Våren 1933
tog jag realen i Lysekils samrealskola. Min avsikt var att så småningom söka in
på Tekniska Gymnasiet i Örebro. För att kunna göra det behövde jag minst sex
månaders praktik. Efter vad jag nu minns tog jag sommarledigt efter den
förfärligt påfrestande realexamen som jag på grund av mina misslyckanden i
språken hade all möda att klara. Den följande vintern praktiserade jag sex
månader på Skandiaverken i Lysekil och sedan sommaren –34 på
Havsfiskelaboratoriet i samma stad.
Pappa var god vän med
laboratoriets chef, fil dr Arvid Molander, som ordnade plats för mig hos kemilabbets
föreståndare dr Martin Lundborg.
Laboratoriet var på den
tiden en långsträckt byggnad med två våningar vackert belägen på en udde i
Kyrkevik. Molander med akvariefiskar och assistenter tog bottenvåningen i
anspråk. Friskt vatten till saltvattensakvarierna fick de direkt från havet. De
var helt avsedda för forskning och skulle knappast ha intresserat andra än rena
fackmän. Så sent som förra året (98) träffade jag hans sekreterare Ingrid Ekdahl,
som nu torde vara bortåt 90 år.
I våningen ovanför regerade
Martin Lundborg. Jag var för ung då att förstå varför det tycktes vara
vattentäta skott mellan de två våningarna, åtminstone psykologiskt. Man såg
inte ens någon från den andra avdelningen ens om man snubblade på denne. Senare
har jag fått veta att personkemin mellan de två doktorerna var den sämsta
tänkbara och att den trots allt underlydande Lundborg vägrade att på något sätt
vara Molander underdånig. Molander hade trots allt ansvaret för hela
institutionen. Han var en bestämd men vänlig man som knappast sökte strid medan
Lindborg även för mig föreföll snudd på paranoid även om jag då inte kände till
namnet på åkomman. Mot mig var han alltid hygglig men hade svårt att tåla
minsta misstag.
Han hade bara en
medarbetare, Lucie Ahlström, en ganska storväxt kvinna drygt 25 år gammal. Hon
såg bra ut, kom efter vad jag förstått från Tyskland med sina svenska föräldrar
och talade med något tysk brytning. Hon var blond, såg tämligen bra ut och var alltid
hygglig och hjälpsam mot mig. När jag bortåt tio år senare fick arbeta för Hans
von Euler kom Lucie snart dit som föreståndare för en av hans avdelningar. Hon
var då fil. dr. Något år senare kom Lundborg på besök och visade mycket fina
diabilder från Bohuslän. Det framgick att både han och Lucie hade varit elever
till Euler och doktorerat under honom.
Lundborg var av allt att
döma en konstnärssjäl. Han höll vid ett tillfälle en hel solosångkoncert i
Lysekils kyrka. Han hade en ljus välsmorda tenor men jag tyckte aldrig den var
vacker.
Ja vad blev nu mitt jobb i
detta labb? Euler var ju biokemist och Lundborg hade också skaffat sig
kunskaper i det närliggande området bakteriologi vilket sannolikt var en
förutsättning för posten på havsfiskelaboratoriets andra våning. Han fick
arbeta både som kemist och bakteriolog.
Som kemist skulle man
kontinuerligt följa tillsatserna i snart sagt alla fiskkonserver och se hur
exempelvis sockerarterna förändrades under olika lagringsbetingelser.
Man hade flera termostatreglerade
skåp inställda på olika temperaturer från kall kylskåpstemperatur och ända upp
till 37 grader. I dessa skåp fick sillburkar av alla de slag stå olika länge,
från någon månad och till ett år eller mer.
Varje burk skulle så
småningom öppnas och jag misstänker att den kära Lucie var glad över min
ankomst för jag fick nog överta hennes jobb. Att öppna burkarna. Nog har jag
öppnat bra många sillburkar i mitt liv både före och efter men här var det allt
lite speciellt. Jag tilldelades ett antal sillburkar av liten fotbollsmodell
eftersom de flesta som skulle undersökas var jästa. Så fick jag en kraftig pryl
och en konservöppnare. Så blev det dags för maskeraden. Lucie kom med en vit Ku
Kux Klan-dräkt med ärmar tillsnörda vid handlederna. Så in med mig, burkarna
och verktygen i ett slabbrum. Sätt igång! När Lucie väl tagit skydd på andra
sidan den stängda dörren satte jag beslutsamt prylen i den första burken. Jag
försäkrar att jag blev tacksam mot Ku Klux Klan! När burken väl sprutat färdigt
hade konservöppnaren lätt göra. I början blev jag rejält översprutad men snart
lärde jag mig knepet: ett litet hål med prylen på burkens högsta punkt så pyste
gasen iväg utan att ta sillsåsen med sig.
