En familj

Någon gång 1 början av 1946 då jag fortfarande arbetade Vid Norrtullsgatan i Stockholm satt plötsligt vid John Lundgrens före detta skrivbord en smärt mörk man. De manliga skarpskurna dragen vanställdes något av ett par djupa ärr som gick ner över båda sidorna av ansiktet. Först långt senare fick jag veta orsaken till dessa ärr som han som "ein schlagender Student" ådragit sig under sina studieår i den sudettyska delen av Tjeckoslovakien. För att bevisa sin manlighet skulle dessa studenter utkämpa dueller med skarpslipade vapen (sablar?) tills någon av dem sårats. Sannolikt var de dock så skyddade att de undgick direkt dödsfara.

Denne man med de brinnande djupblå ögonen och det täta håret där rent silvervita strån tävlade med sotsvarta om övertaget kom så småningom att bli en av mina allra närmaste vänner och säkerligen den mest fascinerande av dem alla. Men om detta visste jag inget då jag i Johns gamla rum först hälsade på denne reserverade, stränge man.

Clusius von Hennike, Claus för vännerna och familjen, kom hit från Tyskland strax efter kriget för att överta arbetet som professor Antonssons närmaste assistent sedan docenten John Lungren tillträtt en professur i Lund Om denne underbare man har jag tidigare skrivit.

Antonsson hade tydligen en utomordentlig förmåga att välja medarbetare för två mer intelligenta, kunniga och energiska och därtill bildade än dessa torde varit svårt att finna.

Claus "bodde" på andra våningen och jag höll då till med min plast, mitt valsverk och mina ugnar i källaren från att tidigare haft min arbetsplats bredvid Johns.

Här några ord om hur Norrtullsgatan (?) som inrymde Vårt institut var organiserat.

Längst ner fanns källaren dit jag fick flytta då jag blev direktanställd av Fosfatbolaget från att tidigare ha arbetat för dem under Antonsson (egentligen Lundgren).

Där fanns också ett särskilt rum för ultracentrifugen. Detta rum liksom "bombrummet" var helt naket förutom den absolut nödvändiga apparaturen så inget skulle bli skadat i onödan om något gick galet.

I bottenplanet med entrén hade vår vaktmästare och bistre allt i allo Sylve Folkman kontor, förråd och apparatrum.

Första våningen inhyste en av professor Karlssons avdelningar där den mycket rara och sympatiska Inga Wallin arbetade.

På samma våningsplan fanns en medelstor föreläsningssal där litteraturcolloqvium hölls varannan onsdag. Bredvid låg frukostrummet där Antonsson bjöd på te varje onsdag kl 3. På andra våningen hade Annonsen även sitt privata laboratorium.

Tredje våningen var upptagen av vitamin- och enzymarbete. Avdelningen leddes av dr L. A. som jag arbetat för redan under min praktikanttid på Havsfiskelaboratoriet i Lysekil. Jag tyckte mycket om henne.

Fjärde våningen stod länge tom tills jag fick ockupera den med alla mina attiraljer för syntes och analys av PVC (polyvinylklorid).

I ett stort hörnrum i denna våning inredde Claus sitt bibliotek och musikrum.

Alla dessa sex våningsplan bands samman av en mycket vacker frihängande trappa omslutande en helt glasad hiss.

Från första våningens trapphus gick en ca 15 meter lång överbyggd gång i riktning mot Observatoriekullen till ett annex där först John sedan Claus hade sin våning.

I denna institution arbetade sammanlagt ca 15 personer så vi var långt ifrån trångbodda.

Och det var alltså här jag första gången träffade Claus denne utomordentligt välutrustade och begåvade man.

Under Johns tid hade jag ju till största delen arbetat i rummet intill hans så vi träffades dagligen men när Claus kom hade jag redan "förvisats" till källaren.

Claus, den mycket reserverade sudettyske adelsmannen hälsade till att börja med artigt men inte mer. Han visade alla i sin omgivning att om han skulle bli bekant med någon så var det han och ingen annan som i nåder valde. Ingen på laboratoriet fick den äran tills han efter flera månader nedlät sig till att observera mig men sedan dröjde det inte länge innan vi fick en verkligt god kontakt dock med flera förbehåll.

