Källviken

Där jag är hemma

Bokenäset ligger mellan Gullmarsfjorden i nordnordväst, Strömmarna åt väster med Skaftö utanför och Ellöse- och Koljöfjordarna åt söder. Inåt land tar Skredsviks socken vid.

Längst ut på näset ligger Dragsmarks socken, urgammal kulturbygd. Här byggdes nordens första kloster, Marieskog, efter det att Norges konung låtit flytta hit en kyrka från Tönsberg. Det var en trapisterorden, som hade klostret men tydligen var de flesta av "munkarna" lekmannabröder, sådana som aldrig avlagt några klosterlöften.

Namnet på gårdarna runt om vittnar fortfarande om dessa tider, Munkeby, Kloster.

Min far har på Fornminnessällskapet Vikarvets uppdrag restaurerat den gamla klosterkyrkan.

Mycket finns att berätta om detta kloster men det sparas till andra kapitel i min historia.

Det är klart att jag som lokalpatriot anser att denna vår lilla socken hör till världens vackraste. Men även utan lokalpatriotism hamnar inte påståendet långt från sanningen. Otaliga är de vänner och bekanta både från mitt eget land och många andra delar av världen som har guidats runt här av mig och villigt och med entusiasm instämt i lokalpatriotens lovsånger.

Skaftölandet som skiljs från oss genom Nordströmmarna, Vägerö ränna och Snäckedjupet med fortsättning ut i Ellösfjorden skyddar oss från västerhavet och dess vindar och stormar.

Hela landskapet är rikt kuperat med vackra höga berg ned mot Strömmarna och Gullmarn. Mellan bergen ligger frodiga åkrar och ängsmarker omväxlande med de härligaste bok- och ekdungar i vilka alla skandinaviens ädla lövträd frodas och växer sig mäktiga.

Går vi de nära hundra meterna upp till toppen av Backa högar får vi en vidunderlig utsikt över detta landskap. Nästan runt om skymtar det blått av vattnen men inåt land rullar bergstaggar, några gråa, nakna andra redan skogtäckta efter det skogsskövlade landets århundraden. Och så ligger alla dessa dungar, ängar och åkrar vackert emellan bergen. Blicken västerut ut över Skaftö och alla holmar där utanför och i nordväst Lysekils mäktiga granitkyrkosilhuett mot en glödande solnedgångshimmel stannar i ens minne.

Och så förstås havet. Det mäktiga. Min längtans mål var jag än befinner mig i världen.

Jag har sett ut från bergstoppar i Alperna, i Pamir och i Anderna men sällan skönare syner än här för där saknades alltid detta hav.

Dragsmark är också Evert Taubes land. Ängön och Flatön och Malö ligger här och fortfarande finns Flinks handelsbod kvar om än omgjord och ännu finns de som minns både Maj och Huldas Karin. Maj var förresten en mycket storvuxen kvinna med ett väldigt svart hår. När hon expedierade hos Flinks hälsade hon varje kund med ett vänligt "Frid!" ety hon var pingstvän.

I detta fagra land låg och ligger än min barndoms, mandoms och ålderdoms sommarhem: Källviken, min fasta punkt i en orolig tillvaro.

Källviken

Som datorstol när jag sitter här och skriver har jag min farfars gamla säng. Han var född 1833 och låg här i denna säng varje sommarnatt mellan 1917 och 1933. Sedan dog han efter 100 år på denna jord.

Nu har den gamla sängen sedan länge varit min. För en stund sedan när jag vaknade till efter en liten slummer sken eftermiddagssolen in och lyste så intensivt på vår nyrenoverade kakelugn, åtskilliga tiotals år äldre än de hundra. Så gnistrande vit i solstrimman att de vitlackade lockpanelsväggarna nästan verkade grå i det lilla rummet

Ett litet runt bord med datorn får plats mellan farfarssängen och min hustrus. Och mellan våra huvuden har vi ett fönster mot väster.

I dag är den 16 maj. Endast askarna står fortfarande nakna medan lind och bok, lönn och björk har fått sin mångskiftande grönska där min älsklingsfärg nu lyser som allra vackrast från bokens några få dagar gamla löv.

Min blick gick vidare från den lysande kakelugnen genom den öppna dörren till köket och fortsatte genom österfönstret upp i den urgamla trädgården. Den är så gammal att den nu blivit ny igen. Jag ser ut i ett hav av praktfullt blommande körsbärs-, bigarrå- och plommonträd bakom köksfönstret.

