70-årsmiddag i Midgård

Den 5 april 1939 skulle min kära pappa fylla sjuttio år. Sextioårsdagen hade firats rejält och den riktigt stora dagen, femtioårsdagen med sextiofem gäster sittande vid ett bord som från matsalen genom de stora dubbeldörrarna gick in i salongen. Men nu var pappa med den tidens mått mätt ganska gammal och förpliktelserna mot affärsvänner och andra hade tagit av så nu skulle han firas med en fest för släkten och de närmaste vännerna.

Några år tidigare hade han gått i borgen för en svåger med följd att hans kassakonton i det allra närmaste tömts. Det värsta med förlusten var att dessa pengar hade varit den reserv han ansåg sig behöva i si verksamhet som byggmästare, som entreprenör. Skulle han råka räkna fel på ett bygge eller något annat gå snett så skulle dessa pengar stått mellan honom och konkurs. Nu blev han förlamad i sitt entreprenörskap och gav aldrig ett bygganbud mer.

Detta gjorde att det var en stor ekonomisk ansträngning för pappa att ordna denna middag för fyrtio gäster,

Mina föräldrar var mycket gästfria och kända för sina fina middagar, även för de mer obetydliga som kom mellan de stora högtidsdagarna. Mamma var själv mycket berömd bland släkt och vänner för sin utomordentliga kokkonst. Men vid de stora middagarna var hon ju värdinna och då rekvirerades en kokerska med tillhörande serveringspersonal.

Min bror Tord hade förlovat sig med Hulda Sköldsbergs dotter. Och nu kom Göteborgs stora fiskhandlerska Hulda till pappas ekonomiska hjälp genom att som födelsedagsgåva ge materialet till fiskrätten. På den tiden fanns varken odlad lax eller regnbåge, ingen fjordlax och ingen djupfryst från Kanada. Priset på den ”vilda” laxen blev därefter. Nu hade Hulda själv sökt ut de allra finaste sidorna färskrökt lax som kom fram exakt till middagen. Detta sparade flera tusenlappar i dagens penningvärde för pappa. Jag glömmer aldrig hur lättad, glad och tacksam han blev. Hur nu mamma bar sig åt vet jag inte men nog tror jag hon lyckades åstadkomma spenat till laxen. Och det var ingen djupfryst Findus.

Men det skulle ju vara mer än fisk. Först blev det soppa, inte vilken soppa som helst utan äkta sköldpaddssoppa som gick att få på den tiden. Jag minns den än, den mörka klara soppan där bitar av grått sköldpaddskött simmade.

Mamma talade varje gång pappa skulle fylla något jämt, om att han borde haft sin födelsedag några veckor senare. De flesta av dem som eventuellt kommer att läsa det här känner till kyckling i djupfryst tillstånd, kyckling som aldrig haft gräs under sina fötter, aldrig plockat i sig en daggmask eller snigel utan snabbdrivits fram i broilerfabriker. När pappa fyllde sjuttio fanns inga sådana fabrikstillverkade kycklingar och knappast några andra heller. Mamma tyckte alltså att han fyllde för tidigt eftersom vårens kycklingar då sällan var ätfärdiga. Till sjuttioårsdagen lyckades hon ändå få tag i en bonde som kunde få fram fyrtiofem finfina portjonskycklingar till hennes gäster och fem pojkar lagom till den stora dagen. Sådan kyckling var en delikatess väl jämförbar med både sköldpaddssoppan och laxen, särskilt så som den skickliga kokerskan tillagade den. När jag nu skriver om de här små kycklingarna kommer jag att tänka på deras kusiner, de av det väldiga formatet som det också har bjudits på i mitt hem, de praktfulla tjädertupparna. Tanken på dem leder också till minnet av en av dem som några tiotal år före oss bodde på vårt älskade Källviken. Det var Gustav Kolthoff, den man som skapade Zoologiska muséet på Djurgården med panoramamålningarna av Liljefors. På grund av tbc hade han slutat gymnasiet och börjat jaga och stoppa upp de djur han skjutit. Hans förre rektor skulle ha femtioårskalas med tjäder som huvudrätt men råkade komma in i köket där man i stället tänkte stoppa berguvar i grytorna. Då bad han sin förre elev att skjuta och stoppa upp både berguv och tjäder så att både kokerskor och andra lärde sig se skillnaden. Dessa och andra djur fick ett eget litet museum på gymnasievinden i Vänersborg. Nog är tjäder gott, eller hur?