Genom att jag en gång hade ett ärende till honom i hans bostad blev han mer eller mindre tvungen att presentera mig för sin hustru.

Den banala frasen: Var har du varit hela mitt liv? var vad var och en av oss två inom oss sade. Det var helt otroligt och något liknande eller ens i närheten därav har jag aldrig någonsin varken förr eller senare upplevt. Men att detta var totalt fritt från förälskelse eller sexuell attraktion gjorde kanske denna känsla än märkligare.

Vi kom naturligtvis att så småningom få tillfälle att tala med varandra om detta och i totalt samförstånd. Vi hade aldrig behövt säga ett ord om det. Vi visste båda att inga ord behövdes, vi bara såg på varann och så visste vi. Ett annat banalt uttryck är "tvillingsjälar". Nog kunde vi i sättet att förstå varann använda detta uttryck fastän vi i mångt och mycket var mycket olika. Men denna totala känsla av ordlös förståelse var en oerhörd upplevelse.

Gun var snygg och välväxt, mellanblond, kortklippt, med vackra bruna ögon. Hon hade en ovanligt behaglig och musikalisk, mjuk altröst med ädelskånska i botten.

Jag har aldrig gett dig en kyss och aldrig sett på dig med begär, jag har aldrig förälskat längtat efter dig men jag älskar dig Gun var du nu finns om du ännu är i livet.

Nu var isen bruten och jag blev så småningom inviterad på riktigt besök där jag också fick träffa Claus föräldrar, Elsa och Arnold.

Hans mor, en mycket stilig storvuxen kvinna med vackert silvervitt hår var av förnäm ungersk adel. Inför hennes intelligens, bildning och förfining kände jag mig till att börja med mycket underlägsen men blev snart så accepterad av hela familjen att dessa känslor helt försvann.

Dr Arnold von Hennike, sudettysk adelsman, hade i sin hemstad haft en blomstrande kombinerad läkar- och tandläkarpraktik tills han av kriget tvingades därifrån. Han var något ambivalent mot mig, ty fast jag vet att han uppskattade mig mycket så var han ändå svartsjuk på mig. Han led av en mycket svår obotlig kärlek till sin sonhustru och med sin intelligens och känslighet upptäckte han snart min och Guns känslor för varandra vilket underligt nog aldrig Claus gjorde. Pappa Arnold kunde däremot säkerligen aldrig analysera vårt förhållande till varann men kände nog någonstans att vi både kände och handlade invändningsfritt. Han måste ändå känt svartsjuka över att jag stod henne så mycket närmre än han själv gjorde.

Det tog naturligtvis lång tid innan jag förstod varför den distingerade smärte och gråhårige doktor von Hennike alltid såg så olycklig, ja rent deprimerad ut. Jag hade redan anat det en tid då Gun berättade detta för mig och hur svårt det var att ha svärföräldrarna boende hos sig i deras trånga hem under dessa omständigheter. Att ständigt se hans lidande och trånsjuka blickar och känna svärmoderns plåga över situationen måste ha varit olidligt.

Men Gun var en mästarinna i att behärska den svåra situationen. Så länge ingen ekonomisk-praktisk möjlighet till något annat fanns tog hon det hela med en saklig självklar vänlighet.

Claus hade efter stor möda och stora ekonomiska uppoffringar lyckats få hit sina föräldrar och så småningom även hans syster Laura.

Dessa fem vuxna personer med så helt andra vanor kom nu att under något år att få bo tillsammans i tvårum med kök och kokvrå.

Och en av dessa därtill en i sin sonhustru förälskad och därigenom deprimerad svärfar!

I denna familj blev jag snart en accepterad förtrogen och nära vän och detta känner jag mig än i dag hedrad över.