Det var allt detta vita som fick mig att sätta mig här på sängkanten och slita ut nageln på min pekfingertopp på datorns tangentbord. Min fru säger att jag slår sönder det stackars bordet.

81 somrar har jag varit här. Sedan tidigaste barndom har jag sett träd "komma och gå". Jag minns så väl hur jag grät för varje tråd som fälldes i min barndoms och ungdoms romantiska konservatism. Tidsperspektivet var så annorlunda. Av den romantiske ynglingen har nu blivit en progressiv, modern realist som inser att livet är dynamiskt, ej statiskt. Det går vidare. Och behöver inte bli sämre för det. Från min barndom minns jag en liten silvergransplanta som växte sig så skuggande stor att den måste fällas. Jag grät och var arg på mina föräldrar. Då kom en liten björkplanta i stället. Även den hann växa sig så stor att den måste fällas. En liten bokplanta tog björkens plats och har nu blivit ett vida ståtligare och vackrare träd än de två jag sörjde över. Men denna bok skall stå så länge jag lever hur den än skuggar plommonträden. Någon måtta på realism och nyttotänkande får det ändå vara.

Men nog lever de gamla mossiga aplarna och päronträden kvar i minne och sinne.

Visst svider vemod i mitt hjärta ner jag ser plommonträden stå vita utanför fönstret medan mitt inre öga ser den väldiga gyllenkroksastrakanens svarta silhuett mot månen en augustinatt.

Det är detta träd som blev till fem ett par meter över marken och alla de andra fruktträden som var gamla redan då vi gjorde denna plats till vårt sommarhem, som undan för undan blivit till ved i våra kakelugnar och gett plats för dagens rika blomning.

En gång stod några stora plommonträd vid sidan av aplarna i Övre trädgården. Aplarna dog ut men plommonen var envisare. Visst dog de men först efter att år efter år ha satt rotskott som vi lika envist klippte bort. Men träden var envisare än vi så jag lät något drygt tiotal, som jag tyckte placerat sig lämpligt, få stå kvar. Så klippte jag bort småskotten runt om och hyfsade fasonen på de nya träden. I en del av dessa nya gulplommonträd har jag satt ädlare ympar. Körsbärsträden har fått samma behandling så nu njuter jag av resultatet då jag ser dit upp från farfars säng.

När jag nu tittar ut genom mitt eget fönster har jag vår strand med badhus sjuttiofem meter ner rakt mot väster. Tidigare låg Nedre trädgården och skymde stranden. Nu är alla träd borta och jag ser min son komma upp efter vägen här bredvid efter att just ha sjösatt vår lilla jolle.

Kan man vara bättre placerad på vårt klot. Ja naturligtvis, men vi är ändå privilegierade. Backa högar, som jag skrev om, når vi till fots på tjugo minuter liksom både bok- och ekdungarna.

Till Vägerö dalar, en naturskyddad relikt från den tid då detta landskap kallades den Ekgröna Viken tar det fyra, fem minuter med vår båt. Här står de praktfullaste bokar, ekar, almar och lönnar i hävdad mark som i Gotlands ängen. Men här är lövkronorna mäktiga ty träden har aldrig hamlats.

Fortsätter vi sedan en kvart, tjugo minuter med båten kommer vi förbi Flatön och Ängön genom Malö strömmar till Flinkens och snabbt är vi över till Morlanda om vi vill. Och inte har vi långt till Koljön med sina tallbevuxna sanddyner.

Fiska kan vi göra utanför bryggan eller efter några få minuter med båten ute i Gullmaren och ytterligare efter en halvtimma i öppna havet utanför alla holmar.

Och tänk dessa underbar holmar, ibland prunkande av ostronört, baldersbrå, fackelblomst eller nästan blågrå strandkål i varje springa i de slätslipade röda granithällarna. Och vattnet, tången!

Bara en halvtimma tar det att komma ut och med ränndörjen dra tjogtals med makrill att steka, koka, grava eller röka i vår jordrök hemma vid villan!

Och så en liten slutvinjett.

Förra hösten tog min son med sin gamla pappa klockan tre på morgonen för att i djupaste nattmörker ta oss söderut igenom Strömmarna, förbi alla prickar som vi åtskilliga gånger var nära att ramma, ut i Ellösefjorden, förbi Gullholmen, ut till Måseskär och så till havs.

