Skandiaverken

Våren 1933 avlade jag till egen förvåning realexamen. Jag tänkte mig bli kemist och skulle därför så småningom gå igenom tekniskt gymnasium. För att få tillträde till sådant erfordrades sammanlagt åtta månaders praktik. Två av dessa ”avtjänade” jag på Havsfiskelaboratoriet i Lysekil och sex på Skandiaverken i samma stad. På Skandiaverken började jag någon gång på hösten –33.

Först några ord om Skandiaverken. Här tillverkades den välrenommerade Skandiamotorn, som konstruerats av Laurin, så vitt jag vet i början på 1900-talet. Motorn var en tändkulemotor med råolja som drivmedel. Ingen som under mina ungdomsår bott vid den svenska västkusten kommer någonsin att glömma dunket från dessa råoljemotorer. Töff, töff, hördes det längs hela kusten då dessa lågvarviga storcylindriga motorer släppte iväg ett töff för varje dos brännolja som fick explodera och driva kolven.

Principen för antändning av mineraloljebränslet i hittillsvarande motorer drivna med mineraloljor har följt i huvudsak tre linjer: bensinmotor, dieseln och tändkulemotorn. I bensinmotorn tänds bränslet genom elektrisk gnista från tändstift, i dieseln ger kompression antändningsvärme och i tändkulemotorn tänds bränslet av en upphettad ”kula” i förening med lägre kompression än i dieseln. Laurins Skandiamotor byggde alltså på tändkuleprincipen. Den blev oerhört populär bland yrkesfiskarna av tre skäl. Eftersom den var mycket okomplicerad till skillnad från bensinmotorn och fordrade betydligt mindre precision i utförandet än dieseln, blev den billig. Drivmedlet råolja var också det allra billigaste bränslet. Och så det allra viktigaste. Motorn hade en oöverträffad driftsäkerhet. Som reklam för dessa motorer hade man i ett provrum en vattenbassäng där motorer testades helt under vattnet. En sådan motor gick dag och natt utan ett stopp under många år Bränsle tillfördes från en tank och den nödvändiga luften togs genom ett rör in ovanför vattenytan. Kontrollanordningar visade att motorn aldrig någonsin stannade eller stannades under alla dessa år.

En enda irriterande nackdel hade dessa motorer. De fordrade upphettning av tändkulan innan motorn gick att starta. Länge åstadkoms denna upphettning genom blåslampa utifrån på tändkulehuvudet. Det var en ganska omständlig och tidsödande procedur. Först skulle blåslampan upphettas med rödsprit innan dess bränsle tände och så flera minuters eldblås på glödkulan innan den blev varm nog. Och så dags för svänghjulet som skulle dra fram bränslet, ge nödvändig kompression och se till att kolven kom i toppläge igen för nästa explosion. För lite större motorer kunde det vara jobbigt nog att veva igång ett stort svänghjul och många handleder har stukats av de inte sällan förekommande backslagen. För många var väl råoljedoften en ganska störande ”parfym” men för mig som växt upp med den längtar jag ännu i dag tillbaka till de doftimpregnerade motorrummen i våra gamla fiskebåtar.

I princip bestod dessa motorer av ett ganska begränsat antal delar cylinder med sin tändkula, kolv, vevstake och vevaxel, bränslepump och svänghjul. Alla delar tillverkades på Skandia så vitt jag vet och man åtog sig även reparationsarbete och tillverkning av propellrar inte bara för eget bruk. Man hade en slip där alla den tidens fiskebåtar kunde tas upp.

Härderiet

Jag är inte längre riktigt säker på i vilken ordning jag gästspelade på de olika avdelningarna i den stora fabriken vilken som mest sysselsatte 500 man under dåvarande fyrtioåtta timmars arbetsvecka med en normallön av 1,10 kr per timme.

Jag tror att jag först började i härderiet. Tala om värme! Sällan var där lägre temperatur än trettio grader och vid flera tillfällen var temperaturen över femtiofem. Man hade flera härdugnar i ett stort rum med fyra fem meter till tak. Två av ugnarna var mycket stora. I vardera av dessa kunde man hetta upp två gjutjärnskistor 110gånger 40 gånger 25 centimeter stora till tolv-trettonhundra grader. Så fanns där tre mindre som nästan alltid var i gång.