Laura var någonting alldeles för sig. Hon var medellång, välväxt utan att vara någon pinuppa, hade tämligen stora blågrå ögon, markerade drag och samma vackra hår som brodern med dess blandning av silvervita och sotsvarta strån. Hon såg bra ut utan att vara någon skönhet och hade mycket stor charm. Hon var i början av trettioårsåldern när jag först träffade henne men hade redan varit gift och skild tre gånger. Hon hade en dotter Sigyn som först något senare kom till Sverige, då omkring 8 år gammal.

Laura hade varit prokurist i Budapests största modehus innan politiska förhållanden drev henne därifrån. Familjen Hennike talade aldrig tysk politik med mig men en gång berättade Laura att hon blivit ställd inför en exekutionspatrull för att skjutas då en tysk officers som varit hennes älskare råkade komma förbi och plockade henne ur de dödsdömdas rad.

Av deras knapphändiga samtal med varandra om upplevelserna under kriget framgick ändå att de verkligen fått kämpa för att få komma till Sverige och bygga upp ett nytt liv här, något som ej skedde via flyktingbidrag utan genom Claus utbildning och kapacitet samt hans uppoffringar för föräldrar och syster.

De hade det verkligen knapert för Claus lön som assistent till min förre chef var sannerligen inte mycket att försörja fem vuxna på.

Den ekonomiska situationen förbättrades då Laura redan efter fyra månader fick anställning i en stor firma för att sköta deras svenska handelskorrespondens. Vid det laget hade hon redan hunnit lära sig så mycket svenska att det nästan var omöjligt att höra att hon inte var född här.

I moderns högadliga ungerska hem talades självfallet och perfekt ungerska, tyska och franska vilka språk redan från begynnelsen också blev Lauras. Uppvuxen i Sudetlandet blev lika självklart tjeckiska hennes egendom. Engelska lärde hon sig också perfekt i såväl tal som skrift. Ryska både talade och skrev hon samt talade polska. Denna kvinna behärskade alltså åtta språk ock kunde därtill göra sig väl förstådd på både spanska och italienska.

Men inte var hennes begåvning inskränkt till språk.

I Budapest hade hon ett av stadens största privatbibliotek med till mycket stor del förstaupplagor av Schillers, Goetes och övriga stora tyska författares verk.

Hon liksom hela familjen var ytterligt musikintresserad varför hon hopbragt en av Ungerns största skivsamlingar med klassisk musik.

I Ungern hade hon vunnit internationella hopptävlingar (häst). Hon var tjeckisk mästarinna i bröstsim och hade guldmedalj i pistolskytte, var liksom brodern framstående alpinist och hade vunnit mästerskapstävlingar i slalom.

Hon var ett psykiskt och fysiskt praktexemplar och i kraft härav kunde hon liksom brodern sätta sig över de lagar och konventioner som inte passade dem. Det var något övermänniskonietscheanskt över dem båda vilket ibland kunde vara direkt skrämmande. Moral i vanlig bemärkelse var något för populasen. De hade sina egna morallagar och dem bröt de sannerligen inte mot. Först kom familjen, sedan familjen, så familjen igen innan det blev plats för någon annan. I Sverige kom ingen att stå dem så nära som jag. Lojalitet gavs och fordrades.

Hela familjen (mamman undantagen, tror jag) var sexfixerad.

Då Laura och jag ett par år senare kommit på mer intim fot, eller snarare säng, med varann berättade hon en gång om ytterligare någon älskare.

— Herregud, hur många har du egentligen haft? frågade jag som vid det laget hade haft fyra eller fem kvinnor i min säng.

— Jag skall titta efter i min dagbok.

Nästa dag sade Laura

— Med dig är det trettioåtta.

Detta var ändå för mer än femtio år sedan så då var allt den bekännelsen från en trettioårig kvinna för en i det schartauanska Bohuslän uppfostrad jämnårig man, låt oss säga, en aning chockerande.

Jag återkommer till hennes talanger på detta område.

1946 i augusti skildes våra vägar för en tid på grund av att jag fick arbete på Stigens Färgerier i Sandared och flyttade dit med min familj. Efter ca ett och ett halvt år där fick jag, vilket skildras på annan plats, sparken samtidigt som jag separerade från Gertrud min hustru och flyttade till Stockholm för att där söka arbete.