Och så analyserades
innehållet både kemiskt och bakteriologiskt. En del av innehållet filtrerades
och underkastades kemisk analys. Särskilt minns jag att förjäsningsgraden
undersöktes liksom halten av sockerarterna sackaros, glucos och druvsocker
fastställdes. I detta sammanhang minns jag många seanser med polarimetern i
vårt mörkrum vilken angav mängden högervridande respektive vänstervridande
sockerarter. De flesta kemiska analyser gjordes av de två andra, medan jag fick
bakteriologarbetet på min lott.
Jag fick diska och sedan
sterilisera petriskålar i någon av våra autoklaver. Så fick jag bereda
odlingssubstrat till dessa.
Först vägdes på ytterst
känsliga vågar upp ingredienserna, olika peptoner, närsalter någon sockerart,
agar-agar och ibland blod. Dessa ingredienser löstes i destillerat vatten under
uppvärmning på vattenbad. Så fylldes en viss mängd i varje petriskål, locken
lades på och skålarna med innehåll autoklaverades. Efter avsvalnande var de
klara att användas.
Då togs med pipett en noga utmätt
mängd av såsen och blandades noga med kanske hundra gånger mer steriliserat
vatten. Lösningen fick så skölja över den nu stelnade näringsrika agarplattan
varefter man noga mätte den vätska som blev över. På så sätt visste man hur
mycket som stannat på plattan och därmed också hur st, eller snarare liten
mängd sillsås som hamnat på den. Så lades locket på och skålen placerades
termostatreglerat (37 grader) värmeskåp. Efter ett par dagar var plattan täckt
av ljusa prickar där varje prick utgjorde en koloni mikroorganismer för en enda
sådan i sillsåsen. Nu kunde man alltså med blotta ögat se hur många bacillusker
som fanns i den utspädda sås som fastnat på plattan. Sedan var det naturligtvis
mycket lätt att räkna ut bakteriehalten i sillburken. När det var många, kanske
tusentalet små prickar på plattan hade man ett svagförstorande mikroskop med
inbyggt rutnät. Då behövde man bara räkna på några ställen på plattan och sedan
uppskatta totala antalet.
Den nu omtalade tekniken
bygger på att varje ursprunglig bakterie fastnar på agarplattan och inte kan ta
sig därifrån. Men den trivs och förökar sig med den goda näringen i agrar och
den optimala temperaturen. Nät nu bakterien förökat sig så den bildat en koloni
på några hundra tusen tätt intill sin mor(far) så syns denna koloni lätt för
blotta ögat.
Man kan variera
närlösningarnas sammansättning så att kanske bara ett bakterieslag växer i den.
Normalt är kolonierna runda
men blir ofta lite oregelbundna då de fått växa sig stora. De flesta
organismerna i konserverna är ofarliga såsom jästsvampar, mjölksyrabakterier och
Eschericia coli.
Ibland kunde man få se en
koloni med avvikande färg eller form. Jag minns särskilt några gånger då det på
plattan fanns trebladiga ”propellrar”. Dom var mycket regelbundna och vackra.
Om nu Lundborg eller Lucie såg någon ovanlig koloni som de inte direkt kunde
identifiera så fick man glödga en platinaögla i änden på en glasstav. När den
kallnat lyfte man bort den önskade kolonin och placerade den i ett provrör med
näringslösning men utan aga. Provröret förslöts med avbränd bomullspropp, Med
denna lösning av denna enda koloni sköljde man nu över agar med olika
näringskompositioner varefter man odlade i termostatskåpen. Var det rätt
näringslösning flöt snart alla kolonier ihop till en homogen yta av bakterier.
Ofta räckte detta för identifiering att se vilket substrat som föredrogs.
Om inte färgade man bakterien och mikroskoperade. Då fick man fram
om det handlade om gramnegativa eller grampositiva, cocker, stavar,
spirocheter, coliforma och så vidare och därmed var identifieringen som oftast
klar.
Någon vecka innan jag skulle
sluta blev jag tillsagd att följa med dr Lundborg till ett förvaringsutrymme
där en stor lår nyss kommen från Tyskland stod. Lundborg öppnade låren som var helt
fylld med antikvariska böcker. Är det något Ni vill ha här så visa mig. Där
fanns allt mellan himmel och jord men 99,9 procent var på tyska vilket
avskräckte mig. Men två klenoder fick jag ändå: Törners fyrverkeriboken, som
jag haft väldigt mycket glädje av och så en som jag då inte klarade att läsa,
som försvunnit men som jag ändå hoppas återfinna på Villans vind: en bok om
yrkesmässig framställning av likörer med originalrecept (?) på både
Benediktiner och Chartreuse. Jag minns att det var ett sextiotal olika
tinkturer för Benediktiner. Där fanns till och med föreskrifter hur alla
ingredienser inclusive alkoholen skulle prövas. Jag hoppas verkligen jag hittar
den. Den skulle nog mycket roa min käre son Andreas.
Ja han var alltså riktigt
hygglig mot mig till slut men det hjälper ändå inte. Jag tyckte inte om din
sång.
Senast
ändrad 2001-05-22