Mitt på golvet stod en stor vattenbassäng för kylning liksom två stora oljetråg. Längs ena väggen löpte en bred bänk några decimeter högre än ett vanligt bord. Detta var allt; inte en stol eller ens en låda. För mig var värmen inget problem men det var däremot helt olidligt att stå hela dagarna. Nog nötte min ända den höga bänken så ofta den fick en chans. Just på grund av ståendet minns jag tiden i härderiet som ett långt, utdraget lidande. Men naturligtvis har jag också andra minnen. I de ständigt brinnande mindre ugnarna fanns titthål i dörrluckan där man av glödens färg kunde bedöma temperaturen. Naturligtvis hade man för detta ändamål också mätinstrument. Dessa såg ut som små kikare och när man genom en sådan tittade in i ugnen hade man en tråd i synfältet Genom att vrida på en liten ratt ändrade man strömstyrkan genom tråden och därmed dennas temperatur och färg. Var tråden för kall syntes den som ett mörkt streck, var den för varm som ett ljust. När tråden helt försvann för ögat hade den exakt samma temperatur som ugnen och då var det bara att läsa av. Jag tränade så med dom här instrumenten att jag snart kunde uppskatta ugnstemperaturen på tio grader när bara genom att titta i det lilla fönstret.

Det finns många sorters härdning. Vanligast är den där stål upphettas till glödning med temperatur lämplig för varje stålsort varefter man vatten- eller oljekylde allt efter önskade egenskaper hos den färdiga produkten. När dåtidens stål blev extremt hårt blev det också spratt och kunde då brista vid böjpåkänningar. Ibland behövde en detalj bara ha en ytterst hård och slitstark yta medan den för övrigt behövde vara seg. Då kunde man tillverka den i ett relativt kolfattigt stål för att sedan ”sätthärda” den. Detta innebar att man tillförde optimala mängder kol endast i ett allt efter behov begränsat ytlager. Under min tid i härderiet använde vi två metoder. Den första bestod i att det till en viss lämplig temperatur upphettade järnföremålet inbäddades i gult blodlutsalt, en kalium-, järn-, cyanförening. Genom hettan sönderdelas saltet och en del av det i cyanet ingående kolet. Går in i ytan på järnföremålet och bildar ett mycket tunt men glashårt skikt. Efter detta rengjordes föremålen genom att läggas i saltsyra. När man nu första gången gjorde detta då jag var med kände jag en svag lukt av bittermandel.

Spring ropade jag till kompisarna och rusade själv ut. Dom kom efter och undrade vad som farit i mig. Då berättade jag för dem att vid sönderdelningen av blodlutsaltet kunde det också bildas cyankalium, som med saltsyra ger cyanväte, blåsyra det gift man i Amerika använder för att avrätta förbrytare. Denna blåsyra luktar bittermandel. Till att börja med löser sig blåsyran i saltsyran men snart blir denna mättad och då går den extremt giftiga gasen ut i luften. Vi hade just nått denna kritiska punkt varför jag kunde känna doften. Jag lyckades övertyga dem om att ej gå in igen medan jag hämtade fabrikens kemist den mycket duktige och sympatiske ingenjör Hermansson. Han avbröt förskräckt vad han hade för händer och följde med mig till härderiet. Allt arbete lades ned ett dygn medan allt som kunde öppnas utåt öppnades. Efter detta användes ofarliga metoder för rengöring och personalen fick helt klart för sig risken av att äta smörgås innan man tvättat händerna efter sådan härdning.

Förut skrev jag att vi hade haft 55 grader i härderiet. Vid några tillfällen när jag var där skulle man sätthärda stora kannbultar. Eftersom, vilket jag redan nämnt, dessa motorer var mycket lågvarviga måste de i gengäld vara mycket stora. Detta medförde då att även de enskilda delarna var otroligt stora emot vad vi i dag skulle behöva för en lika stark dieselmotor. Hur många hästkrafter de motorer skulle leverera som skulle utrustas med dessa kannbultar vet jag inte. Än i denna dag ser jag framför mig dessa ca trettio cm långa cylindrar med ca 8 cm diameter. När dessa skulle sätthärdas togs de stora gjutjärnskistorna fram med traversen. Så hälldes ett halvdecimetern tjockt lager benkross i lådan, så ställdes järncylindrarna i benkrosset med halvdecimeters distans mellan dem. Så fylldes benkross runt om och över dem varefter man packade krosset så gott man kunde med lång grova och breda maskinbågfilsblad på vilka man slipat bort tänderna. Detta var ett trist jobb som dessutom luktade pyton.

Så lades gjutjärnslocket på och det hela kördes med traversens hjälp in i ugnen. Två sådana kistor behandlades samtidigt. Och så på med oljebrännarna. 1250 grader skulle kistorna ha innan man var nöjd och det brukade ta ungefär ett och ett halvt dygn. Man satte in dem ena dagens morgon och tog ut dem nästa kväll. Lokalen var stor men värmeelementet desto effektivare så varmt blev det. Så öppnades luckorna och först den ena kista sedan den andra drogs med långa ”båtshakar” på stålrillar ut ur ugnen. Och ställdes likaledes med traversens hjälp på stålrullar på golvet. Var det tidigare varmt så blev det nu helvetiskt hett. Strålningsvärmen från de gulvitt glödande stora stålkistorna kunde bränna huden av en om man stannade aldrig så lite för länge i närheten av dem. De fick svalna till mörkt röda innan vi kunde arbeta vidare. Hink efter hink med vatten hälldes under dem för golvets skull. Ändå hände det flera gånger att betongen sprack med en knall.