Och där fick jag se vad få landkrabbor förunnas i Bohuslän. Otaliga är de gånger jag sett solen gå ner i västerhavet. Här gick den upp ur samma hav! Vi var så långt ute att inget annat fanns att se än hav, himmel, horisont och uppgående sol..

Tack min pojk!

Och nu tillbaka till min barndoms Källviken.

Trädgården är gammal sade jag. Når pappa köpte det här stället 1917 var jag ännu ej två år fyllda och minns naturligtvis inget från den tiden men i alla somrars minnen finns denna underbara plats på jorden. När jag och mina fyra yngre bröder var barn var trädgården redan gammal och alla fruktträd i sin krafts dagar.

I dag finns en stympad stambit med en enda gren kvar från denna ursprungliga trädgård. Vår tomt var då ca 35000 kvadratmeter stor och fastän största delen var berg och strand så fanns här ändå plats till många fruktträd. I kommande kapitel kommer jag att redogöra för dem alla. Jag kan peka ut på metern var de olika träden stod. Nu nämner jag bara antalet. 25 aplar av olika sorter, 20 päron-, 15 plommon-, och sedan körsbärs- och bigaråträd stod i den fina dalsänkan mellan bergen. Svarta, röda och vita vinbär skördades i mängd och åtminstone 8 sorter krusbär hade vi.

Den stora vita villan "Villa i Källvik" som folk kallade den låg mitt i denna rikedom ungefär hundra meter från vår strand som avgränsades från Nedre trädgården av vindskyddande pilar. Sjuttio meter sträckte sig Övre trädgården upp till lindkullen ovanför vilken mammas stora köksträdgård tog vid.

Mamma var dotter till Bohusläns förste länsträdgårdsnästare som flyttade från Östergötland till Lysekil. Hans fästmö kom efter för att gifta sig med honom. Det sägs att hon grät sig igenom de första åren i den stenöken som det lilla fiskesamhället då var. Men morfar fick stenöknen att blomma, anlade små trädgårdar varhelst det fanns minsta lilla möjlighet och stadens vackra park där tyvärr i dag endast rester minner om honom.

Mamma kom då av naturliga skäl att skickas till Hushållningssällskapet för att lära sig allt om syltning, saftning och konservering. Dessa kunskaper förde hon sedan genom kurser ut till bondmoror och andra intresserade tills hon vid trettiotvå års ålder gifte sig med min far.

Konsekvenserna av uppväxt, skolning och så småningom nödvändigheten av att hålla en familj på åtta personer med mat, farfar var med från det hon gifte sig, resulterade i en rejäl köksträdgård.

Här odlade mamma allt vad den stora familjen behövde för hela året av potatis, lök, morötter, palsternackor, rödbetor, jordärtskockor och vitkål som lagrades i vår utmärkta källare. Spritärter, sockerärter, vaxbönor, haricots verts, brytbönor och skärbönor konserverades liksom hallon, krusbär och Reine Claude, gula plommon, brunkörsbär och bigarrå och så Williamspäron förstås.

Resten av bär och frukt syltades saftades och gjordes till mos. Mamma brukade på höstarna ha drygt hundra burkar i källaren.

På vår stora vind hemma i Lysekil hade mamma både äpplen och päron ända fram till påsk. Men då var det nästan bara ribston kvar som nog hade börjat skrumpna. De äpplen som jag minns som bäst från vinden var fantastiskt stora, vackra och goda Signe Tillisch. Ett år gav det största av dessa träd över fyra hektoliter frukt.

Min farbror som hade övervåningen i villan kallade vi för bikungen. Han hade hand om biskötseln som gav tre, fyra hundra kg honung varje år. Vi barn älskade att få en bit honungskaka. Men det var inte lika roligt att bli stucken. Tyvärr hade jag som två-, treåring fått ett bistick på läppen som svullnade väldeliga och gjorde förskräckligt ont. Detta präglade min inställning till bin mer eller mindre för livet. Farbror hade sina kupor i en glänta ovanför själva trädgården. En i väta såphal stig, stigen över berget till Varvet på andra sidan berget ledde ner i trädgården. Vi barn fick ofta i svärmningstider vakta bina. Jag hade ett väldigt stort svart hår som bina tycktes förtjusta i. Oräkneliga är de gånger jag fick en ettrig bifluga i håret och vilt slående med händerna i kalufsen rusade ner från backen. Jag sprang helt enkelt ifrån dom de gånger jag inte drattade på ändan förstås i den såphala stigen.