Där bodde jag från januari 48 något år på Roslagsgatan hos en änkeman Brante.

Under denna tid, ungefär ett och ett halvt år, arbetade jag hos Nisse Löfving med bl a diamantverktyg. Om detta skrivs på annan plats.

När Laura följde av mig för min flyttning till Sandared, då vi fortfarande bra nära niade varann, bad jag om telefonnumret till hennes arbete.

— Varför skriver du inte upp det då?

— Det behöver jag nog inte.

Ett och ett halvt år efteråt då jag kom tillbaka ringde jag Laura. Väsentliga telefonnummer glömmer man inte, eller hur och nog gav detta mig en liten poäng hos Laura.

En tid efter detta lyckades Claus köpa en liten villa ute i Tullinge åt sina föräldrar och Laura och lite senare ordnade hon ett inackorderingsrum åt mig i ett närbeläget hus. Redan på Norrtullsgatan var jag en mycket trägen gäst och tillbringade en stor del av min fritid där. Inte blev umgänget mindre mellan oss sedan jag flyttat dit ut. Kort dessförinnan hade jag egen säng i ett litet rum hos dem i deras källare.

Jag glömmer aldrig första natten jag låg därute, men då i ett annat rum. Just när jag nästan somnat kom Laura spritt naken in till mig. Så gjorde hon några hastiga och kraftiga knuffar med knytnävarna ner i min säng varefter hon kröp ner. Knuffarna, fick jag sedan veta, gjorde hon för att få veta om sängen knarrade. Hennes föräldrar låg ju i rummet intill. Nog visste hon hur en slipsten skulle dras.

Ja så ägnade vi oss åt varann den natten som man och kvinna i samma säng brukar göra.

Jag kom att tycka mycket om Laura men var aldrig förälskad i henne.

Vi var mycket goda och förtroliga vänner med ett även intimt varmt och tillfredsställande förhållande men utan några som helst anspråk på varandra.

Claus var inte mindre begåvad än sin syster. Han var filosofie dr och docent i organisk kemi. Under sin tid i Stockholm kallades han flera gånger till personlig professur i Tyskland.

Han ville dock inte tillbaka utan föredrog den blygsammare tjänsten som Antonssons assistent.

Innan kriget bröt ut 1939 hade han redan nått hög vetenskaplig position och status.

Han var framstående enyumolog och hade i sin hemstad en av Europas största fjärilssamlingar. Två arter som han funnit har fått namn efter honom.

Samtidigt utbildade han sig till konsertpianist och hade haft flera mycket framgångsrika konserter både i Tjeckoslovakien och Tyskland.

Hans pianistkarriär avbröts på ett brutalt sätt. Liksom sin syster var han en av den tysktalande världens främsta alpinister. Vid ett tillfälle drogs han med av en lavin och hittades djupt i snön tre dygn senare. Det var ett rent under att han överlevde men till ett mycket högt pris. Han fick senskideinflammation i de flesta av kroppens leder, först och främst i armarna och händerna. Sjukdomen med dess svåra smärtor fick han behålla resten av livet även om den hade ett växlande förlopp så att han tidvis åtminstone kunde äta själv. Ett par gånger försökte han spela några takter på sin flygel på fjärde våningen men med mycket svåra smärtor under veckor efteråt som följd.

Som väl var var inte benen lika skadade. Han var passionerad amatörfiskare för vilken inget annat än lax och öring gällde. Hans viljestyrka räckte till för att spara ihop till den dyra utrustningen och helikoptertransporterna längst in till de norrländska laxälvarna. Jag glömmer aldrig hans väldiga flugspön och lådorna med flugor vilka han till stor del gjorde själv trots de svåra smärtor det måste gett hans händer. Hans pappa var lika fisketokig och var med på åtskilliga turer. Även Gun var med några gånger. De berättelser de levererade om myggpålägg på smörgåsarna och problemet med att torka sig i ändan var bra hårresande för en bohuslänning som inte sett så många myggor. De levde i tält och stod hela dagarna i det iskalla vattnet iklädda ”satövelbyxor” som gick upp till midjan. Men praktfulla laxar brukade de få.

