1946 i mitten
på oktober åkte jag med min chef Alf Stigen på en två månaders affärsresa till
USA. Detta var min första större resa utanför norden sedan jag 1931 hade
skickats till Helgoland för att lära mig tyska hos några vänner till min mor.
Det var
naturligtvis inga problem vare sig med pass eller visum och jag hade en mycket
intressant och trevlig tid "over there". Bland annat var jag tämligen
ofta över veckändar hos min kusin Axel, som arbetade på Nortons (världens
största slipmedelsföretag) i Worchester, Con. Ett annat veckändmål var annars
Boston där jag kände en mycket rar flicka, Pam.
När jag så
skulle resa hem den 22 december, alltså två dar före julafton och kom till New
York med nattåget från Boston tog jag en taxi till SAS-kontoret i stan för att
checka in. Mitt bagage togs om hand och min biljett visades upp. Och så var det
dags för passet. Som jag inte kunde finna!
Jag letade
förgäves igenom varje skrymsle i mina kläder. Inget pass. Jag fick tillbaka
mitt bagage som jag letade igenom gång på gång. Men fortfarande inget pass. Jag
hade helt enkelt blivit av med det.
SAS-personalen
meddelade mig vänligt men bestämt att då måste min resa inställas. Som jag
kände mig! Jag försökte naturligtvis ändå att tigga mig med men det fanns inga
som helst möjligheter. Jag minns inte längre alla de skäl de räknade upp. Då
försökte jag tänka efter var jag kunde tänkas ha blivit av med det. Jag kom
inte på någonting tills jag märkte att också min lilla notisbok med adresser
var borta då jag trodde mig förstå sambandet.
Kvällen innan
i Boston ville jag gärna få en fiskmåltid innan jag lämnade landet och trodde
att staden vid havet, Boston borde kunna erbjuda en skaplig sådan. Jag bad
flera människor jag mötte på gatan att rekommendera mig stadens bästa
fiskrestaurant.
Så småningom
tog jag mig till den mest lovande där jag också fick god kokt torsk. Medan
personalen satte upp stolarna på bordet kom restaurangchefen fram till mitt
bord och undrade vad jag tyckte om deras fisk och sedan blev vi sittande där
och pratade om fisk både som råvara och dess tillagning tills all annan
personal gått och jag måste till tåget. Vi skildes under ömsesidig högaktning
och efter att båda tror jag haft stort nöje av det hela.
Från denna
restaurant ringde jag och sade ett sista adjö till Pam. (Som jag förresten
aldrig ens kysste.)
Telefonhytten
var i ett hörn av lokalen med ett litet hörnbord under telefonen. Jag hade sett
efter hennes telefonnummer i min lilla bok som jag sedan tydligen lagt på
hyllan sannolikt tillsammans med passet!
Det var ju
bara ett par timmar till flygets avgång och Boston med pass var långt därifrån.
Och vad hette restaurangen jag varit på?
Jag ringde
nummerbyrån och bad dem ge förslag på fiskrestauranger. Till slut kände jag
igen namnet som tillhörde en kedja med 15 - 20 enskilda restauranger. Jag bad
att få bli kopplad till huvudkontoret där jag berättade om föregående kvälls
fisksamtal och att pass och notisbok sannolikt låg på hörnhyllan i
telefonhytten och undrade om de kunde vara så vänliga och ringa runt och fråga.
Ca 20 min
senare ringde de till SAS och meddelade att chefen aldrig skulle glömma
kvällens samtal, att han hittat bok och pass och nu i sin bil var på väg till
flygplatsen för att få med dem med första plan till La Guardia.
Döm om min
glädje!
Både jag och
bagaget fick alltså fara ut till flygplatsen men väl där fick jag ett
katastrofbudskap. Planet i Boston hade fått startförbud på grund av dåligt
väder.
Vad skulle jag
göra? Jag sökte upp kaptenen på det Vikingplan jag skulle flyga med och bad
honom hjälpa mig. Fanns inga som helst möjligheter sade han. För det första så
fanns det ytterst stränga amerikanska bestämmelser som gjorde det omöjligt. Så
skulle vi mellanlanda både på New Foundland, i Skottland och i Oslo och hur
skulle jag sen komma in i Sverige utan pass? – Ja, men i övermorgon är det
julafton och mina tre småflickor mellan ett och sex år blir ju fruktansvärt
besvikna och ledsna. Och i Stockholm är det inget problem för där har jag en skolkamrat
till mig som är tullkamrer på Bromma.
Kan du ordna
att du får tillstånd från de amerikanska myndigheterna så tar jag risken att ta
dig med men då får du lova att inte lämna planet när vi mellanlandar.
Tiden var
ytterst knapp innan planet skulle lätta så jag fick skynda mig att söka upp
immigrationsmyndigheterna. Det var strama men artiga herrar som påpekade att
man inte kunde lämna landet utan att visa att man inte hade haft några
inkomster under vistelsen där som skulle beskattas. Sådant framgick nämligen av
papper som åtföljde passet. Jag redogjorde för hela mitt program under mina två
månader och försäkrade på heder och samvete att jag inte tjänat så mycket som
en cent där.
Till slut blev
jag trodd och fick tillstånd att resa. Då kom ett meddelande till mister
Christenson att bostonplanet lyft och beräknades anlända en halvtimme efter vår
avfärd. Så dags då!
Vi embarkerade
planet i rätt tid men det blev stående på marken i hela två timmar på grund av
dåligt väder.
Tio minuter innan
vi lättade kom ett bud in i kabinen med mitt pass och min bok.
Bostonflyget
hade inte fått landa tidigare.
Tala om
service.
Och efter
detta hade jag ett mycket unikt pass enligt vilket jag fortfarande är kvar i
Amerikas Förenta Stater.
Min
hustru Elisabeth kom från den lilla staden Bautsen i Niedersachsen i
Östtyskland. Hennes mor var av ren vendisk släkt.
Elisabeth
ville gärna besöka henne och den övriga släkten där nere och sökte därför
visum. Ett helt år, 51—52 försökte hon på alla sätt men förgäves. Varje gång
hon var upp till konsulatet och frågade om hon snart kunde få sitt visum fick
hon oföränderligt samma svar: Bitte warten! Så småningom förstod vi att hon
aldrig skulle få något att de hade som teknik att ej säga nej men heller aldrig
ja tills den sökande gav upp.
Elisabeth behövde för sin onda axel besöka en läkare i Furth i Västtyskland nära tjeckiska gränsen så jag föreslog henne att fara dit och stanna i Östberlin på återvägen där gå till de lokala myndigheterna och säga: Nu är jag här och nu vill ja träffa min mor. Då skulle dom väl knappt kunna neka henne tänkte jag.
Planen
lyckades så redan efter åtta dagar kunde hon resa till sin hemstad.
På
morgonen samma dag som dottern skulle komma hade hennes 84-åriga mor gått ner i
källaren för att hänga upp tvätten på gården. Hon föll i trappan och bröt
lårbenshalsen med direkt transport till sjukhuset förstås.