Jag som äldst i pojkskaran blev så småningom tvungen att själv ta hem bisvärmarna. Jag blev faktiskt bra på det men det vore en överdrift att säga att jag tyckte om det. Det var inte alltid så lätt att med halmkupan i ena handen på en stege kliva högt upp till en gren där svärmen hängde och sleva ner dem i kupan som sedan skulle tas ner så fort som möjligt, försiktigt rättvändas och så sättas på kupbottnen.

Ibland fick farfar vakta dom och då var det inga problem. Vi barn såg förundrade hur han kunde sitta mitt bland de svirrande bina som ibland rasande flög emot honom för att tvärvända en centimeter från ansiktet. Han rökte hela sitt liv pipa laddad med drypande våt svartbrun norsk flättobak som han karvat med sin fällkniv. Vi inbillade oss därför att han var så väl inrökt att varje bi som satt sig på honom skulle fallit ner och dött.

Varje tid på sommaren gav sin speciella honung. Den stora skörden, den på hösten var den kraftigaste och mest aromatiska, ljunghonungen. Den var ganska mörkt gulbrun och trögflytande. Den delikataste var i alla fall lindblomshonungen. Även om den inte i mängd kunde mäta sig med ljungens gav i alla fall våra två stora lindar en hel del mycket ljust gul tunnflytande ljuvligt doftande och smakade nektar. Ibland odlade vi bovete för honungens skull.

Trädgården avgränsades mot norrsidan av en med tiden ensidig bokallé mot landsvägen ner till sjön.

För en stund sedan då jag låg på farfarssängen såg jag som så många gånger tidigare det lilla porslinsröret som gick genom väggen alldeles under taket ovanför köksdörren och så kom jag tillbaka till där jag började: med den gamla men unga trädgården. Ingen krusbärs-, vinbärs- eller hallonbuske finns kvar och varje päronträd och äppleträd förutom ett har dött Och så har varje plommonträd och körsbärsträd. Men rotskott som förstört gräsmattan har de gett i mängd. Dom har varit till stor förargelse tills jag valde ut några välplacerade allteftersom äppleträden dog ut. Alla andra rensades omsorgsfullt bor och jag vårdade de utvalda rotskotten på alla sätt så nu är där en helt ny, ung men ändå fullvuxen trädgård som prunkar full av sin vita blomning.

Vad var det med det lilla porslinsröret då?

Jo en gång var detta hus disponentsbostaden till den sill- och guanofabrik som också tagit namn efter Källviken.

Nu får jag göra en utvikning igen.

Nere vid den gamla fabriken som i senare tider gjordes om till båtvarv, på södra sidan av vårt berg fanns en utomordentligt fin kallkälla. Den sinade aldrig ens i den allra svåraste torka och lämnade ett mycket gott kristallklart vatten som vi barn när vi blev stora nog fick hämta där i tiolitershinkar. Vi hade väl ungefär trehundra meter att gå över berget och ner till varvet som vi alltid sade, först kraftigt uppför över berget och sen ner. Det gick väl an; tillbaka med fyllda vattenhinkar var värre. Inte var det några tio liter vatten kvar i var hink när vi kom hem i köket med det

Hade det regnat så var stigen ner förbi bigården som jag skrev om fullständigt såphal. Stigen var utan gräs och endast hårdtrampad lera. När den blev våt!

Många är de gånger då vi for på ändan och var tvungna att hämta nytt vatten. Då blev man inte glad precis.

Varför nu berätta om detta?

Jo självfallet har vi alltid trott att namnet Källviken hade getts av denna fina källa och vår sida av berget fått ha samma namn. Först nu på min ålders höst förstår jag att våra tolkningar om namnets härstamning var fel. Det hade inte det minsta med källa att göra och kom i stället från vår sida av berget.

Vid vår strand där nu vårt badhus ligger fanns innan sillperioderna ett stort salt-sjuderi med jag tror fyra kittlar. Kittel är på bohuslänska käle så Källviken betyder egentligen Käleviken, Kittelviken.

Varför salt-sjudningen tog slut vet jag inte men däremot att även här senare fanns en sillolje- och guanofabrik.

Badhuset står i dag genom betongplintar på stora stenar som vilar på det virke nere i leran som en gång utgjorde delar av denna fabrik. Stumpar av stockarna sticker upp här och där.