Så togs locket av och man grep med en låsbar kraftig tång en cylinder som sedan under tämligen lugnt fräsande ner i ett oljetråg för att sedan slutkylas i vattenbassängen. Eftersom cylindrarna måste ha vägt bortåt femton kilo så var det ett ytterst hårt jobb i denna hetta.

Under sin länga tid i den till slut nästan vitglödande kistan vandrade kol över från benkrosset till det mjuka järnet där en ytterst hård och slitstark yta bildades medan resten bildade en seg kärna som sedan skulle motstå kolvens alla slag utan att brytas.

En intressant tid var det men ett djäkla stående!

Stora gjuteriet

Gjuteriet var en imponerande anläggning, en väldig hall med imponerande takhöjd. I ett hörn av hallen stod smältugnen som matades med kol och tackjärn. Om jag minns rätt var golvet stampad jord och sand, kanske gjutsand. I taket fanns väldiga traverser som kunde föra och hantera de störa gjutskänkarna vart som helst i den stora hallen och fylla formarna med det smälta järnet. Som jag skrivit förut innebar tändkulemotorns princip att motorerna blev kolossalt stora och tunga jämfört med andra typer av explosionsmotorer. En encylidrisk motor på 200 hästkrafter var en mycket imponerande skapelse med ett väldigt cylinderblock. Hur mycket ett sådant kunde väga vet jag inte och hade inte vett på att fråga den gången men åtskilliga hundra kilo måste de ha vägt. Det var alltså mycket stora göt det handlade om. Den viktigaste och svåraste uppgiften i gjuterierna är framställandet av formarna. Dessa gjordes i ”flaskor” som bestod av tio till femton centimeter höga rektangulära ramar innanför vilka modell och sand fick plats. Dessa ramar kunde placeras på varandra till önskat höjd enligt samma system som våra ölbackar. På detta sätt behövde alltså aldrig backarna bli större en de kunde hanteras av en eller några man. När nu nödigt antal flaskor ställts på varandra, direkt på golvet, fylldes sand i till önskad höjd, modellen, med ingötsdel, sattes i och sand fylldes runt om och över. Så packades sanden grundligt och noggrant med tandlösa bågfilsblad av olika storlek allt efter behov. Till modellen gick där så behövdes ett luftningshål där luften kunde strömma ut när järnet göts i. Dessutom stack man för det mesta ståltråd på många ställen genom formen så vattenånga bildad av det stelnande järnets kontakt med den fuktiga sanden kunde komma ut.

Modellerna ja, de utgör ett kapitel för sig då inget meningsfullt kan gjutas dem förutan. På Skandia hade man därför självfallet en mycket välutrustad modellverkstad. Här till verkades alla modeller i trä. Vilken sort tänkte jag aldrig på ett ta reda på men förstår att en mycket viktig egenskap måste vara minsta möjliga formändring i olika fuktighetstillstånd. De färdiga trästyckena var lackerade i flera lager sannolikt för att minska fuktpåverkan men också för att underlätta sandens släppning från modellen. Modellernas delar var alltid målade efter ett kodifierat system så att formmakaren visste hur de ofta komplicerade modellerna skulle sättas ihop och först och främst tas isär modellerna. ”Delningen” av modellerna är den kritiska uppgiften för konstruktören enär ju modellen alltid måste kunna avlägsnas utan att riva sönder formen. Ibland räcker det med att formen är delad. Vill man gjuta ett klot bygger man upp sand till klotets ”midja” och slätar till ytan runt om som sedan grafitpenslas. Så sätter man på en ny flaska, fyller på sand, ordnar ingöt och ”vädring” och lyfter av den övre flaskan, tar bort klotet , sätter på flaskan igen och så är det klart för gjutning.

De flesta föremål som skall gjutas i en motorfabrik är dock oerhört mycket mer komplicerat än så och detta fördrar ofta mycket stor skicklighet av både konstruktörer och modellsnickare. Ibland skall de gjutna föremålen ha mer eller mindre komplicerade håligheter. Dessa håligheter måste finnas i form av kompakta kroppar som appliceras på önskad plats efter att modellen tagits ur formen. Dessa kroppar kallades kärnor. Även de var naturligtvis för hettans skull tillverkade av sand som för att hålla ihop även under gjutningen var blandad med ett bindemedel. Jag tror att man använde sig av linolja eller vattenglas. När dessa kärnor väl formats lades de i torkugnar. Dessa ugnar var stora rum med mängder av hyllor där alla kärnor låg till torkning. I stora gjuteriet hölls temperaturen 110 grader. Många gånger fick jag uppdraget att hämta någon kärna där. Då var man sannerligen noga med att få och komma ihåg instruktionen om var den önskade kärnan stod att finna för man stannade inte gärna där inne och letade. Så tog man utanför dörren ett rejält andedrag och så rusade man till förhoppningsvis rätt hylla med stora tjocka säckvävsgrytlappar i handen, grabbade tag i det önskade och så ut igen där man tog nästa andedrag. Dom här rusningarna hörde inte till de angenämaste uppgifterna under min praktik. Men jag undrar om arbetsskyddet i dag tillåter ett sådant system som det jag nu berättat om.