Så
det var där Elisabeth fick besöka henne. Hon tillbringade mest hela dagarna där
hos sin mor och besökte släkten på kvällarna.
Min
svärmor fick lunginflammation och dog 14 dagar senare. Hon hade i alla fall
fått ha sin dotter hos sig under sin sista tid på jorden.
Fredagen
den 9 april kl 11 ringde Elisabeth och berättade att hennes mor var död och att
familjen önskade att jag skulle komma till begravningen.
— När är den då?
— Nu på måndag.
— Är du inte klok, hur skall jag hinna få något visum
på en dag, då du fått vänta förgäves ett år?
— Jo men jag känner dig. Jag vet att du klarar det om
du vill.
— Ja, jag skall försöka men då måste du ögonblickligen
skicka telegram att din mor är död, så jag har något att visa upp. Nej det går
inte ändå, jag har inget pass för mitt gamla är utgånget.
— Ja men du kan väl försöka i alla fall, vi skulle bli
så glada om du kom och så får du träffa min släkt!
— Jag skall försöka. Hej då!
Detta
samtal fick jag ute i Saltsjöbaden där vi bodde på den tiden.
Så
nu fick jag brått in till Stockholm och långt ut till Strandbergsgatan för att
tala med min chef och få hans tillstånd vilket beviljades.
Så
in i stan, först för fotografering och sedan till passbyrån som på den tiden
låg vid Brunkebergstorg.
På
den tiden var 4 veckor normal väntetid för ett pass. När jag kom upp till
passbyrån så vände jag i dörren. Jag skulle få köbricka nr 87 och den som expedierades
hade nr 9 så mitt tåg skulle väl gå innan det blev min tur.
Nere
på Brunkebergstorg fanns en telefonkiosk som jag omedelbart anlitade. Jag
ringde passbyrån, frågade efter högsta möjliga tjänsteman och klagade min nöd.
— Varför kommer ni inte hit då?
— Jag står nere på gatan och ringer för när jag var
uppe hos er alldeles nyss fick jag könummer 87 och ni höll på med nr 9. Den
vänliga kvinnan skrattade och sa:
— Ja då förstår jag, men kom nu upp igen och gå in till
ett rum längst bort i den högra korridoren och knacka på. Mitt namn står på
dörren.
Det
tog inte många minuter innan jag knackade på denna dörr och togs emot av en
vänlig dam.
— Det är klart vi måste hjälpa er men vi måste ha
foton, två stycken.
— Dom är på gång, jag skall bara hämta dom hos fotografen.
— Det var bra, se bara till att ni är här senast en
minut före tre för klockan tre låser vi dörren.’
Jag
var där i tid med mina foton och fick vänta medan de gjorde mitt pass i
ordning.
Vid
det laget var östtyska konsulatet naturligtvis stängt och nästa dag var lördag
så något visum var ju inte att tänka på.
Däremot
fanns ett annat problem att klara upp. Jag behövde valuta och detta var långt
ifrån det lättaste på den tiden. Självklart behövdes pass men man skulle även
visa upp sin biljett. Dessa besked fick jag när jag kom till banken, som också
skulle stänga klockan 3, alltså innan jag fått något pass. Vi gjorde upp att
jag först skulle skaffa min biljett och visa upp den för banken så skulle dom
göra i ordning valutan och jag skulle sedan komma till dem direkt från
passbyrån med mitt pass. Då skulle jag knacka på rutan till banken så skulle de
öppna och släppa in mig.
Allt
detta skedde och vid 5-tiden hade jag både biljett, pengar och pass men som
sagt inget visum.
Nu
bar det av ut till Saltsjöbaden igen för att packa ihop några småsaker plus
mörk kostym för begravningen och så det allra viktigaste, Elisabeths telegram
som hunnit dit.
Klokt
nog hade hon fått telegrammet "amtlich bestätigt" vilket innebar att
polisen i Bautsen bekräftade att hennes mor verkligen var död.
Och
så kom jag inte alldeles oväntat i allra sista minuten till tåget över Sassnitz
till Östtyskland.
Jag sov gott på natten trots oron för vad som skulle hända när jag kom till gränsen. Till Berlin kunde jag ju alltid komma för vid gränsen fick man utan problem ett så kallat Cellkarte som tillät resa dit min ingen annan stans i Östtyskland. Så hoppades jag att där kunna få vidare tillstånd innan väl begravningen var över. Kruxet var att jag skulle komma dit på fel veckodag då det väl skulle bli ytterst svårt att komma i kontakt med någon behörig.
Nå
morgonen kom och så småningom också tull och passpolis.
När
den senare kom var stunden inne.
Mitt
pass granskades noggrant av tjänstemannen som sedan hövligt bad att få se mitt
visum.
— Ich habe keines aber ich
will Ihnen dieses Telegram zeigen.
Så
visade jag honom Elisabeths telegram men redan innan jag hunnit göra detta sade
han att jag väl måste begripa att det var omöjligt att resa in i Östtyskland
utan visum men att han skulle kunna ordna Cellkarte för Östberlin.
När
han sedan fick se telegrammet fick han ett medkännande och vänligt
ansiktsuttryck och sade.
— Ach so, seltsam, gestern
habe ich meine Schwiegermutter begrabt. Ich will Ihnen helfen. Ich lasse Ihnen durch
und schreibe weshalb in Ihren Pass. Aber Sie müssen bei Ankunft Ihnen
unmittelbar bei der Politzei in Bautsen anmälden und da bekommen Sie die
notwendige Genemigung.
Vilket
sammanträffande.!
Klockan
21 samma kväll hade jag uppehållstillstånd för fjorton dagar från polisen i
Bautsen.
34
timmar efter att Elisabeth ringde mig stämplade de mitt pass långt ner i
Östtyskland. Tyvärr syns det inte i passet att jag under tiden även anhållit om
och fått detta.
Jag
minns ännu så väl begravningen på den lilla kyrkogården och många av Elisabeths
alla släktingar.
Bra
många år senare 1961 ville jag fara till Rhodos med lite sightseeing på vägen.
Jag tänkte mig nämligen ta tåget från Stockholm över Berlin och Prag till Wien
och sedan fortsätta med båt på Donau till Russe i Bulgarien där Donau svänger
in i Rumänien. Så ämnade jag ta tåget till Varna och buss till Golden Sands vid
Svarta Havet och vidare med lastbåt på detta vatten och genom Bosporen till
Istanbul med flyg in i Anatolien, bussar ut till Medelhavet och fiskebåt till
Rhodos.
På
en tidigare resa till Wien hade jag vid Donaus strand lagt märke till en
kajplats för ett fartyg som skulle trafikera hela floden ända ner till dess
utlopp i Svarta havet.
Jag
ringde min vän Inger Borgström På Reso som tidigare hjälpt mig med biljetter
och bad henne ordna en sådan för min flodfärd.