Eftersom jag skrivit om vår fina källa är det lika bra att jag nämner lite mer om vår vattenförsörjning. Skulle vi behövt bära allt vatten över berget inte bara för dryck och matlagning utan också för disk och tvätt hade det inte blivit så mycket tid över till våra lekar.

Om vi går landsvägen upp från sjön så har vi på höger hand Nedre trådgården, Villan, Övre trädgården, Lindkullen, mammas köksträdgård och ett litet berg från vilket vi hade en underbar utsikt ner över trädgårdarna och villan för att se sjön skymta långt där nere.

Tre hundra meter från stranden möter vår väg i 45—60° vinkel en annan ner till varvet. En del nere vid sjön på den sidan tillhör varvet, resten är vårt. Vår mark fortsätter ut på det höga berg, Trykle holme, som sticker ut i sjön och bildar södra delen av vår vik.

Några tiotal meter ovanför och till höger om dessa båda vägar låg en konstgjord damm som en gång anlagts för att försörja silloljefabriken, kanske först och främst dess ångpanna med färskvatten.

Vi hade servitut både på källan och dammen, nödvändiga förutsättningar för vårt liv där.

Från denna damm drogs en vattenledning ner till villan med tappställen där, på björkkullen i Övre trädgården och ett uppe i mammas köksträdgård. Ledningen som ju bara behövdes på sommaren var så grunt lagd att den skulle frysa sönder på vintern om den inte innan dess tömdes. I dammen mynnade röret med en silförsedd tratt som lätt kunde svängas upp ur vattnet. Öppnade vi så våra kranar rann vattnet ut.

Men till våren var det inte bara att sänka ner tratten igen för ledningens högsta punkt låg bra mycket högre än dammens vattenyta.

Då stängdes alla kranar utom en och så fick man, ofta jag suga i den öppna kranen för kung och fosterland tills vattnet "lyftes" upp över högsta punkten och sedan rann själv enligt hävertprincipen. Men man måste suga tills man fick det äckliga dammvattnet i munnen. Detta vatten var rent ytvatten alltså mycket mjukt och bästa möjliga för tvätt.

Vi barn som var så vana vid havets alla "salta” fiskar tyckte det var väldigt spännande att försöka få upp några av dammens alla mörtar.

Men det var vi dåliga på.

Dammen tömdes med något tiotals år emellan för reparation av dammluckan och annat och då kunde man ta så mycket ål man ville.

Jag glömmer aldrig en av dem, den största ål jag någonsin sett. Den var grov som min handled och dryga metern lång och måste ha vägt flera kilo. Tydligen har just denna inte kunnat göra vad andra ålar har för sed anträda sitt livs färd till Sargassohavet. Som fånge i dammen har han bara växt sig större och större.

Och nu tillbaka till porslinsröret igen.

Silloljefabriken var vid sekelskiftet modernt utrustad med en väldig ångmaskin med tillhörande generator som försörjde hela anläggningen med elektriskt ljus som även per tråd skickades över till disponentbostaden.

Porslinsröret, genomföringen i väggen för eltråden, är nu det enda som vittnar om att man hade elektriskt ljus i detta hus före Göteborg hade det.

När sillen slutade gå till måste alla kustens sillolje- och guanofabriker förutom någon enstaka, läggas ned, ångpannorna skrotas och generatorerna sluta att snurra. Så även här. Lampor och trådar försvann och endast det lilla porslinsröret finns kvar. Sedan kom de gamla oljelamporna fram medan vedspisen fortfarande var samma gamla Husqvarna av gjutjärn. Fem fina kakelugnar fanns i huset.

Det var alltså vid fotogenlampornas sken som all saftning syltning och konservering skedde som inte hunnits med vid dagsljus. Det mörknar ju tidigt på hösten i skördens tid.

Nog var spisen som sagt en Husqvarna men vad det nu berodde på så rök det mer från den än det brann i den. Stackars mamma. Tårarna rann både av rök och förargelse. Men ved hade hon för den högg farfar in i sitt sista, hundrade år.

Ja, min kära mor kommer att förekomma i många kapitel men just här gäller det först och främst Källviken.

