillsammans med
min farbror och en kusin till mig med bilen i en bäck. Bilen blev liggande på
taket och bäcken var inte djupare än att passagerarna tog sig ur oskadda. Det
var många som efter detta kallade honom Fritz i Bäcken.
En gång i sin cabriolet glömde han
att blända av vid möte. Kvinnan som körde den mötande bilen stack ut huvudet
genom bilfönstret och ropade irriterat: Bända, bildrulle! Innan man hunnit
passera varandra i den tidens måttliga farter kom svaret: Fritz Lüsch,
kontraktsprost.
Prostens
slagfärdighet var bekant och det går många historier om den. Jag berättar här
en.
Det var stort kyrkomöte i
Hunnebostrand och prästerna hade samlats till måltid på Hotell Svea. Namnet var
efter innehavaren Svea Johansson. Det var semestertider så fru Svea fick själv
sköta uppassningen av sina prästerliga gäster. En av dem hanterade en liten
bordsklocka så ivrigt att en av hans bröder tyckte det blev för mycket ringande
efter den stackars fru Johansson så han frågade lite försmädligt: Vad är det
för melodi du spelar egentligen?
Det hör du väl, sa prosten, det är
naturligtvis: Hör oss, Svea, moder för oss alla! Alltså början på Tegners
berömda dikt.
Men det var i det ståtliga
granittemplet på berget han hade sin verksamhet. Det tog lång tid innan han
blev accepterad av ”de våres” de gamla kvinnorna från Kyrkevik och Gamlestan
där de satt i sina svarta schaletter till vänster i kyrkan. Han kom från
Småland, hade ett konstigt namn och var ingen riktig schartauan. Han var nog
papistisk, tänkte många. Och inte gillade de när han extemporerade, talade
fritt ur hjärtat. De skulle allt vara skrevet.
Men vi andra gladdes när han släckte
lampan som kyrkvaktmästaren Karl Högberg tänt i predikstolen. Som jag skrev
förra gången ville vi höra prosten tala.
Allt han skrev blev vetenskapligt och torrt som fnöske - tänk bara på hans dödtråkiga
Lysekils historia - och inte blev det bättre när han läste upp det skrivna men
som talare var han gudabenådad. Han hade en mäktig stämma och en utomordentlig
diktion. Var man än satt i den väldiga kyrkan riskerade man aldrig att gå miste
om en enda stavelse. Vad han än talade om fängslade han och grep tag i sina
åhörare. Jag minns inte i dag något av vad
han sade, men att jag då tog till mig vart enda ord, det vet jag. Rent
språkligt var han mästerlig. Som barn förstod jag naturligtvis inte detta men
eftersom jag var kvar i Lysekil tills jag var 25 hann jag ju bli gammal nog att
märka hans suveräna behärskande av vårt svenska språk. Vad jag särskilt minns
är hans komplicerade, långa men ändå glasklara meningar med de längsta infogade
parenteser jag någonsin hört. Hans minne och dispositionsförmåga var sådan att
oberoende av vilka utvikningar han än gjorde kom han alltid tillbaka exakt dit
han skulle. Det fanns en kraft och intensitet och intelligens i hans tal som
inte kunde lämna någon oberörd. Jag återkommer till hans talekonst i annat
sammanhang.
Men prosten hade mer att göra i sin
kyrka än att stå i predikstolen. Han skötte altartjänsten också. Allt var
säkerligen till belåtenhet så länge han ej sjöng. Han var ju ståtlig och mycket
värdig i sina mässhakar. Men han hade en olycklig kärlek, han älskade att
sjunga. Men ingen älskade att höra honom böla – ja det är ordet – litanian så
att änglarna måste ha haft svårt att förlåta honom.
Hans väldiga stämma lämpade sig till
allt utom sång och totalt tondöv måtte han ha varit. Då han sjungit sitt Helig,
helig, helig! skulle vår skicklige organist Karl Sandström låta orgeln ljuda i
ett slutackord på den sista tonen. Sandström letade över hela klaviaturen i ett
desperat hopp om att gissa vilken ton prosten denna gång skulle hamna på denna
gång.
Många påstötningar, mer eller mindre
taktfulla, gjordes att det också gick att läsa
litanian, men farbror prosten framhärdade.
Prosten hade ett icke alltför lättämjt
temperament. Under hans senare år var Josefsson kyrkvaktmästare. Denne var
mycket förtjust i prosten men hade en rejäl respekt för honom. Han berättade
för mig att han från fönstret i sakristian brukade se när prosten var på väg.