Efter
några dagars efterforskningar fick jag beskedet att någon sådan båt inte fanns.
Jag
hade ju sett skylten så jag gav mig inte. Jag ringde runt till Stockholms alla
resebyråer till donauländernas turistbyråer och ambassader utan framgång tills
jag efter 40-talet samtal fick napp. Österrikiska turistbyrån kunde ge mig namn
och adress till det ryska rederi som befor floden.
Med
detta besked gick jag till Inger sedan jag efter att ha skrivit till dem fick
tur- och prislista från rederiet. Så bad jag henne ordna biljett åt mig och
visa till Östtyskland, Tjeckoslovakiet, Ungern, Jugoslavien och Bulgarien.
På
den tiden var normal väntetid för ett visum till någon av dessa öststater tre
till fyra månader och man kunde endast ansöka om ett i sänder eftersom varje
land behöll passet under tiden så när jag uppgav avresedatum trodde Inger att
jag menade ett år och fjorton dagar senare. Hon trodde tiden med deras hjälp
skulle kunna räcka då genomresevisumet för Östtyskland var ganska lätt att få.
- E du galen? De e ju nu om fjorton dar jag skall resa!
-
Det är du som är heltokig om du tror det kan vara möjligt. Det finns inga som
helst chanser.
-
Då vill jag försöka skaffa visa själv bara du ordnar biljetten.
Hon
trodde jag var heltokig som inbillade mig att jag kunde klara något som Reso
med sina fina förbindelser med östblocket inte hade minsta möjlighet till men
jag framhärdade.
Redan
samma dag gick jag till bulgariska ambassaden där jag efter en stunds väntan
fick träffa en liten mörk herre i likaså mörk kostym. Han frågade artigt och
vänligt efter mitt ärende på mycket bra svenska. jag berättade då om mina
planer att åka till hans land. Han blev direkt intresserad och snart var vi i
samspråk om allt som fanns att se och göra där. ag frågade om allt, om rosornas
dal, vinerna, maten och naturen ja bra nära vilka flickor jag skulle kyssa.
Vi
blev båda mer och mer engagerade och jag fick massor av tips.
Till
sist hade han blivit så engagerad att han säkerligen ville följa med mig.
Så
sade han till slut:
— Och nu antar jag att ni behöver visum!
— Ja, just det.
— Är det bråttom?
— Ja, mycket.
Så
satte han sig och bläddrade i papper och kalender tills han förtjust med ett stort
leende meddelade att jag redan om ca två och en halv månad kunde hämta det.
Jag
tackade honom varmt för jag märkte ju att han verkligen ansträngt sig men sade
att detta tyvärr blev för sent.
Han
såg förskräckt ut men kom efter åtskilliga turer fram till en månad.
Jag
tackade honom av allt mitt hjärta då han utan tvekan gjorde allt för mig men
förklarade att min resa trots detta generösa erbjudande inte kunde genomföras.
— Men när reser ni då?
— Om 14 dar, den 24 juli.
— Han nästan stammade när han frågade:
— Kan ni hämta det dagen innan då?
Ja
vad skulle jag svara?
— Det är alldeles överväldigande vänligt av er men det
går tyvärr ändå inte.
— Ja men ni sa ju att ni skulle resa den 24.
— Ja, men jag måste ha fyra visa till innan dess.
Då
nästan ropade han:
— Ja, men när vill ni ha det då!?
— I morgon kl halv tre för då hinner jag till nästa
ambassad före dom stänger.
Halv
tre nästa dag hade jag mitt första visum.
Jag
är övertygad om att varken han eller jag glömmer varandra.
Och
sedan rullade det på i samma takt så att jag precis en vecka efter min
diskussion med Inger kunde bjuda henne på middag hemma på Brännkyrkagatan och
visa upp fem visa till fem länder i östblocket.
Jag
vet inte hur många gånger hon bläddrade igenom kortleken innan hon till slut
trodde sina egna ögon.
Jag
tror nästan att hon frågade sig själv om jag kunde tänkas ha några speciella
försänkningar bakom Järnridån, sådana som sysslade med spioneri t.ex.
Vi
har träffats åtskilliga gånger efter detta och en sak är klar: Det dröjer länge
innan hon glömmer mina fem visa.
Men
denna min visumhistoria var tyvärr inte färdig med detta.
Jag
gav mig iväg som planerat en onsdagskväll med mitt pass, mina fem visa och
wouchern för den ryska donaubåten som jag fått samma dag. Kamera hade jag ingen
men däremot en bärbar Grundigbandspelare och teckningsblock.
I
sovhytten hade jag sällskap med en utomordentligt trevlig och sympatisk
pensionerad ingenjör som skulle vidare till Paris. Tyvärr var han också mycket
disträ vilket jag så småningom kom att inse.
Allt
gick väl till Berlin Ostbahnhof där jag skulle byta till Windobonaexpressen för
vidare transport Prag, Wien.
Just
innan jag skulle stiga på tåget kollade jag att allt fanns med.
Men
det gjorde det inte. Alla mina visa saknades förutan det tyska som ju redan var
använt.
Jag
letade förtvivlat men förgäves så när tåget 10.15 gick fick jag stå kvar och se
det försvinna i fjärran. Det kändes rentut för jäkligt.
Det
fanns endast en daglig förbindelse i var riktning med Wien, Windobonaexpressen
som var framme i Österrikes huvudstad kl 21. Min båt skulle avgå lördag kl 17
och nu var det alltså torsdag. Nästa båt skulle gå 14 dagar senare vilket för
mig var en omöjlighet med den begränsade semester jag hade.
Min
enda chans att få fortsätta min resa var alltså att på 24 timmar i Öst- och
Västberlin få 4 nya visa samt även wouchern som också fattades.
Jag
letade mig först fram till SJ. s resebyrå på Ostbahnhof Där jag fick ringa
Inger i Stockholm Så hon såg till att ny woucher väntade på båten när jag väl
kom dit. Så fick jag där också reda på dels adressen till tjeckernas
militärkommission i Västberlin, där jag skulle få deras visum dels att det
fanns fotoautomat vid S-bahnstationen Tiergarten.
Jag
åkte naturligtvis först dit eftersom jag inte kunde uträtta något utan foton. Med
de våta fotona i handen tog jag mig sedan långt ut till Dahlhem där tjeckerna
fanns vilket ungefär motsvarar Vällingbys läge i Stockholm. Jag kom dit kl 11
precis sekunderna innan de stängde. Min förskräckelse blev stor när jag såg
hela väntrummet fullt av folk då jag förstod att jag sannolikt skulle få vänta
där rasten av dagen.
Det
kunde ju inte gå så när första tanten gick in och stängde dörren efter mig
satte jag foten emellan, stack in huvudet och frågade: Bitte darf ich?
Med
ett förvånat leende frågade en tjänsteman vad det var fråga om och jag
berättade vad jag råkat ut för och att det bland annat hängde på deras
vänlighet och hjälpsamhet om jag skulle kunna fortsätta min resa.