Jag nämnde om sanden i kärnorna. Sanden i formarna var också avgörande viktigt för formtillverkningen och gjutningen. Det var inte vilken sand som helst, sjösand där alla korn slipats mer eller mindre runda torde ha varit oduglig medan finkrossad sten säkerligen hade helt andra förutsättningar att hålla ihop i formarna. Sanden var blandad med viss mängd lera och grafit och alltid hållen på optimal fuktighetsnivå. Var den för torr föll formarna sönder när modellerna togs bort, var den för lös höll de heller inte ihop och var den bara lite för fuktig kunde formen krympa innan man göt i den.

Hur många ton den stora smältugnen tog vet jag inte men det måste ha varit åtskilliga, för många göt gjordes samtidigt. Det var naturligtvis kostsamt att starta denna stora ugn varför det kunde gå flera dagar mellan gjutningarna. Det tog åtskilliga timmar innan skrot och tackjärn bringats i smält. Då sattes den stora skänken hängande i sin travers under det med eldfast lera igenmurade avtappningshålet som man nu öppnade med spett. Skänken fylldes med det ljusgula järnet, skänken lyftes och for iväg till flaskorna med sina formar.

Det var ett känsligt arbete för travers- och kranskötare att tippa skänken så att en lagom stråle av det smälta järnet strömmade ner i formen. Blev det för kraftig stråle så kunde formen eller dess kärnor slås sönder och då fick man en ”varg” som bara dög att smältas om igen. Detta hände dock mycket sällan. Ett olyckstillbud inträffade dock medan jag var där. Skänken tippade över så att kanske något ton av det smälta järnet rann ut från tämligen stor höjd så att det stänkte ordentligt omkring. Nu höll man sig i allmänhet på respektfullt avstånd från skänken medan den transporterades så ingen kom till skada men några kvadratmeter av golvet han täckas innan järnet stelnade och långsamt tappade färgen.

När göten svalnat en del togs flaskorna bort varvid mycket av den nu tämligen torra sanden föll av och resten slogs, skrapades och sopades bort. Sedan när pjäsen var kall nog att hanteras skars alt överflödigt bort med kapskivor. Göten var ofta litet igelkottstaggiga då luftningshålen som ståltrådarna gjort för det mesta var fyllda med järn. Dessa togs naturligtvis bort liksom ingöt och det som fyllt det stora luftningsahålet. Så fanns där ibland ”skägg”, järn som runnit ut lite emellan delningsskarvar. Med kapskivor och roterande stålborstar fick göten sin slutliga finish. Efter detta måste de flesta göten bearbetas maskinellt exempelvis arborning för cylindrarna.

I stora gjuteriet hade jag inte så många uppgifter och tiden blev mig ofta lång. Eftersom jag är kroniskt morgontrött och arbetet startade halv åtta hade jag all möda att hålla mig vaken. En dag satt jag på en låda mitt på det stora golvet och sov med huvudet lutat i händerna. Den bistre men egentligen snälle basen klappade mig på axeln: Sover Christenson? Utan att lyfta på huvudet svarade jag: Nej, jag sitter bara och funderar på om det är tisdag eller torsdag. Det är onsdag blev svaret, och så gick han.

Metallgjuteriet

Det blev betydligt roligare att komma till metallgjuteriet där all gulmetall det vill säga brons och mässing göts. I båda legeringarna ingår som huvudmetall koppar. Med zink ger kopparn mässing med bly brons. Proportionerna varierar, blandformer förekommer liksom tillsats av andra metaller. Genom dessa olika blandningar kan man framställa legeringar med egenskaper som är så önskvärda som möjligt för de föremål man vill framställa. Hållbaras ur korrossionssynpunkt, segast och hårdast är bronsen varför endast olika bronser användes vid propellertillverkningen som var en viktig del i Skandias gelbgjuteri (gelbgjuteri av det tyska gelb = gul). I detta gjuteri hade man fyra oljeeldade ugnar, till en del nedsänkta i golvet som även här var täckt av packad sand. Ugnarna var egentligen gigantiska blåslampor där det lätt blev överskott på luft. Fanns då zink med i smältan så oxiderades lätt en del därav till zinkoxid = zinkvitt som ibland kunde stå ut som ett vitt moln när ugnen öppnades. Just denna zinkvitt kunde efter åratals exponering ge en malarialiknande sjukdom, gelbgjutarfrossa. Jag vet inte att någon på Skandiaverken fått denna yrkessjukdom.

De flesta föremål som göts här var mycket små till medelstora med undantag från propellrarna som kunde få rejält format men som ändå var små jämfört med de stora cylindergöten.