På Källviken odlade mamma alla den tidens grönsaker och konserverade dem i glasburkar, vaxbönor, haricots verts, sockerärter, spritärter, späda morötter. Detta och både röd och svart vinbärsgelé serverades till de gyllene kycklingarna samman med potatiskroketter och den underbara gräddsås som endast kunde trollas fram genom denna tids vårkycklingar.

Och sedan skulle det bli glass. Min bror Tord som redan gjort några resor med Svenska Amerikalinjens Kungsholm mellan Göteborg och New York som konditor i första klass stod för denna. Jag är i dag inte helt säker om det var då i mammas kök eller vid något annat tillfälle han gjorde en fantastisk hjortronparfait. Det tog timmar att veva glassmaskinen med den krossade isen och salt runt bunken med sin söta gula ljuvlighet innan den frän välling blev glass. De yngre bröderna fick nog veva för Tord och jag hade annat att göra.

Sköldpaddssoppan fick ju minte serveras ”naken”. Jag minns efter snart sextio år hur pappa, mamma, Tord och jag diskuterade ost pinnar tills Tord bad att få göra ostpetit-choer i stället. Och så gjorde han de underbaraste små lufttäta bakverk fyllda med vispad grädde rik av ädelost.

Vi hade en damm i Lysekil, Lassa, som var stadens istäkt där Karlssons Bryggerier när det var som kallast på vintern sågade upp i stora block som lades i sågspån i ett stort magasin. Härifrån fick stadens alla hushåll sin is till isskåpen innan våra dagars kylskåp såg dagen. De isolerade isskåpen var invändigt av zinkplåt och där lades isen in i ett tråg på botten medan maten låg på hyllor ovanför.

Nu fick vi hem ett antal av dessa stora block som lades i vårt stora badkar. Isskåpet fanns nog inte längre kvar1939.

Nu stängde Tord och jag in oss i badrummet med stämjärn, hammare och ett par strykjärn. Utan isen i badkaret hade vi nog hunnit bli bra varma av allt huggande. Vi skulle ju tillverka de ”fat” på vilka parfaiten skulle serveras. Med hammare och stämjärn skulpterade vi och med srtykjärnen smälte vi bort och jämnade till och fick fram klara blanka ytor på våra verk. Det gällde att beräkna tiden riktigt. Vi måste ju bli färdiga i tid för serveringen men våra ”konstverk” skulle ju heller inte ha hunnit smälta. Tur eller vett men vi passade tiden perfekt. Redan tidigare hade min käre bror gjort spunnet socker i flera färger.

Middagen skulle ätas i vår stora matsal. Mamma var så bekymrad över att det då blev svårt att få plats vid bordet även för pappas fem söner som han var så stolt över. Det var ett väldigt huvudbry att räkna bort fem andra gäster. Då kom den äldste sonen på en idé som omedelbart anammades av hela familjen. Vi skulle spara både plats och pengar genom att deltaga och hedra vår far med att servera honom och hans gäster. Detta löste alla problem. Nu behövde mamma bara ”importera” stadshotellets hovmästarinna som skulle dirigera de fem pojkarna mellan femton och tjugotre år gamla. Vi fick snart klart för oss att det gällde att lyda. I god tid före middagen försökte hon lära oss det allra nödvändigaste Än i dag kan jag se den nätta, kanske femtonåriga, kvinnan i sin svarta klänning med det vita spetskantade förklädet i vår serveringsgång där hon gav sina order.