Någon gång i början eller mitten av trettiotalet fick mamma sin dröm uppfylld. Vi fick elektrisk ström och hon elektrisk spis. För henne var det en lyckans dag men jag grät när vi knäppte på strömmen. Det var ju fotogenlamporna som var Källviken, nu flyttade vinterstaden hit ut. Det tog några år innan jag förlikade mig med elektriciteten men nu sextio år senare sitter jag och knackar ned detta på tangenterna till en dator och Internet fick jag till åttiårspresent. Som tjugoåring var jag romantiskt konservativ, nu är jag nog fortfarande romantisk men har inte råd att avvara de moderna hjälpmedel som gör det möjligt att fortfarande efter att ha fyllt 82 kunna få arbeta med det jag har lust till.

Ja, det var det lilla porslinsröret det.

Stora förändringar har skett sedan min far och hans bror köpte loss villan med mark från fabriken. Redan då gick en smal grusväg på trädgårdens norra sida ner till sjön, vägen var då allmänning. Långt där nere stod två väldiga pyramidpopplar en på var sida om vägen och strax innan vågen slutade låg en kvarn på andra sidan vägen och så ett femtital meter norrut vid stranden av Nordströmmarna låg John Hennings handelsbod.

Från pilarna nere vid stranden gick längs vägen en hagtornshäck upp till huset.

När min mor en gång som barn på skolresa åkt in genom Strömmarna hade hon sett popplarna huset, trädgården och bokallé. Hon hade förälskat sig i denna plats och visste att där skulle hon vilja bo. Någon gång hade hon väl berättat detta för pappa.

En vacker dag, antar jag att det var, kom han in till mamma och sade: Nu skall du få bo i ditt hus för jag har köpt det åt dig.

Pappa var så länge jag kan minnas och fram till sin död "omåttligt" förtjust i min mor.

Hon kanske kände det likadant gentemot honom men visade inte sina känslor lika öppet.

Mot vägen på husets översida var grinden in till oss, en vacker vitmålad trädgårdsgrind. Innanför denna stod två, i varje fall för mina barnaögon och gammalmansminnen jättestora hästkastanjer. Ovanför grinden fortsatte på båda sidor vägen en praktfull bokallé 150 till 200 meter längs hela vår tomt och andra sidan vägen.

På andra sidan vägen mitt för grindarna hade vi ett rejält uthus med en stor källare i vilket inget frös hur kall än vintern blev och på sommaren så sval att det immade om pilsner- och läskedrycksflaskorna när de togs ut i sommarvärmen. Ovanför fanns en redig verktygsbod med alla köksredskap, sågar yxor, hyvlar och arbetsbänk. Där hade farbror också plats för alla kupor och andra ting för biodlingen och där satte vi in trädgårdsgungan och alla trädgårdsmöbler på hösten. Så gör vi fortfarande. Intill var en redig vedbod samt två materialbodar.

Nedanför boden gick vår mark i en tjugo—trettio bred remsa ner till sjön och ovanför lite bredare trettio meter upp till grannbondens åker. Bakom redskapsboden som vi kallar huset har vi en lodrätt stupande nästan helt plan bergvägg rakt mot söder med några låga bergknallar vid dess fot. Dom här bergknallarna gjorde jag för ca sextio år sedan till mitt vinberg där jag förutom Blå burgunder och dr Smithmans sockerdruva odlade persikor som blev helt fantastiska tills den sista av de svåra isvintrarna i början på 40-talet tog död på trädet.

Det var ett hårt arbete att anordna detta "vinberg". Jag fick spränga en massa och lägga upp murar av språngstenen för att få plats med tillräckligt mycket jord för vinstockar och persikoträd. Här kom mina gamla krutkunskaper till nytta och jag sprängde av hjärtats lust med egenhändigt tillverkat krut i borrhål Gjorda med borrar som jag vässade och härdade i varvets smedja. Så nog blev det hemgjort alltid.

Där blev också fin plats för mammas kalljordstomater. Plantorna fick hon från en av sina trädgårdsmästarbröder. I mitten av trettiotalet odlades i Sverige praktiskt taget inga tomater utanför växthusen enär man då inte fått fram sorter som tålde vårt klimat. Men här var ett så underbart skyddat läge att plantorna stortrivdes. Morbror som gått i trädgårdslära i Tyskland, England och Kalifornien kom över och förundrades. På fem plantor skördade mamma dryga trettiofem kilo tomater. Min morbror hade aldrig sett sådana plantor.

Nere vid sjön fanns ett litet badhus med ett plank som gick vinkelrätt mot stranden ut från huset. för att de badande skulle få vara ostörda av nyfikna blickar från folk på vägen femton meter bort.