Hela familjen älskade Stockholm, inte så mycket som stad men för dess läge. De var lyckliga att bo i en stad som hade så nära till tämligen orörd natur. Särskilt glada var de över vår allemansrätt och därigenom de goda möjligheterna till både bär- och svampplockning. Svamp var något av en lidelse för hela familjen och de var utomordentliga kännare av både ätliga och giftiga svampar och hur de förra bäst skull tillagas. Många gånger fick jag följa med dem på deras långväga excursioner. Jag kunde mycket om svamp redan innan men fick nu ökade kunskaper.

Sen hem med svampkorgarna och så skulle det festas.

Familjen avskydde vårt söta bröd och tyckte vår svenska vana att ha socker i all mat var barbarisk. Fru Elsa var en mycket skicklig ock kunnig matmänniska. En gång efter den återkommande satiren över socker i maten blev jag en aning förargad och sade att socker visst har en plats i många andra rätter än de direkt söta. Jag tog svampstuvning som exempel och sade att man naturligtvis inte skall ha så mycket socker i att man upplever den som söt men tillräckligt för att ge rätten en rundare fylligare smak. Just då hade vi kommit hem med en mängd fin svamp. På mitt förslag gjorde vi i ordning två så identiskt lika svampblandningar som möjligt och så fick Elsa och jag gå ut i köket och laga till var vår sats. Så sattes de två likadana karotterna på bordet. Bara Elsa och jag visste vilken som var min. Ingen tvekade en sekund om vilken som smakade bäst. Det var min sötade! Då förstod alla vitsen med den lilla sockermängden.

Många underbara svamputflykter kom jag att få sedan föräldrarna flyttat ut till Tullinge. Skogarna därute hade väldigt mycket svamp. Många annars ovanliga goda sorter fanns här rikligt efter som så få kände till dem. Jag kommer särskilt ihåg sotvaxskivling, trumpetsvamp och föränderlig tofsskivling.

Drygt hälften av de år jag umgicks med Claus gick han med armarna surrade med bindor i kors framför bröstet. Han öppnade och stängde dörrarna med armbågarna; hans hustru fick mata honom. Det som mest plågade honom var att han inte längre kunde spela på sin flygel.

Men musik måste han ändå ha även om han inte själv kunde utöva den.

Hela familjen blev mycket trägna konserthusbesökare som med största sakkunskap efter konserterna grundligt analyserade interpreternas framträdanden antingen de var solister eller dirigenter. Det tog lång tid innan jag befanns värdig att följa med dem men snart godkände de och uppskattade min musikaliska känsla och även min sång. Under 40-talet gästades Stockholm av musikens giganter från hela världen och många var de vi tillsammans avnjöt.

Ingen pianosolist av betydelse undgick oss och Claus gav som expert sina synpunkter efteråt, kritiskt men alltid generöst med den största lycka över vad en Wilhelm Backhaus, Artur Rubinstein, Edwin Fischer eller den underbare debussytolkaren Gieseking gav oss. Jag mins särskilt en gång då vi hörde Fischer spela en beethovensonat. Helt plötsligt log och nickade hela familjen mot varann. Fischer hade gjort sitt fel. Det påstods att han i varje konsert åtminstone en gång måste göra ett felslag. Men inte märkte jag något.

Ja det var för mig en underbar musiktid. Jag var då också med i konserthuskören Musikaliska sällskapet och hade därigenom fri tillgång till abbonnemangskonserterna. Solistkonserterna däremot fick jag betala.

Men så småningom fick jag också höra konserter "på burk".

På den tiden före HiFi beräknade man radiomottagarnas kvalitet till stor del efter det antal "rör" apparaten hade. En mottagare med fem var något fantastiskt.

Claus Marconi hade 16!

Denna fanns naturligtvis tillsammans med hans flygel i hans rum på fjärde våningen. En eller två gånger i veckan hade Claus konsert där med förutom honom själv, högst tre lyssnare; just lyssnare för något som helst annat än att lyssna fick inte förekomma. En hostning eller nysning under en sådan "seans" och syndaren var portförbjuden för alltid.