Var de små så var de i allmänhet så mycket mer komplicerade och fordrade därför stor skicklighet och mångsidighet hos formmakarna.

Stor noggrannhet och precision var ofta ett krav och man måste alltid se till att formen inte blev sårig eller att lös sand ramlade ner i den. Man använde skedar och spatlar av olika storlek och fason för att hantverkligt göra nödvändiga korrigeringar. Här var gubbarna mer som en liten familj och var mycket positiva till mig då de snart märkte att jag var både händig och noggrann. Snart fick jag göra ganska komplicerade formar alldeles själv och till slut fick jag göra det verkliga mästarprovet, en propeller.

Vid all formtillverkning är frånvaron av minsta darrhänthet en nödvändighet. När modellen skall tas ur formen måste den alltid ha en viss ”släppning" vilket innebär att inga ytor får vara parallella utan divergerar åt det håll modellen dras. Det minsta man darrar på handen så kan den ytterst ömtåliga sandformen skadas. Även den som annars inte är darrhänt kan bli det när han inte får. Intensionstremor, förväntansdarrning, är vanligare än man tror. Pröva genom att föra ett överfyllt glas till munnen. Jag sade att mästarprovet var att göra formen till en propeller. Var nu propeller så särskilt svår? Ja var så säker. Alla andra modeller jag sett och som skulle tas ur formen fördes alltid rätlinjigt åt ett håll. Men så inte propellern där modellen skulle skruvas upp i absolut rätt stigning för att den inte skulle skrapa sönder sanden och fördärva formen. Då gällde det att tänka sig noga för, ta det lugnt och hoppas slippa darrhäntheten. Men nog var det roligt ner man sen fick se en perfekt gjuten propeller som lön för mödan. Först fick jag göra en lite ynklig en men den tredje jag gjorde var en riktigt rejäl en. En fördel med formmakning är att om man misslyckas så förstörs inget material, endast tid. Om inte felet i formen låg osynligt förstås.

Till detta gjuteri hörde också en stort torkrum men där höll man betydligt lägre temperatur ca 70 grader. Ofta var ugnen avstängd och höll då angenäma 30-35 grader. Det passade mig precis eftersom jag ju var lika morgonsömnig här. Så fort jag fick en chans så slank jag in där när ingen såg mig och så sov jag gott därinne i det becksvarta mörkret. Men jag blev grundligen botad. Jag gick in där en gång för mycket och då tyckte kompisarna att jag skulle få lära mig en ordentlig läxa. Torkugnen värmdes från smältugnarna genom att man shuntade in en del av rökgaserna från dessa. Normalt brann ugnarna med något luftöverskott men nu öppnade de spjället helt in till torkugnen samtidigt som de ströp lufttillförseln. Hade det varit becksvart därinne förut så vad skall man då säga om det stygiskdet mörker som nu kom förstärkt av våldsamma sotmoln från ugnarna. Som kanske var tur för mig var oljan tillräckligt svavelrik för att ge så mycket svaveldioxid att den härav framkallade hostan väckte mig ur min slummer. Var säker på att jag fick brått att leta mig ut. Välvilligt letade man upp en spegel åt mig. Jag visste ju att det var mig själv jag såg i den men inte gick det att se att det var jag genom allt sot.

Ingenjör Hermansson

Efter att jag sprungit efter vår kemist Hermansson med anledning av cyanhistorien i härderiet bjöd han mig upp till sitt lilla laboratorium där vi diskuterade hans värmepatroner. Som jag skrivit förut måste glödkulorna först värmas kraftigt innan motorerna kunde gå igång. Det var tidsödande och besvärligt att använda blåslampor härtill. Kanske det var Hermansson själv som hittade på det nya sätt som helt slog ut blåslampan. Han tillverkade patroner som såg ut ungefär som dynamitgubbar. De bestod av ett eller flera brännbara material som fick det för förbränningen nödvändiga syret från kaliumklorat det ämne jag alltid använde till mina smällare. Hermanson blandade socker och sågspån mjöl och kaliumklorat. Detta bands samman av sirap så man kunde få en deg som man gjorde patroner av. I ena änden satt en liten kort veke. När man nu skulle starta motorn tände man veken och stoppade in patronen i ett rör riktat mot tändkulan. När patronen så brunnit ut var kulan röd nog och motorn startfärdig. Hermanson fortsatte att experimentera för att få fram bästa möjliga patroner. Det gällde ju också att göra dem så billiga att fiskarna ville använda dem.

De gjorde faktiskt succé. Hermansson var en duktig och mycket vänlig man som jag hade en god kontakt med under de sju år jag var kvar i Lysekil.

Här vill jag nämna en annan teknik som på ett helt annat plan kunde komplettera Hermansson patroner när det gällde start av de tunga motorerna med de väldiga svänghjulen. – Tryckluften! – Motorerna fick driva kompressorer som lagrade tryckluften som sen kunde driva igång motorn . Detta underlättade särskilt då det gällde riktigt stora motorer.