— Ja men ni måste ha foton.
— Har jag också, sa jag och viftade med mina fortfarande
våta kopior.
Medan
de gjorde i ordning mitt visum bad jag att få adressen till jugoslaver, ungrare
och bulgarer. Ingen av dessa kände de till och inte kunde de leta upp dem för
mig heller för så mycket visste de i alla fall att alla tre beskickningarna låg
i Östberlin som det inte fanns någon telefonkatalog för i Västberlin. Då fick
jag ringa vårt svenska konsulat som inte heller kände till de önskade
adresserna men den mycket vänlige svenske konsuln erbjöd sig att ta reda på det
och ringa tillbaks om några minuter. Så skulle han också på järnväg och färja
efterforska vad jag förlorat. Några minuter senare hade jag mitt tjeckiska
visum och adressen till ungrarna i Östberlin. Dom hade sin beskickning i
Treptow Park Som låg ungefär som Nacka i Stockholm.
Jag
frågade tjeckerna efter taxi men sådan kunde man endast få på gatan. Det låg en
taxistation några hundra meter från dem och de pekade ut riktningen för mig.
Jag sprang i det värsta ösregn till taxistationen och bad första man att köra
mig till ungrarna. Nobben direkt. Ingen tur in i öst inte. Nästa man likadant
och nästa och nästa. Först den åttonde sade ja. Vi kom till Treptow Park där en
lapp på porten hänvisade till deras nya adress, Treptow allé, som gud ske lov
låg i närheten.
Fyra
minuter före 12 kom jag dit och bad om hjälp. De var inte lika vänligt leende
som tjeckerna men lika hjälpsamma.
De
kände heller inte till adressen till sina kommunistiska grannar men hade
åtminstone en telefonkatalog för Östberlin som ställdes till mitt förfogande liksom
telefonen
Först
ringde jag bulgarerna som bodde ute i Pankow (Lidingö ungefär.)
Då
var klockan en minut i 12.
— Jag skulle vilja tala med konsuln.
— Vi stänger nu.
— Jag vill ändå tala med konsuln.
— Det är ingen idé, vi stänger nu.
— Kommer någon tillbaka i eftermiddag?
— Nej.
— Arbetar någon över?
— Nej.
— Bor någon av era tjänstemän i huset?
— Nej.
— Då vill jag att ni kopplar mig till konsuln annars
kommer jag att ställa till ett förfärligt liv!!!
— Moment, bitte.
Och
så fick jag honom äntligen på tråden. När jag berättat min historia och undrade
om han ändå inte kunde hjälpa mig att rädda min resa frågade han till slut
varifrån jag ringde. Men det är ju långt härifrån sade han när jag berättade
att jag ringde från ungrarna.
— Ja men jag har en taxi som står nere på gatan och
väntar och han kommer att köra så fort som lagen tillåter.
— Ja då skall jag vänta en kvart på er.
Det
tog betydligt längre tid men när vi kom fram öppnade konsuln själv för mig och
gjorde egenhändigt i ordning mitt nya visum.
När
det normalt sett var klart satte han papperet i skrivmaskinen igen och började
med kyrillisk skrift skriva på baksidan av dokumentet. Jag kunde inte hålla mig
utan frågade honom varför han gjorde detta.
— Jo, jag måste ju förklara varför stämpeln i passet är
satt i Stockholm och detta dokument är utfärdat i Berlin!
Från
denne vänlige man fortsatte jag till jugoslaverna som hade sitt residens i
centrala Östberlin och där gick det lika smidigt så att tio minuter före 13
hade jag fått visum även från dem.
Två
timmar och trettiofem minuter efter att jag upptäckt mig vara utan visa hade
jag alltså fått fyra nya i Väst- och Östberlin.
Efter
detta for jag till svenska konsulatet där jag strax före halv två fick träffa
vår vänlige konsul vilkens namn jag ej längre minns. Så snart han släppt in mig
beklagade han djupt att han ej kunnat få tag i mina visa trots att han varit i
kontakt med både sassnitzfärjan, SJ och Östtyska järnvägsmyndigheter.
Då
jag förklarade att det inte längre behövdes enär jag fått nya visa brast han
ut:
— Ni menar väl inte att ni fått ett nytt visum på dom
här timmarna!?
— Nej det sade jag inte, jag sade inte visum jag sade
visa i pluralis jag har fått fyra.
Han
tog dem ifrån mig och bläddrade igenom dem jag minns inte hur många gånger. Jag
väntade mig nästan han skulle gå efter ett förstoringsglas för att undersöka om
de var förfalskade. Till slut fick jag dem tillbaka med orden:
— Men detta är ju totalt omöjligt!
Och
så måste jag berätta alltihop för honom förstås. Han ruskade bara på huvudet
och sade att det var den mest otroliga historia han någonsin hört, att något
liknande aldrig tidigare hänt och heller aldrig någonsin mer skulle komma att
hända. Jag lämnade den vänlige mannen helt omskakad men önskande mig samma framgång
i framtiden. Jag minns honom med glädje.
Efter
detta letade jag upp ett litet pensionat för natten. Det låg nära
Gedächtniskirche och Berlins stora paradgata Kurfürstendam, gemenligen Kudam
kallad.
Som
jag redan skrivit hade jag en bandspelare med mig, en lustig modell vars axel
som drev själva spolen hade konstant hastighet varför bandets
frammatningshastighet blev större ju mer band som lindades på och därmed ökade
spolens diameter. Detta medförde att man endast kunde spela av på samma typ av
bandspelare. Men för mitt ändamål dög den.
Nu
satte jag mig på mitt rum och talade in dagens äventyr på bandet. Jag tror att
jag spelade över banden från hela resan på en vanlig bandspelare varför det i
dag borde vara möjligt att lyssna på dem. Det vore oerhört roligt att
kontrollera mitt eget minne efter så många (32) år. Jag är ganska övertygad att
det knappt skall finnas en detalj att ändra.
Jag
slutade ungefär så här med mitt bandreportage:
—Antagligen
är det den gamle herrn från Eskilstuna som vid passkontrollen på natten av
misstag fått mina papper. Han ämnar ju åka vidare med tåget till Paris om en
stund så jag åker till stationen för att försöka få tag i honom. Det har ju
ändå ingen större betydelse för mig nu men eftersom jag inget annat har för mig
så gör jag nog det i alla fall. Å, nu ringer det på dörren. Varför är det ingen
som öppnar? Då öppnar jag när jag nu ändå skall gå.
Jag
stängde av bandspelaren och öppnade ytterdörren. För mannen från Eskilstuna och
hans kvinnliga ledsagerska!!
Mannen
hade ångrat sig och tyckt att han först kunde stanna några dar i Berlin innan
han fortsatte sin resa och så hamnade han alltså på samma hotell som jag. Jag
undrar vem som blev mest överraskad.