Det tog säkert något år innan Claus tog risken att inbjuda mig till en sådan kväll. Det var med hjärtat i halsgropen jag steg in i det allra heligaste.

Utan att säga ett ord lade han en skiva på skivtallriken, tog fram sin bok, med protokoll över varje konsert och skiva han spelade, där han antecknat de exakta inställningarna för volym, filter, bas och diskant. Med mycket lågmäld röst påannonserade han sedan skivan med alla relevanta uppgifter. Sedan fanns inget annat än musiken.

Efter verket en några minuter lång absolut tyst paus till dess han eventuellt spelade ett annat verk.

Under hela tiden var rummet ytterst svagt upplyst, kanske av en tiovattslampa.

Efter konserten och ett lågmält tack och adjö gick var och en till sitt. Inga kommentarer förutom möjligen en djup känslans suck fick förekomma.

Det var enastående upplevelser de gånger jag fick sitta i Claus musikrum och höra verk av historiens största kompositörer framförda av vår tids störst interpreter.

Den människa han helst ville ha med sig under dessa stunder var hustrun till Guns bror. Hon hade absolut gehör så hon kunde omedelbart ange tonarten på ett stycke som spelades. Om det var detta som förförde Claus vet jag inte men deras förhållande blev en stor påfrestning för både Claus och hennes familjer.

Claus hade ständigt minst tre älskarinnor på gång men var själv extremt svartsjuk. Inte så att han var misstänksam men om han tyckt sig fått anledning hade han säkert kunnat mörda. Denne mans kapacitet gick i de flesta hänseenden över alla gränser. Man kunde inte bedöma eller döma honom efter vanliga normer. Han föreföll vara Nietsches dröm förverkligad.

När jag en gång påtalade det djäkliga med att han bedrog Gun svarade han:

— Jag vet att det är för djäkligt men vad skall jag göra. Antingen är jag trogen och hemsk hemma mot Gun eller så är jag otrogen och mycket hygglig mot henne.

Han var helt öppen inför både mig och familjen om sina kärleksaffärer. Han pratade aldrig självmant om dem men svarade alltid uppriktigt om man frågade.

Laura och Gun var annars tämligen likgiltiga för Claus eskapader men för Guns brors skull ville de gärna försöka bryta Claus förhållande med svägerskan. För detta ändamål rekvirerade de Lauras väninna Ann, en mörk snygg, mycket attraktiv kvinna född för omkring 30 år sedan av amerikanska föräldrar i Paris men sen delvis uppvuxen i Tyskland. I hennes fall ledde detta till en i det närmaste språklig katastrof. Hon var totalt språkobegåvad och rådbråkade alla tungomål. Alltså så olik Laura som möjligt. Men i ett annat hänseende liknade de varandra desto mer, Båda var lika karlgalna och totalt sexuellt ohämmade. Naturligtvis behövdes det inte långa stundens flirtande från Ann innan hon låg i Claus för ändamålet väl placerade bäddsoffa i hans musikrum. Lite retfullt för Gun och Laura blev det väl att han inte hade några som helst problem med att orka med både Ann och svägerskan och några till.

Så småningom gjorde han sin svägerska med barn. Legal abort var då i deras fall inte möjlig varför detta blev ett mycket dyrt nöje för dem. Jag hade då som vanligt mycket dålig ekonomi men kunde ändå hjälpa honom med en ganska stor summa för aborten. Då skickade han några av sina finaste skivor som pant vilket jag självfallet inte hade brett om. Claus hann dö innan han klarade av att betala av skulden.