Jag minns så väl att det rödmålade plankets brädor slutade i en spets som var vitmålad så att var och en såg ut att ha ett ruter ess i toppen. Men då betydde de inga ruteress för mig.

1922 lät bröderna bygga en båt åt sig, en elva och en halv meter lång båt i finaste mahogny. Den måste ju ha en plats att lägga till varför man byggde om det lilla badhuset och tillskapade tilläggsplatser både för Skum och för vår julle. Min far och hans bror kom från Askums socken och eftersom Skum sedan blev den snabbaste som då gick i våra vatten så det verkligen skummade om bogen så var ju namnet ganska lyckat. Först rev man det gamla och byggde ett ganska stort ca fem meter långt badhus i linje med stranden. Väggen mot land var hel och fönsterlös liksom mot vågen. Taket var snedställt lutat svagt neråt från den bakre väggen och helt av glas, kaliglas, som skulle släppa igenom det ultravioletta ljuset hela framväggen samt även ett fönster söderut var av samma glas. Så skulle man alltså kunna sitta inomhus och skaffa sig sin solbränna. Vi kallade det aldrig annat än solhuset. Men glastaket läckte och rutorna slogs sönder så efter några år var det inget solhus längre utan bara ett vanligt badhus med ett helt vanligt tak men fortfarande glasad front.

Från husets nordvästra hörn löpte sedan en pålbrygga ca 16 meter rakt ut i sjön. Tre väldiga pålar som jag än minns så väl bildade ett brohuvud långt där ute. Tolv meter längre in gick en kraftig planka vinkelrätt ut till en annan påle. Lade man nu till med Skums långsida längs pålbryggan stoppades stäven just av denna planka. Mellan denna och badhusets smala frontbrygga blev ett fint litet fack för jullen.

Badhuset med strand låg inne i en liten grund vik med en låg bergudde som fortsatte ett lite stycke längre än vägen.

På vikens södra sida gick ett ganska högt och brant berg kanske 75 meter ut i sjön. Från en högt belägen klippunkt gjorde vi barn sedermera en linbana ner till pålbryggan. vi satt grensle med ett rep mellan benen på en liten bräda och kastade oss sedan med vilt mod utför för att med ett väldigt plaskande slå i vattnet någon meter från bryggan. Brädrepets andra ända var naturligtvis fäst vid en talja som löpte över linan. Så småningom, i början på tjugotalet, fick man bil på Skaftö som låg mitt emot oss på andra sidan strömmarna. Den forslades dit med båt och gick länge i taxitrafik på ön men fick av naturliga skäl hålla sig inom dennas gränser.

Från där vår lilla väg slutade och till andra sidans lilla väg kunde man i början komma endast utan fordon av något slag. En man rodde över dem som så ville mot en liten avgift. Så småningom tog han också över cyklar.

Men utvecklingen går på gott eller ont obönhörligen framåt och så småningom var det Vägverkets sak att ta ansvaret för trafiken in våra trakter. En liten färjbrygga anlades vid vägens slut med fästet alldeles intill den lilla bergudden och så satte man in en riktig färja som till och med kunde ta bilar. Det var en linfärja där en enda stålvajer låg runt en trumma som vevades för hand och så tvingade färjan att följa vajern. Vilket jobb han hade den gode Sander. Många historier kommer att berättas om honom men de får vänta.

För att nu bilar skulle komma ner här måste vägen breddas så båda de ståtliga popplarna blev fällda.

Men utvecklingen har som sagt sin gång. Det tog inte lång tid förrän det blev för många bilar för den lilla färjan så det kom nya och för varje gång allt större nu med grov ledande kabel och en klenare för driften som snart skedde med motor. För varje gång behövde vägen bli lite bredare men det fanns ju ingen mark att ta av utan att ställa till det för oss. Vi ägde fram till 1927 ett stycke mark även på norra sidan av vägen där vi hade och fortfarande har ett uthus med verktygsbod, vedbod, materialbod och källare.