Naturligtvis
frågade jag honom efter mina papper och han letade igenom varje ficka och på
alla andra upptänkliga ställen jag tror nästan t.o.m. i tändsticksasken men
allt förgäves. Han hade inga visa.
På
kvällen fick jag som kompensation för oro och ansträngning uppleva
Filharmonikerna framföra en Haydensymfoni och en av Beethoven i Berlins
underbara konserthus.
I
stället för 44 timmar i Wien fick jag nu endast 2 0 men de utnyttjades till det
yttersta, på fredagskvällen i Grinzing och lördag till 16.30, då jag skulle vara
ombord på båten, till Stefansdomen, Sachers konditori och framförallt
Kunsthistorisches Museum.
Tre
fyra månade senare kom en rekommenderad försändelse till mig från Eskilstuna,
från den vänlige men som sagt också gamle och tankspridde ingenjören!
Mina
visa och min woucher!
Inför
min stora Sydamerikaresa 1978 hade jag inga problem vare sig med pass eller
visa men vad jag nu kort kommer att berätta har ändå i viss mån med samma sak
att göra.
Innan
jag gav mig iväg tog jag kontakt med kommunstyrelsens ordförande i Umeå som jag
kände väl sedan några år och frågade om han kunde hjälpa mig med ett
rekommendationsbrev för min resa. Jo naturligtvis kan jag det men du får skriva
det själv.
Det
blev ett brev med alla väsentliga uppgifter om mig själv, vart jag ämnade resa
och på vilket sätt, att jag skulle komma att använda alla typer av
fortskaffningsmedel eftersom jag var naturälskare och ville komma naturen så
nära som möjligt. Mina kläder måste också vara anpassade till detta sätt att resa
och det enda bagage som lämpade sig var ryggsäck och kameraväska med all den
film jag behövde för hela resan, ca 80 rullar, för att jag inte visste när jag
kunde få tag på sådan under vägen.
Jag
skrev också att jag inte intresserade mig för politik. Många av länderna i
Latinamerika är rädda för illvilliga politiska reportage.
Sedan
rekommenderade jag mig själv på det bästa och förklarade hur tacksam Umeås
"borgmästare" skulle vara för all hjälp och assistans som kunde komma
att ges mig.
Detta
blev sedan översatt till spanska av min gode vän Peter Aruso och sedan
utskrivet på stadens finaste papper med stadsvapnet i vattenstämpel
Både
styrelseordföranden och kanslichefen skrev under och så sattes både stämplar
och lacksigill på dokumentet.
Med
detta gick jag sedan till stadens polischef som skrev under med sitt
instämmande i denna egenskap. Och så dit med en stämpel han också.
Av
detta dokument gjorde jag ca 25 kopior och lade alla i en plan mapp så bladen
skulle förbli ovikta.
Otaliga
gånger hade jag glädje av detta dokument. Så fort jag märkte osäkerhet eller
misstänksamhet mot min person plockade jag fram en kopia och efter det blev jag
i allmänhet behandlad som VIP, uttytt "very important person".
En
gång räddade det mig ur något som annars kunde blivit en ganska svår knipa.
Jag
kom med buss ifrån Montevideo till gränsstaden Paisandou för att den vägen
komma in i Argentina. Passpolisen tittade på mig och min utrustning och
förklarade mig icke önskvärd. Jag måste tillbaka till Uruguaj. Då plockade jag
fram själva originalet med det vackra röda sigillet och bad honom läsa det. Det
gjorde han men gav mig ändå order att vända tillbaka. Då bad jag honom med hög
röst så att alla medpassagerare hörde det att han skulle ge det till sin chef.
Motvilligt gick han in i vakthuset och kom efter någon minut ut igen med en
välgalonerad officer som leende gratulerade mig till mitt fina papper som han
gärna skulle vilja behålla. Jag förklarade att min resa var långt ifrån slut
och att jag kunde komma att behöva det fler gånger varför jag i stället erbjöd
honom en kopia som han tacksamt tog emot varefter han önskade mig mycket
välkommen till sitt land och lycklig resa.
I
varje huvudstad brukar jag så fort som möjligt söka upp vår ambassad. Jag
brukar ställa min post hemifrån dit. Men huvudorsaken är att jag vill att de
skall veta var ungefär jag befinner mig. Jag talar om vart inom landet jag
ämnar fara sedan jag också tagit vara på alla tips personalen kunnat ge mig och
även när jag lämnar landet och för vilket mål.
Detta
gjorde jag även i Santiago och visade även mitt rekommendationsbrev för
förstesekreteraren på ambassaden. Han blev mycket förtjust och undrade om han
kunde få en kopia att visa ambassadören. Han gick in med den och kom tillbaka
med ett djupt beklagande att ambassadören inte hade tid att ta emot mig men att
han ville träffa mig innan jag for från stan för då skulle jag ändå efterhöra
post där.
När
jag då kom tog han mycket vänligt emot mig. Han ansåg brevet föredömligt och
uttryckte en önskan att alla som reste på liknande sätt skulle göra som jag
gjort både när det gällde brevet och min kontakt med ambassaden. Han sade att
det skulle bespara dem många problem.
Sannolikt
hade jag väl haft hjälp av mitt fina papper i Gyayana. Från den lilla orten
Lethem hade jag rest ett par hundra mil med buss genom djungeln till Manaus den
gamla gummihuvudstaden där Amasonfloden och Rio Negro flyter ihop. På återvägen
steg en lång smal man i bredbrättad svart hatt på bussen i Boa Vista
(Brasilien). Jag fick veta att han var präst i det indianreservat som gränsade
till Lethem och att han i detta skulle göra en visitationsresa till alla sina
församlingar där. 16 dagar skulle han färdas runt, till fots, i jeep, i kanot
och på hästryggen. Området var nog stort söm Blekinge. Jag frågade naturligtvis
omedelbart om jag fick följa med. Det gick inte på några villkor, han hade fyra
gånger försökt få ta med egna familjemedlemmar men nekats av myndigheterna.
Ingen vit fick komma in på detta territorium utom prästen och hans katolske
kollega. Själv var han episkopal. Jag bad honom skriva på ett papper att han
var villig för egen del att ta mig med. Så åkte han ut på sin färd och jag for
tillbaka till Georgetown. Enda möjligheten att nå prästen var i Annai sex dagar
senare. Endast dit kunde jag komma med flyg. Han avrådde mig från att göra mig
onödigt besvär då vi skildes. På två dagar skaffade jag tillstånd från två
ministerier och polisen att följa med honom de resterande tio dagarna. Själve
inrikesministern önskade mig en trevlig resa. Jag kom någon dag i förväg med
flyget till Annai och tog emot prästen när han kom. Han blev alldeles ifrån sig
och sade att han skulle mistas sitt arbete son präst om han tog mig med. Det
var först då han fått se alla stämplar på mina papper som han blev lugn. Om resan
med honom skriver jag mer på annan plats.