Under den tid föräldrarna och Laura liksom jag bodde i Tullinge var jag mer eller mindre ständig gäst hos dem när jag inte arbetade eller sov. Både Claus och Gun till bringade all sin lediga tid hos dem så vi var nu mer eller mindre en utökad familj. Claus föräldrar var ju lika intelligenta och bildade som sina barn så jag hade det oerhört intressant och givande hos dem. Men en gång skrämde jag dem till vithet. De blev alldeles kritvita av rädsla. Båda två. Claus kanske allra mest framträdande drag var hans absoluta integritetsbehov. En gång bar han sig dock tokigt åt i någon mindre sak men jag anmärkte på det. Claus stelnade till och ögonen blixtrade. Så gick han ut utan ett ord. Där satt föräldrarna vettskrämda. ” gör för Guds skull aldrig så mer. Han dödar dig!” kom det efter någon minut. Det var väl läggdags och enär jag bodde hos dem då gick jag intill mitt. Efter några minuter kom Claus in och stängde dörren efter sig.

- Vet du att om någon annan sagt till mig vad du gjorde nyss så hade jag slagit honom sönder och samman och sedan aldrig sett honom mer. Men du hade rätt. Du skall härefter alltid kunna fritt säga allt till mig om vad du anser om mig eller mitt sätt. Du är en äkta vän.

Laura hade en intensiv önskan att få besöka sina gamla trakter men så länge hon var statslös och utan pass var detta omöjligt. Hon bad mig att formellt gifta mig med henne. Då hade hon fortfarande automatiskt blivit svensk medborgare. Jag var fortfarande gift med min första hustru fastän sedan ett par år separerad från henne, så det gick inte. Då frågade vi min ogifte yngre bror om han ville ställa upp. Jo, då. Mamma och pappa blev väl först lite förskräckta men tyckte att det var förfärligt att inte få besöka sitt eget land så de tyckte att det var en god gärning att ge henne denna möjlighet.

Ja så skedde och så småningom gav allt Laura min bror en bröllopsnatt. Utan min vetskap förstås.

Vid ett tillfälle bjöd min bror mig Laura och Ann på en fin fest hemma i hans lägenhet i Saltsjöbaden. Efter den goda maten var det för de båda väninnorna självklart att till sängs tacka för maten. Min bror drog iväg med en madrass till ett mindre rum och installerade sig där medan Laura och jag fick disponera sovrum och säng. Så småningom efter diverse förlustelser gjorde Ann sig ärende in till Laura och mig. Mycket grann var hon i sin nakenhet som hon skickligt lät kittla ett manligt, men för ögonblicket lite trött sinne. Efter en stund sade Laura att Ann tyckte att vi gärna kunde byta partners. De kvardröjande schartauanska resterna i mig kom mig att säga ett förläget: Nej tack. Eller hur jag nu uttryckte det.

Hur är det med underlåtenhetssynder. Är det inte dem man brukar ångra?

En absolut förutsättning för den här träffen var att Claus absolut inte fick höra ett ord om den.

Så småningom fick Claus ett välbetalt arbete som forskningschef i en annan stad. Som vanligt tog han hela familjen med sig. Åt sig och sin hustru köpte han en stor villa och ett litet vackert hus åt sina föräldrar och systerdottern Sigyn som de tog hand om. Laura levde då sitt eget ungkarlsliv i Stockholm.

En kort tid efter detta kallades Claus som just hånglade med en anställd flicka i ett mörkrum till telefon.

Det här är polisen. Är det er bil med nummer … ? Bilen

har kört in i en klippvägg och är helt vrak. En djupt medvetslös kvinna har kunnat lösgöras och förts i ambulans till lasarettet.

I många timmar arbetade kirurgerna med att plocka benflisor ur Gu ns mycket svårt skadad hjärna. Ingen kunde tro att denna underbara kvinna skulle kunna överleva men det gjorde hon. Hon blev för alltid rullstolsbunden, hade ett rör i halsen och kunde endast åstadkomma oartikulerade läten. Hennes minne hade försvunnit så att hon inte ens kände igen sina barn. Endast svärföräldrarna, hennes egen mor och Claus var hon förtrogen med. All intellektuell förmåga föreföll vara borta.

Jag åkte för att besöka dem. Omedelbart fick jag beskedet att Gun inte gick att nå. När jag kom in satt hon i rullstolen. När hon vändes mot mig lyste hela ansiktet upp och så satte hon full fart på rullstolen fram till ett skrivbord där hon febrilt sökte i en låda. Efter kort letande fick hon fram ett foto av henne och mig i svampskogen i Tullinge så många år tidigare. Vår kontakt var obruten men låg nu på en annat nivå

Claus och Gun hade några år tidigare adoptera en pojke och två flickor.