Vägverket ville ta hela vår underbara bokallé men hjälpsamt och anständigt drog de om vägens dragning en aning så de kunde nöja sig med att ta bokarna på andra sidan vägen. Men vid vår strand behövde de lägga en vändplan. Redan tidigare hade den fina häcken fått lämna plats för vägen men nu måste de för vändplanens skull höja så mycket att hela nedre trädgården med våra bästa fruktträd hamnade som i en sump. Vägverket byggde en betongvall mellan vändplanen och denna sump, tog bort vartenda träd och fyllde på till vändplanens nivå. Sedan dess och detta var före 1950 har hela vår tidigare så fina fruktträdgård aldrig blivit något annat än ett ovårdat område med ogräs och tistlar,

När jag just nu skriver detta kommer jag att tänka på att vi med största sannolikhet hade kunnat få Vägverket att återplantera det område de skövlat. Dom är alltid så anständiga att de gjort detta men vi var så uppgivna och modlösa att vi försummade det.

Om vägen blev bredare och färjorna större så blev också trafiken mer och mer störande. Man har idag ljudnormer. Herregud om de tillämpats här! Tre meter från vägkanten ligger några av våra sovrumsfönster. 75 meter ner vid sjön fälldes färjans påkörningslämmar upp och ner. Lördags- och söndagsnätter gick färjan non stop. Ibland hade vi köer någon kilometer upp i backen. De var ju relativt tysta då de rullade ner men när så färjan lade till och med ett förfärligt slammer av lämmar och kedjor släppte iväg sina lass av bilar som vrålade iväg uppför backen, ja då hade det inte räckt med treglasfönster. Våra var englas eftersom vi bara bodde här på sommaren.

Vi var naturligtvis ledsna över denna försämringen men ingen i vår familj gjorde någonsin ett försök att protestera förutom bönandet för bokarna. Alla var ense om att samhällsnyttan måste få gå före: Folk måste ju få komma fram!

När jag nu på senare år kommit i kontakt med den egoistiska hänsynslöshet många visat för att förhindra eller åtminstone försvåra vägprojekt av kanske hundrafaldigt större betydelse blir jag, för att uttrycka det ytterst försiktigt, arg.

Nu slipper vi tjutet från bilarna uppför backen för nu finns det ingen färja mer. I stället har man byggt en bro över vår mark, Skaftöbron, som helt raderar ut den mark där mammas gamla köksträdgård låg.

I början på 1890-talet for en man förbi här. Han hade hyrt en segelskuta i Uddevalla och kom förbi här nere i Bordströmmarna på väg ut till Gåsö där han skulle jaga för att fylla på förrådet av djur han skulle stoppa upp. När han så såg denna idyll, de ståtliga popplarna där nära sjön och huset mitt i de granna trädgården bestämde han sig för att där skulle han bo. Han flyttade in i detta hus där han sedan bodde i sju år. Han hade ett litet zoologiskt museum i ett av rummen här. I sina memoarer skrev han sedan att dessa år var de lyckligaste i hans liv. I det museum han blev verkligt känd för målade Bruno Liljefors fonderna. Museet står fortfarande på Djurgården i Stockholm. Mannen som bodde här hette Gustav Kolthoff.

När denne gick på gymnasiet i Vänersborg fick han lungtuberkulos och förbjöds för sin hälsas skull att gå vidare i skolan. I stället skulle han i skog och mark få friskluft och lagom motion och vinna hälsan åter.

Han började jaga och så småningom stoppa upp de djur han sköt. En dag skulle hans tidigare rektor firas med femtioårskalas eller liknande. Man skulle ha stekt tjäder till huvudrätt. Rektorn råkade komma ut i köket medan man skulle anrätta fåglarna, Det var bara ett fel på dom. dom var inga tjädrar, det var berguvar. Rektorn tyckte då naturligt nog att det var illa ställt med de zoologiska kunskaperna, skickade efter sin förre elev och föreslog honom att stoppa upp så många av våra trakters djur som möjligt och ordna ett litet museum åt dem på skolans vind.

Detta ledde alltså så småningom till museet på Djurgården.

I vårt branta berg bakom redskapsboden sedermera mitt "vinberg" satte han upp holkar och bon för olika fåglar. Han lär till och med ha haft ett berguvsbo där. Man ser än i dag spåren efter krampor för bona i bergväggen.

Otaliga människor runt om i vårt vackra land har barndoms- och ungdomsminnen från platser för dem lika underbara och kära som jag har från denna nu skildrade lilla vrå av värden där så stor del av mitt liv förflutit och där mina rötter sitter så djupt. Jag har förunnats att varje sommar sedan 1917 ha fått komma till detta ställe, mitt älskade Källviken.

HEM

Senast ändrad 2002-06-29