När
jag kom tillbaka till Georgetown sökte jag åter upp inrikesministern för att
tacka honom för vänligheten. Jag gjorde som förra gången. Han hade ett stort
rum med dörr in till sekreterarens. Hos sekreteraren hade jag redan första
gången blivit stoppad men när jag väntade utanför lade jag märke till en annan
dörr från korridoren som rimligen ledde in till hans rum. Jag knackade på och
mötes av en mycket svart bister och förvånad herre. Jag bad om ursäkt men sade
också att jag var på så snabb genomresa att jag inte kunde vänta på de normala
procedurerna. Jag fick framföra mitt ärende och visat mitt fina papper. Detta
var ju skrivet på spanska och han själv var bara engelskspråkig men stämplarna
och lacksigill imponerade tydligen på honom och mitt namn stod där tydligt. Han
frågade mig varför jag just ville dit och jag förklarade att det sannolikt var
enda gången i mitt liv jag hade en sådan unik chans att se något av hur en
indiansk urbefolkning levde. Efter att vi pratat en stund kallade han på sin
sekreterare och dikterade det tillstånd jag skulle ha. Sedan berättade han att
jag måste ha tillstånd även från ett annat ministerium samt från polisen men
att detta knappast skulle möta några problem eftersom hans tillstånd vägde
tyngst. Han skulle dessutom ringa och förbereda.
Hos
den andre ministern fick jag vänta bortåt fyra timmar men sen var det bara lite
fram- och tillbakaprat innan jag fick mitt papper. Hos polisen blev det bara en
enkel formalitet. Själv hade jag måst skriva på ett papper där jag förband mig
att införa alkohol i reservatet, inte så mycket som en öl. Mycket svåra straff
skulle drabba mig om jag bröt min förbindelse.
När
jag sedan kom tillbaka från reservatet tog han ytterst vänligt emot mig. Jag
uttryckte naturligtvis min glädje och tacksamhet och tillade att jag på hemväg
efter min halvårslånga resa runt kontinenten eventuellt skulle komma denna
vägen. Nu hade jag rest under torrtid, ett halvår senare skulle det vara
regntid vilket också vore intressant att uppleva. Skulle detta i så fall gå för
sig?
Den
gjorda resan hade varit noga inprickad med varenda liten plats jag fick besöka
nämnd. När jag så frågade om jag fick komma tillbaka sade han att jag var
välkommen att besöka allt jag ville och när jag ville på var enda fläck i
Guayana. Jag skulle få helt carte blanche. Men för att jag inte skulle behöva
vänta så skulle jag skicka ett vykort en vecka i förväg så att han kunde hinna
att ordna alla formalia.
Han
hade lagt märke till att mina blickar ofta gått till en vacker brun mjukt
naturslipad sten som han hade som bokstöd på sitt skrivbord. Innan vi skildes
tog han den och frågade om jag tyckte om den. Naturligtvis sa jag.
Tag
den då som minne. Den kommer från Rupununifloden där ni var. Floden har slipat
den.
Den tre kvarts kilo tunga stenen är sannolikt
karneol.
Jag
tror varken ministern eller jag glömmer varann.
När
min bror Tord dog i bilolyckan 2 dagar före jul 1988 var vi alla mycket olyckliga.
Jag saknar honom fortfarande mycket fastän åren gått. Inte anade jag då att
hans död skulle innebära en sådan fantastisk resa som jag sedan gjorde.
Vid
hans begravning i mitten av januari kallade hans barn in mig i ett enskilt rum
och berättade att de i hans plånbok funnit en lapp där han för sina
efterkommande uttryckt vissa önskemål bl. a. att jag skulle få 100 000 kr för
att köpa in mellanskillnaden mellan 1/5 och 1/3 del i Källviken och till en
större resa. Både Sverker, Lillan och Claes menade det vara självklart att
pappans önskan skulle uppfyllas så dessa pengar fick jag alltså.
Av
dem gick ungefär 40 000 kr till 3 000 dia och 191 dagars resa runt jorden.
Jag
tror jag började planera min resa så smått någon gång september, oktober -89.
Som
vanligt började jag med att få förra månadens ABC Flying den stora
IATA-tidtabellen som förnyas var eller varannan månad. Samma med Cooks
utomeuropeiska och ABC Shipping.
Att
resan skulle gå över Thailand, Malaysia, Indonesien, Nya Guinea, Salomonöarna,
Australien, Nya Zeeland någon av ögrupprna i Stilla Oceanen, Hawaji och USA
blev tidigt klart.
Då
åkte jag upp till Stockholm och besökte alla turistbyråer och ambassader av
intresse för att få mesta möjliga litteratur för min resa. Så var jag också
till den stora kartbutiken i västra änden strax innan bron till Kungsholmen. De
hade det mesta av vad jag behövde och skaffade resten.
Sedan
satte jag igång med tidtabeller och kartor. Ur IATA-katalogens 3572 sidor (det
var exakt så många i den månadens upplaga) rev jag ur varenda sida med en ort i
något av de länder som var av intresse för resan. Sidorna var fyrspaltiga och
en liten ort tog kanske bara någon centimeter i utrymme varför jag klippte ut
varje sådan och klistrade upp i bokstavsordning på samma tunna papper. Sedan
sorterade jag upp namnen efter land och ibland ännu mer detaljerat, Sumatra för
sig, Java för sig o.s.v. Likadant gjorde jag med de övriga tidtabellerna.
Varje
ort letade jag upp på kartan. Allt detta var ett mycket långtrådigt och
mödosamt arbete men gav god lön för mödan för sedan hade jag ett litet häfte
där alla uppgifter jag kunde tänkas behöva för själva resandet fanns samlat och
lättöverskådligt. Därtill kom att jag fick bra översikt och lärde mig mycket av
aktuella länders geografi. Materialet grep också över på närmast
omkringliggande länder.
I
början på december började nästa avsnitt av arbetet. Pass hade jag redan så det
var inget problem men nu gällde det visa. Detta var egentligen inte särskilt
krångligt om man bara följde normala vägar för då behövdes visum utställt i
Sverige endast för Papua Nya Guinea och Australien som också
"tjänstgjorde" för Papua NG som däremot var ganska krångliga. Man
måste göra flera återbesök och personligen skriva under när man fick dokumentet
och det skulle ske långt efter att jag var tillbaka i Uddevalla så antingen
måste jag stanna en vecka extra i Stockholm eller åka fram och tillbaka. Jag
lyckades till slut övertala dom så att jag bara behövde stanna en dag extra men
det satt hårt åt.
Nu
glömde jag att även Malaysia var lika krånglig. Det var nära att de också låste
mig en vecka.
Till
de övriga länderna kan vi skandinaver resa utan visumtvång eller så får man
visum vid gränsen.