Smedjan

I en stor tämligen mörk hall låg smedjan med två ständigt bemannade smidesplatser och en som bara användes då man fick extra mycket att göra. Smedmästaren själv som huserade vid den ena härden hette Bertil Ohlsson. Det var en stor kraftig karl, betydligt längre än 1,90, alltid mycket hygglig och hjälpsam. Han var son till en av de duktiga smedbröderna Ohlsson i Kronberget alldeles ovanför oss i Midgård. Det var alltid dessa två pappa anlitade när han behövde få något smidesarbete utfört.

Om Bertil var vänlig och hjälpsam så var det tvärtom med de övriga i smedjan. Särskilt ”smedhalvorna”, yngre pojkar som skulle slå med släggan och hjälpa till med annat men utan att själva få smida annat än någon enkel småsak, tråkade mig. Ordet mobbning var inte uppfunnet på den tiden och det hade kanske ändå varit i starkaste laget för att beskriva vad jag utsattes för. Men irriterande var det. Mitt största och verkligen allvarliga fel var att min pappa var byggmästare och ägde Midgård. Därmed var jag på förhand dömd. När de nu prövat de sedvanliga skämten, att skicka mig till ett avlägset förråd för att en gång hämta stora kopparmagneten och en annan lilla ögonmåttet och liknande och jag aldrig trillade dit lika litet som tidigare några gjutare kunde få mig att hämta några kilo städklang i smedjan. Detta var ju inga elakheter men avsett att leverera skratt på den godtrognas bekostnad.

På den tiden vägde jag mellan sextio och sextiofem kilo och såg inte mycket ut för världen. Jag hade aldrig ägnat en timma av mitt unga liv åt sport eller idrott och gymnastiken hade jag sett till att bli frikallad från. Mitt jobb blev att uträtta småärenden och kanske med en tång hålla rödglödande järnstycken medan smeden formade dem. Det gällde att reagera snabbt och rätt då man beordrades vrida och vända på stycket alltefter Bertils önskan Det var ganska roligt. Så skulle jag så småningom få slå med slägga medan Bertil höll järn och formande verktyg. Först fick jag öva kallt, bara försöka hitta rätt med släggan och det var nog lite si och så med det de första slagen. Men jag lärde mig och fick till slut hantera även den stora fjortonkilossläggan. Då blev nog både Bertil och smedhalvorna litet förvånade, men aktade sig förstås att säga det, att jag med så pass lätthet kunde hantera denna tunga slägga, jag en realskole-kapitalistgrabb, som såg så ynklig ut.

Så en dag ville dom pröva mig och talade om hur veka och svaga dom här realungarna var och så frågade dom om vi drog fingerkrok i skolan. Jo det gjorde vi ju, sa jag. Kunde du de då? Jo då. Barnvagnar, i orkar väl bar löfte pengen. Vi´sen Bertil! Den snälle Bertil gick fram till ett koniskt stållod som man använde för att kränga ut, förstora ringar. Det hade för transports skull en grov järnögla i toppen och var stämplad med sin vikt 78 kilogram. Så gjordes med alla stora stålföremål som t ex smidesstäden. Bertil gick fram till lodet stack långfingret i öglan och lyfte lodet från golvet. Då flinade smehalvorna och sa: Gör de där du. Jag hade ju bara dragit krok med mina skolkamrater och hade inte den minsta aning om hur mycket jag kunde lyfta men tog naturligtvis för självklart att jag inte skulle kunna rubba det som Bertil med möda lyfte. Hur jag än bar mig åt så skulle jag bli utskrattad, antingen för att jag var feg och inte vågade försöka eller så för ett ömkligt misslyckande. Eftersom feghet aldrig legat för mig tänkte jag: skall det gå åt helsike så skall det åtminstone gå med musik. Så satte jag höger långfinger i öglan och lodet följde utan vidare med. Ta vänster, Bertil, kom det. Bertil klarade inte lodet med vänster men det gjorde jag!

De e bare trick de där med fingrane, vi´sen Bertil ,va rekti störka e.

Då lyfte Bertil det 187 kilo tunga städet i hornen. Det gjorde jag med. Lägg på slägga Bertil. När jag klarat det också kom det: Lägg på hammern (ca tre kilo). Jag men inte Bertil klarade det. Jag undrar om någon, som läser detta mitt senkomna skryt, förstår den känsla jag kände då. Att ofta fått utstå hån för att jag tillhörde en förvekligad studerande klass som bara ”orka lyfta pennen” och nu i vänlig tävlan besegrar själve Stor-Bertil kändes fantastiskt. Men nog aktade jag mig för att visa det. Nu visste jag ju att jag aldrig behövt använda mina långfingrar för fingerkrok utan alltid tog lillfingret mot mina motståndare långa. Så en dag när ingen såg mig gick jag fram till lodet och prövade med lillfingret. Det var omöjligt, ringen var så grov att fingret inte fick grepp. Då knöt jag i en näsduk som extraögla och då följde lodet med vilken finger jag än använde på båda händerna utom tummarna förstås. Här kan jag nämna att handens svagaste finger är pekfingret.