Då avläste han hattens vinkel på prostens huvud. Satt den vårdslöst på svaj så
kunde Josefsson skämta och prata så fort prosten kom in genom dörren men satt
hatten djupt nedtryckt över öronen då var det stormvarning och Josefsson satt
knäpp tyst tills han blev tilltalad och då fick han svara med största
försiktighet.
Prosten var änkling efter sin maka
född Zackau. Efter henne hade han ärvt ”tändstickspengar“. Dessa kom han att
använda för att försköna sin, vår, redan vackra kyrka. Han anlitade Albert Eld,
en mycket god konstnär, även om ej lika berömd som sin bror Karl, att dels
utföra freskomålningar i sidoskeppen och bakom orgelläktaren, dels fylla de
stora fönstren i koret samt de stora rosettfönstren i sidoskeppen med
glasmålningar, dels skapa det utomordentligt vackra altarskåpet. Få kyrkor i
vårt land har förnämare konstverk på sina väggar, i sina fönster och i sitt
altare.
Tillsammans med min pappa träffade
jag prosten alldeles efter Kreugerkraschen. Min far beklagade då förlusten av
alla tändstickspengar. Jag minns så väl svaret: Asch, mig gör det inget. Det
retar mig bara att jag inte hann få fönstren färdiga!
Därför är i hela långskeppet endast
de små runda fönstren över de höga de enda som är satta med gjutet, färgat
glas.
Prosten var som redan sagts mycket
samhälleligt engagerad. Så var han även för vår bygd och dess historia, varför
han tidigt blev medlem i Fornminnessällskapet Vikarvet, vars styresman han så
småningom kom att bli. Vid ett tillfälle i slutet på 20-talet hölls ”ting“ vid
röset på Kyrkberget. Något drygt hundratal deltagare hade samlats där och någon
inledande psalm eller patriotisk sång hade väl sjungits i väntan på att
styresmannen James Svensson från Göteborg skulle komma och hålla högtidstalet.
Tiden gick och vi hann sjunga både Bohusvisan och Svensk visa av Fredrik
Nycander, Vikarvets förste styresman, utan att farbror James anlände. I stället
kom kyrkvaktmästaren Högberg springande efter att ha fått telefon från honom
och meddelade min farbror som var skattmästare att de fått ”mässfall“. James Svensson
som nog var lika dålig bilförare som prosten hade placerat sin bil i ett dike
på väg från Göteborg.
”Hör du Fritz“, sade farbror, ”vi
kan inte låta alla dom här människorna vänta. Du får tala till dom.“ ”Ja vad
ska jag tala om då?“ ”Tala om Bohuslän från gamla tider.“
Så höll vår käre prost ett glänsande
tal på dryga timman. Trots längden på talet tror jag det var få som inte ville
ha hört långt mer. Han började med hur isen tryckt ner hela vårt Bohuslän
liksom övriga Skandinavien för att sedan långsamt smälta bort och lätta på
trycket, så att vårt underbara landskap kröp upp ur havet med hällar
rundslipade av isen. Han talade om stenålder, bronsålder och järnålder, om
köckenmöddingar, hällkistor och rösen, om den vikingatid som gett namn åt vår
förening, sedan om dansktid, norsktid och nutid. Det var en så fängslande
expose att den gav mig i tidiga tonår ett livslångt intresse för vårt underbara
landskap och dess historia.
Alltså byggde även prostens
världsliga talekonst på hans fenomenala minne och välorganiserade tanke. Ej
heller här hörde man honom upprepa sig om det inte var för att medvetet hamra
in något väsentligt. Vilka sidospår han än beträdde så visste han sedan exakt
var han befann sig innan och fortsatte obesvärat därifrån. Förgäves väntade man
på att han skulle tappa tråden. Allt framfördes med kraftfull stämma, bästa
tänkbara artikulation och största auktoritet.
Ja, kontraktsprosten Fritz Lüsch,
smålänningen som verkligen lät sig införlivas med vårt Bohuslän var en stor och
stark personlighet med både teoretisk och praktisk intelligens. Han var också
väl medveten om sann begåvning. Kyrkvaktmästare Josefsson berättade att han en
gång sagt till sin chef: ”Prosten skulle blivit statsminister.“
”Jaa, det kanske ligger något i det.“ sade prosten.
Så till sist en lite vanvördig
fundering som ibland dyker upp för mig: Hur pass kristligt religiös var
egentligen denne kyrkans tjänare?
Arne Christenson
PS Om någon har ytterligare något
att berätta om denne av mig först fruktade men sedan avhållne man vore jag
tacksam få ta del härav. Lysekilsposten har min adress.
D s
Senast
ändrad 2001-07-10