I
Indonesien hade jag tänkt resa ungefär på följande sätt. Jag skulle från Penang
i Malaysia komma till Medan i norra Sumatra med båt eller flyg fortsätta
söderut genom ön och vidare genom Java till Bali. Därifrån ville jag till
nationalparken Kinabalu på Borneo I dess Malaysiska del och så till Kalimantan
norra delen av indonesiska Borneo. Jag ville ha båtar till Celebes, Moluckerna
och Irian Jaya Indonesiens del av Nya Guinea sedan till Papua NG och därifrån
till Salomonöarna. Men nu var kruxet att utan visum fick man bara resa in eller
ut ur Indonesien via internationella hamnar eller flygplatser så jag skulle bli
tvungen att från norra Borneo flyga via Singapore till Jakarta på Java för att
sedan flyga upp till norra Borneo igen bara några få mil från där jag startat
och samma problem skulle det bli från Irian Jaya till Papua NG med flyg först
till Bali och så tillbaka.
Dessa
långa flygresor skulle gå på 5 á 6 tusen kronor. Dessutom skulle det ju vara
mycket roligare att passera gränserna på annat sätt än det vanliga.
I
mina IATA-papper såg jag att det fanns flygförbindelse vid önskad gräns både på
Borneo och Nya Guinea men inte med vare sig internationella hamnar eller
flygplatser.
I
något papper från Indonesien låste jag att för alldeles speciella ändamål kunde
man få visum som tillät andra gränsövergångar.
Glad
i hågen gick jag till Indonesiska ambassaden på Strandvägen alldeles vid
Djurgårdsbron.
En
trevlig men ganska reserverad indonesisk dam Sri Agus tog emot och frågade
efter mitt ärende. Hon meddelade omedelbart att jag som svensk medborgare inte
behövde något visum. Det visste jag ju redan och talade om varför jag ändå
behövde sådant. Hon tycktes inte känna till att sådant överhuvud var möjligt
men då jag visade henne vad det stod i deras egna bestämmelser gick hon in och
talade med någon chef. När hon så kom tillbaka var hon mycket avvisande och
förklarade att det endast formellt var möjligt men inte i praktiken.
Jag
råkade i min portfölj ha med mig bilder från Sydamerika som jag visat för
vänner i Stockholm.
Kvinnan
behandlade mig som något att inte ta riktigt på allvar, jag var ju i alla fall
74 år så hon räknade väl med att mina planer mest var fria fantasier och att
jag i stället skulle komma att göra mina resor via TV.
Jag
får väl övertyga henne om motsatsen tänkte jag och började prata lite om mina
tidigare resor tills jag tyckte ett visst intresse börja vakna. Då plockade jag
fram ett dia från Iguassufallen där jag låter mig i en mycket liten båt ros
till ungefär tio meter från där vattenmassorna störtar 80 meter rakt ner.
Roddaren och avståndet till kanten syns mycket tydligt på fotot som hon fick
hålla upp mot ljuset.
Nät
hon väl fattat vad det var hon såg blev hon först alldeles förskräckt men sedan
såg hon på mig med helt andra ögon än tidigare.
Då
började jag återigen tala om hur intressant det skulle vara för mig att korsa
gränserna på mitt sätt och att jag som pensionär var tvungen att spara så
mycket som möjligt för att kunna genomföra denna långa resa och då var dom där
extra tusenlapparna jag annars måste betala för flygbiljetter ytterst
betungande. Tänk om dt ändå skulle vara möjligt!
Hon
tittade på mig en lång stund och sa sen att jag skulle komma tillbaka om två
dagar så skulle hon undersöka det hela. Sedan följde hon mig till hissen och
väntade tills den kom upp då hon öppnade dörren till den för mig och med
världens godaste leende sade att de skulle göra allt för att hjälpa mig.
Två
dagar senare var jag där och fick träffa en synnerligen vänlig tjänsteman som
talade perfekt svenska, Willi Lasut. Han och Sri talade om att de hade hittat en
utväg, jag skulle få mitt visum om jag lämnade mitt pass där. Så skulle dom så
småningom skicka det som rekommenderat brev. Nu kunde jag gjort den verkliga
tavlan om jag inte tänkt mig för.
Jag
skall ju först komma in i Indonesien till Medan på Sumatra. Om jag då har visum
i passet stämplar dom det då inte redan där. Framför mig såg jag då två först
frågande och sedan generade ansikten. Jo det skulle de allt göra förstås. Ja
men då är det ju dött när jag skall in igen på Borneo. Javisst.
— Kan ni inte skriva på passet att visum inte skall
avstämplas förrän vid önskad gränsövergång?
— Nej det finns inga möjligheter.
Ja
så var vi då tillbaka vid utgångspunkten.
— Ja men vad skall jag då göra?
— Skaffa ett pass till! kom det från fru Agus.
Så
jag lämnade mitt pass hos dem och åkte hem där jag omedelbart gick till polisen
för att få pass.
— Har ni inget förut?
— Jo då.
— Har ni tappat det då?
— Nej då.
— Men varför skall ni då ha ett nytt pass, går det
strax ut?
Då
förklarade jag situationen för dem varefter de sade att de naturligtvis skulle
hjälpa mig att förverkliga mina äventyr och efter två dagar hade jag ett nytt
pass men som bara gällde i två år. För mig var ju detta mer än tillräckligt.
Så
nu kom jag alltså att resa med två pass runt jorden.
Eftersom
jag inte redan i Sverige sökt visum för Thailand fick jag ett korttidsvisum vid
inresan. Det var viktigt att jag hann ut i tid innan det löpte ut men det
gjorde jag inte. Min buss från Bangkok till Singapore passerade gränsen dagen
efter så passpolisen bråkade en del med mig. Jag antar att han ville pressa mig
till mutor men ännu har jag inte på någon av alla mina resor betalat en enda
krona för ett sådant ändamål. Efter en stund gav han upp när jag förklarat att
det berodde på att jag inte fått plats till önskad buss dagen innan och så
visade jag honom samma fina rekommendationsbrev som jag haft med till
Sydamerika. Men det var naturligtvis en annan resrutt och så var det denna gång
skrivet på engelska.
Så
småningom kom jag till Kota Kinabalu den unga staden på nordligaste Borneos
västsida och så småningom vilket jag inte berättar om till östsidans Sandakan
och så ner till gränsstaden varifrån jag färdades i en snabbgående motorbåt
till nästa gränsstad men nu i Kalimantan, indonesiska Borneo.
I
Kota Kinabalu upptäckte jag att det skulle bli högst problematiskt att hinna ut
ur Indonesien innan mitt visum löpte ut, det jag skulle använda för färden till
Papua NG. Dessutom hade jag en tid oroat mig för hur gränspolisen skulle
reagera när jag enligt passet fortfarande var i Sverige eftersom jag ju använt
mitt andra pass till dess.
Av
dessa skäl sökte jag upp indonesiska ambassaden i Kota Kinabalu för att
åtminstone försöka få mitt visum förlängt
Jag
togs emot av en mycket vänlig tjänsteman som först ställde sig ganska
oförstående till problemet och tyckte att tiden skulle räcka men när jag sedan
förklarade för honom innan jag skulle lämna hans land blev han mycket hjälpsam
och undrade om det då inte var bättre att de helt enkelt gav mig ett nytt visum
i det pass jag använt hela tiden så jag skulle slippa eventuella problem. Så
omtänksamt!