Någon dag senare sade jag till pojkarna att jag skulle försöka ta lodet med lillfingern. Åja, skryt ente dö! Efter min lilla uppvisning hände det aldrig att jag tråkades mer på Skandiaverken Ryktet spreds över hela Skandia och jag bemöttes i fortsättningen som självklar kompis.

Hur många gånger har jag inte tänkt på denna händelse och den sociala kultur som kanske i avundsjuka, förhånade intelligens och studier men uppskattade kroppslig styrka så mycket mer. Jag var ju kvar i Lysekil ytterligare åtta år och träffade då och då både smedhalvor och andra från denna motorfabrik och alltid under vänliga, hyggliga former. Men det har hänt att jag funderat litet över om inte den snälle Bertil förbarmade sig över mig och lät mig vinna, i varje fall smidesstädsprovet. Det får jag aldrig veta för han dog här på Kapelle för bara några år sedan. Jag hade ämnat besöka honom när han nu bodde så nära mig men som bekant är det ju mycket av vad man ämnar göra som aldrig blev gjort. Jag är ledsen för att ja aldrig talade om för Bertil att jag tyckte om honom och respekterade honom.

Plåtslageriet

Näst sist på min vandring runt Skandia kom jag till plåtslageriet, en stor fristående träbyggnad där taket bars upp av kraftiga stockar.

På stora bord av järn flera meter i fyrkant hamrades och slogs det på väldiga plåtar. Ett öronbedövande ljud ljöd de flesta timmarna av arbetsdagen. Sannolikt är detta dån plus annat jag snart kommer att berätta om den huvudsakliga orsaken till att jag i dag har kraftigt nedsatt hörsel.

Varför stora plåtar i en motorfabrik? Jo till plåtslageriet hörde en slip där fiskebåtar och även mindre stålfartyg togs upp. Fiskebåtarna kanske behövde kopparförhydning i bogen för isens skull och stålbåtarna byta ut en plåt eller flera.

Ryktet hade gått före mig från smedjan så här bemöttes jag från början med vänlig respekt. Här fanns heller inga smedhalveungdomar utan alla arbetare var mogna män.

Någon ville dra krok med mig och så undrade de om jag hade några andra styrketrick.

Några år tidigare hade vi haft ”cirkus” på varvet i Källviken. Där slog jag i en tretums spik i en planka med huvudet. Först fäste jag spiken i plankan, sedan lade jag en träkloss mot spikhuvudet och så skallade jag in spiken tills huvudet bara var någon millimeter från trät. Då virade jag fast en ståltråd runt spiken och trettio cm därifrån andra änden runt en liten träkloss. Så satte jag den avpassade träklossen i munnen, satte händerna mot plankan och drog ut spiken. Nu tror de flesta jag berättar detta för, att det är tänderna som är största problemet. Nej då. Klossen ligger först och främst an mot gommarna. Nej det är nacken som är problemet. Den måste vara starkare än de flesta. Min var och är fortfarande mycket stark.

Nu här i plåtslageriet kom jag att tänka på spiken, så jag slog fast en i en av trästolparna och gjorde sedan likadant som på varvet.

Under många tiotals år hade händelsen på varvet fallit i glömska. Däremot kom jag kristallklart tydligt ihåg hur jag gjorde i plåtslageriet. Men eftersom åren gick började jag fundera på om jag inte fantiserat ihop hela historien som ju i dag förefaller mig helt omöjlig. Jag hade därför till och med slutat berätta den. Döm då om min glada överraskning då jag för inte alltför många år sedan fick besök av vår gode ungdomsvän Percy Sahlberg med familj och han började berätta hur vild och tokig jag var som ung och så exemplifierade detta med en detaljerad redogörelse om hur jag på vår cirkus slog i och drog ut spiken. Så nu vågar jag berätta igen.

Och vänligt bemötande fick jag på verkstan.

Som jag skrivit fanns en liten slip i anknytning till plåtslageriet. Om någon fiskebåt fått sin propeller eller sitt roder sönderslaget togs den upp på vår slip och fick skadorna reparerade. Här hade jag aldrig någon uppgift men så blev det så mycket grundligare när vi fick upp Ran på slipen. Ran var ett litet stålfartyg som gick i skytteltrafik mellan Lysekil och Fiskebäckskil. Den båten fraktade under många tiotal år badgäster, turister och vanliga dödliga mellan de två badorterna.

Men nu behövde den hjälp om den inte skulle riskera att hamna på Gullmarens botten. Några bottenplåtar måst bytas ut.