Nu berättade Claus att hela hans sexuella aptit var inriktad på dessa små flickor i de allra tidigaste tonåren.

- Vad i herrans namn skall jag göra? sade han.

- Du måste naturligtvis sända iväg dem till någon internatskola så att du inte ställer till något. Och gör detta innan du hunnit göra er alla olyckliga.

- Du har naturligtvis rätt.

Om han kom att göra detta vet jag inte.

För Gun kom nu Claus oerhörda kapacitet och viljestyrka till full blomning. En uppgift var allt annat överskuggande: :att rehabilitera Gun! Allt som i mänsklig makt kunde göras för henne det gjordes också, av Claus själv och all anlitad expertis.

Man hade kommit så långt med rehabiliteringen att Gun hade börjat kunna göra sig förstådd. Då fick Claus hastigt en mycket svår huvudvärk som hans far, läkaren diagnostiserade som hjärnhinneinflammation. Omedelbar transport skedde till lasarettet där Claus dog två dagar senare. Av hjärntumör!

Det var ju tämligen kort tid dessförinnan som jag besökte Gun i hennes rullstol och då Claus under en promenad anförtrodde mig sitt begär efter de två minderåriga flickorna. Måhända var det den naturligtvis redan då växande tumören som även trasslat till hans driftsinriktning. Aldrig får jag veta om det var så men jag vill gärna tro det.

När jag fick veta att Claus var död hade begravningen redan varit. Jag reste ner där jag träffade Arnold, Elsa och Laura samt Guns mor. Vi besökte Claus grav tillsammans och sedan Gun som då förts över till ett vårdhem. Ingen Claus järnvilja fanns längre för att hjälpa henne tillbaka till ett verkligt gott liv. Det var med den yttersta beklämning jag såg min kära vän ligga där i sin hjälplöshet. Olyckan Förlusten av Claus tycktes ha berövat henne mycket mer av livsglädje än hennes eget svåra handikapp..

Under många år har jag nu plågats av att ha svikit mina vänner, då främst Gun. Jag återvände aldrig. Visst kan jag hänvisa till min som alltid ständigt dåliga ekonomi som sällan tillät långa resor. Jag var mer eller mindre invalidiserad av mina rygg- och benproblem och befann mig i psykisk kris i mitt äktenskap med Elisabeth. Visst! Men det hjälper inte. Jag är bitter på mig själv för vad jag försummat. Så mycket jag fick av alla dessa människor och så lite jag gav igen. Jag måtte grundligt ha förträngt detta eftersom jag inte ens kan hitta tillbaka till deras boplats eller till Claus grav eftersom jag inte minns i vilken församling de bodde. Jag ha flera gånger ringt runt till förmodade församlingar och frågat efter graven men hittills förgäves. Men jag fortsätter att leta.

Kanske var det grammofonskivorna som kom att blockera mig. Något halvår efter Claus död skrev Guns mamma och begärde tillbaka de skivor som jag ”lånat” av Claus. Jag hade ju aldrig fått tillbaka ett öre av det för mig stora belopp jag gett Claus och för vilka jag fått dessa skivor i pant. Deras värde täckte en mycket liten del av beloppet. Självfallet borde jag ha skickat skivorna utan kommentarer men jag drog på det så länge att det till slut blev för sent. Jag hade väl ett behov av att förklara hur det hängde ihop och att jag inte stulit några skivor som försiktigt antytts. Samtidigt ville jag ju inte lämna ut Claus. Visste ju inte vem som kände till aborten. Så fick hon varken förklaring eller skivor och kontakten bröts.

Det känns bittert att ha burit sig så dumt åt.

Och jag vet inte ens om min ”tvillingsjäl” lever eller är död. Ändå tror jag du förlåter mig Gun, kära syster.

HEM

Senast ändrad 2001-07-10