Jag
skulle bara behöva vänta en vecka på det om jag bara snart kom med de foton jag
glömt ta med och som låg kvar på mitt hotellrum. Det var ju inte så roligt för
även om där var skönt och underbara badöar alldeles utanför så hade jag helt
enkelt inte tid att vänta en vecka. Men jag ville heller inte pressa den
vänlige mannen.
I
stället bad jag att få träffa konsuln för att tacka för all vänlighet jag mötts
av i deras land och hur mycket underbart jag sett och upplevt där.
Konsulns
sekreterare tog emot och frågade efter mitt ärende. Jo då, hon skulle se om
konsuln var ledig. Det var han och jag fördes in i ett jättelikt mycket elegant
rum med tre, fyra meters takhöjd och panelade väggar. Där kom en småväxt mycket
prydligt klädd man emot mig. Gud ske lov att jag kunde hålla mitt ansikte i
styr för den stackars mannen var ohyggligt vanställd av någon form av
ansiktspares som han sedan själv berättade om. Detta inverkade också mycket
svårt på talet så trots hans engelska sannolikt var helt perfekt var han
sannerligen inte lätt att förstå.
Jag
framförde mitt ärende och talade om hur klok, omtänksam hans tjänsteman varit.
— Har han ert pass nu?
— Ja, jag skall få hämta det om en vecka.
— Ett ögonblick! sade han och gick till lokaltelefonen
och sade några ord.
Någon minut senare kom den vänlige upp med mitt pass som han överräckte till konsuln.
— Det klarar vi nu när ni ändå är här, så slipper ni
vänta.
— Tack så förfärligt mycket för vänligheten men tyvärr
ligger mina foton på hotellet.
— Det är inget problem, jag skriver under det här och
så skjutsar min man er till hotellet och får med sig era kort. Blir det bra så?
Ja
vad svarar man till sånt!
Så
jag kördes hem i en flott CC-skyltad bil.
Ja
det var en man jag heller aldrig glömmer.
Så
småningom kom jag med flyg till Irian Jaya, Indonesiens del av Nya Guinea Jag
kom till huvudstaden Jayapura.
Naturligtvis
ville jag så långt in i det vilda landet som möjligt. På Celebes hade jag bott
hos öns högste domare som berättade om den lilla byn Vamena i Baliemdalen långt
inne bland de höga bergen. Denna dal hade första gången besökts av en vit man
så sent som 1939. Där fanns då inte ett enda järnföremål hos detta
stenåldersfolk. Man hade annat att göra under kriget än att intressera sig för
stenåldersfolk så nästa besök från civilisationen kom först efter kriget 1945.
Domaren som hög myndighetsperson hade året innan vi träffades fått besöka detta
folk. Han trodde det skulle vara ytterst svårt för en västerlänning att få
tillträde dit men gav mig sin skriftliga rekommendation.
Det
första jag gjorde när jag fick möjlighet var att söka upp militärpolisens
högkvarter. Mycket bistra och avvisande herrar tog emot mig och förklarade att
området var stängt för utländska besökare. När jag då fick visat dels mitt
finna papper hemifrån och så rekommenmdationen från domaren lotsades jag upp
till mer och mer galonerade officerare för att till sist få ett godkännande med
det uttryckliga förbehållet att vare sig alkohol eller vapen fick medtagas.
Efter
mycket bekymmer med att få ut pengar på mitt kreditkort kom jag äntligen iväg
ända in i stenåldern.
Mera
härom berättar jag på annan plats.
Från
Irian Jaya skulle jag vidare till Port Moresby i den andra delen av Nya Guinea,
Papua. De politiska förbindelserna mellan öns båda halvor är så bedrövliga att
man inte får passera gränsen mellan dem, i varje fall inte med flyg. För att
komma några tiotals ,mil ti9ll Papua skulle jag först åka till Bali och sedan
därifrån till Port Moresby.
Som
var och en förstår så var jag inte särskilt intresserad av programmet. Dels
skulle det ta en massa tid och så kosta mig många tusen kronor extra.
Efter
att ha varit i Baliemdalen och sett infödingarna med sina penisfodral sökte jag
upp den höge officer som gett mig möjligheten och tackade för detta. Så
berättade jag om mitt dilemma och den klena reskassa som gjorde det svårt för
mig att ta den dyra omvägen över Bali som jag redan med förtjusning besökt. Och
så undrade jag förstås om det ändå inte skulle vara möjligt att få flyga mellan
de två städerna på var sin sida om gränsen. Jag hade tagit reda på att där
ibland gick flyg. Först ville han inte låtsas om att där fanns några
flygförbindelser men när jag så visade att i mitt utdrag ur IATA- (Världsflyg-)
katalogen att det gick ett flyg där en gång i vardera riktningen i veckan
erkände han möjligheten. Till slut skrevs de nödvändiga papperen ut så att jag
några dagar senare kunde ta mig in i Papua bakvägen och därmed spara tre - fyra tusen.
Min
egen lilla ”resebyrå” har många gånger varit till ovärderlig hjälp. Den består
av blad utrivna och sammanfogade ur IATA (ABC Flying), ABC Shipping och Cooks
järnvägstabeller. Jag har sammanställt alla blad angående orter i de delar av
världen jag ämnat fara till. Hade jag inte kunnat visa officeren i svart på
vitt att där fanns flygförbindelse hade jag heller ingen fått.
Ja
nog har jag mer än en gång suttit i besvärliga situationer och ibland varit
nära allvarliga bakslag. Men det ligger inte för mig att ge upp. Detta tror jag
känns i luften när jag behöver hjälp. Samtidigt, hur envis man än är, måste man
respektera varje tjänsteman och de lagar och förordningar han har att följa
oberoende av vad jag själv anser om det vettiga i dem. Jag är alltid gästen.
Ingen har tvingat mig till sig. Då skall jag också acceptera värdfolkets
villkor. Samtidigt vet jag att varje tjänsteman har ett utrymme att spela på
mellan ett minimum han är tvingad till och ett maximum som han har rätt till.
Har jag detta helt klart för mig och vädjar till hans yrkesskicklighet och
välvilliga hjälpsamhet mot mig som är i så stort behov härav men inte har några
som helst krav så möts man i en mycket god anda.
När
jag idag tänker tillbaka på alla de vänliga människor av vilka jag här berättat
om några värms mitt hjärta. Visst var det skönt att jag nådde mina mål men i
dag värms jag kanske än mer av de mänskliga kontakter som knöts. Och jag tror
jag vågar påstå att många av dessa tjänstemän med ett leende mins den tokige
skandinav han en gång mot alla odds kunde hjälpa.
Tack
mina vänner!
Senast ändrad 2001-04-29