Samtidigt med mig fanns en annan praktikant på plåtslageriet. Han var en släkting till Laurin men jag minns inte längre vad han hette, bara att han med tiden blev civilingenjör

När nu plåtarna skulle bytas måste ju de gamla tas bort först. Då brändes nitskallarna av på utsidan varefter man slog ur dem med en skaftad dorn. Detta var ett tvåmannajobb då en fick hålla dornspetsen mot niten och den andra slå till med en ganska tung slägga. Detta var sju resor värre än i smedjan där man stod ordentligt ock slog rakt ner. Här skulle vi i stället slå snett nerifrån och uppåt medan vi stod på plankor en bit in under båten så vi nästan tappade balansen för varje släggslag. När Arnell, nu mins jag namnet, hade slagit 15, tjugo slag utan att träffa dornen fick jag ta över släggan och han hålla. Jag träffade i alla fall ibland men väldigt ofta skaftet. De dyra hickoryskaften tålde inte många smällar innan de gick av och när basen fått sätta dit ett alldeles för stort antal av dem tog han mig med till smedjan där det sattes dit ett rundjärn med ögla i änden som skaft. Men det var sannerligen inte roligt för den stackars Arnell då jag med full kraft dammade till detta stålhandtag. Han blev alldeles skinnflådd i händerna innan han fick några kraftiga arbetshandskar.

Sedan sattes de förborrade nya plåtarna på plats med några bultar och så kom det ”roliga”. Nitarna, eller nageln som vi sade, skulle glödande sättas i inifrån och nitas med nithammare utifrån. Plåtarna var under durknivå så man var tvungen att krypa in under denna för att sätta i nageln och hålla emot med en tung ”jungfru” av järn när man nitade utifrån. Eftersom fartyget var ganska litet var avståndet mellan kölsvinet och durken så litet att man fick ta sig in i den ställning man ville ha för väl på plats var det inte möjligt att vända sig. Att ligga i den oljeblandade gyttjan i det trånga utrymmet medan vinden drog igenom hålen i för och akter då termometern visade trettio grader minus hörde inte till mitt livs angenämaste arbetsminnen. Tog man i plåten eller annat järnföremål utan vantar frös fingrarna fast. En stod på däck och glödgade nagel som han sedan släppte ner i avtalat spygatt under vilket jag fångade den i en tom konservburk. Så kvickt ta tag i den, föra in den i önskat hål och så hålla emot med jungfrun.

Och allt gick bra till dess basen själv skulle ge sig in för att klara ett särskilt krångligt ställe som jag tydligen inte kunde anförtros. Jag förstår än i dag inte hur han kunde ta sig in där för han hade åtminstone mitt dubbla bukomfång, men det gick. Jag glödgade nagel och släppte ner enligt order tills ett vrål som hördes över halva Lysekil hörde, vrål icke från underjorden men från Rans kölsvin. Hela durken gick i vågor och jag trodde nästan den skulle sprängas. Basen hade flyttat sig medan jag glödgade niten på däck. Jag hade aldrig hört hans meddelande härom utan släppte ner min nit i samma spygatt som förut. Men denna gången hade Nyberg sin rejält tilltagna högerskinka rätt under spygattet. Det tog flera veckor innan han satt som vanligt folk och det tog nog i det närmaste lika lång tid för mig att övertyga honom att detta inte var som hämnd för järnskaftet på dornen utan verkligen en ren olyckshändelse.

Efter själva plåtslageriet kom jag upp till själva verkstaden där finbearbetningen skedde. Jag som knappast hållit i en fil fick i uppdrag att fila plunchar. Dessa bestod av ca 12 centimeter långa cylindrar med 2 cm diameter. Genom var och en gick ett längsgående rektangulärt hål men med efter borrning rundade ändar. Rundheten skulle filas ner så de blev rätvinkliga i stället. Toleransen rörde sig om någon hundradels millimeter. Detta var ett i det närmaste omöjligt jobb för en amatör och jag misstänker att jag fick det lite grand av elakhet. Men eftersom jag är noggrann och tämligen säker på handen så fick jag en fantastisk ackordutdelning. Mer än fyra och femtio fick jag. Detta var sannerligen inte populärt bland mina arbetskamrater som jag ju mig ovetande hade förstört ackordet för. Normen var att ett ackord som mest skulle kunna ge en dubblad timlön. Eftersom denna var 1,10 skulle ackordet inte kunna ge mer än 2,20. Flera kom och förebrådde mig för att jag förstört deras ackord. Om ni fått detta satt så att jag som ren okunnig amatör kunnat tjäna så mycket så betyder detta att ni har bestulit företaget. Arbetsuppgiften togs omedelbart ifrån mig.

Kanske är det denna erfarenhet som gett mig en livslång skepsis mot allt vad fack hette.

Dessa månader på Skandiaverken var många gånger svåra och på grund av de tidiga morgnarna ibland bra outhärdliga men de gav mig intressanta erfarenheter och kunskaper och som synts här en hel del att minnas.

HEM

Senast ändrad 2001-05-22