På serveringsbänken, nära dörren till matsalen, i den ungefär tio meter långa gången stod alla flaskor uppradade som det var Tords och min uppgift att hantera medan de tre yngre bröderna fick balansera maten från det ännu längre bort liggande köket.

Vår matsal var stor, drygt sex och en halv gånger fem och en halv meter men det ville också till för att hysa så många gäster vid ett bord.

Matsalen hade två stora dubbelfönster på söderväggen och ett med tre rutor mot väster. Eftersom takhöjden var tre och fyrtio hade fönstren naturligtvis också överliggande rutor.

Våra gäster satte sig vid det dukade bordet där våra föräldrars 24-personers servis med små skära rosor på det vita rörstrandsporslinet fått kompletterats med lån från Bosättningsmagasinet och där kristallglasens parader glänste i skenet från alla ljus i tunga silverkandelabrar och ljusstakar. Fonden bakom det stora fönstret var den glödande solnedgången som dröjde sig kvar i en flammande himmel över Gamlestaden och Norra hamnen nedanför oss och i havet med alla dess holmar och skär där borta i väster. Det måste ha varit ett fint välkomnande tillsammans med våra föräldrars varma leenden.

Placeringsplanen var utlagd i hallen. Nog hade den gett huvudbry. Det var mycket att ta hänsyn till, ålder, släktskap, ställning i samhället, inga makar ihop och inga fiender. Jag vet att mamma fick övertala en och annan släkting att ”offra” sig.

Den här gången blev det prosten Fritz Lüsch som fick föra mamma till bordet. På andra sidan satt konsul Alfred Bovik. Så länge jag lever kommer jag att minnas ledan vid det outhärdligt långa och många tal han höll så fort han fick chansen men med prosten på rätt sida om vår kära mor visste vi att det skulle bli ett tacktal väl värt att minnas, ty vår prost var den förnämste vältalare jag haft glädjen att få höra.

Vår stora matsal med de tunga svarta ekskåpen lyste av fest denna kväll. Inte bara det dukade bordet men också gästerna gav glans, damerna i sina nya frisyrer och aftonklänningar bland alla ”pingvinerna”. Det var verkligen vackert, ack så borgerligt vackert.

Så bars soppan in i ordentligt förvärmda tallrikar av mina tre yngsta bröder medan Tord och jag fyllde i glasen, Amontillado. Petit-chouer låg redan på assietter vid varje kuvert. Och nu hälsade pappa gästerna med att lyfta sitt glas. Härligt att slippa vänta på att han önskade gästerna välkomna först vid desserten vilket ju hände alla de gånger vin serverades först till denna.

Det var trångt för oss som serverade; ty inte var det stor plats mellan skåp och stolsryggar men eftersom vi hade ungdomens smärta linjer gick det. Men lite extra svårt var det att komma förbi tant Anna Streber vars voluminösa kroppshydda tvingat hennes stolsrygg tämligen långt från bordet. Jag minns att hon hade en mycket vacker stålblå klänning av sidenatlas som satt blänkande och stilig i ett enda rundat helt över såväl mage som svällande barm. Och nog var det bra trångt även bakom min käre farbror Viktor med sina då till hundratjugo nedbantade kilon. Han och hans bror, farbror Henrik var de enda kostymbärarna bland alla frackar. Frackar ja. En och annan satt kanske inte lika väl som då bäraren gift sig i den för fyrtio år sedan eller mer och mången vit väst hade börjat skifta i gult. Men landsfiskal Gunnar nybloms ståtliga bortåt två meter långa välbyggda gestalt hade en perfekt sittande frack. Han var nästan uppseendeväckande stilig med svart kort mustasch, nötbruna ögon och blankpolerad vackert formad hjässa. Nu för några veckor sedan fick jag höra av en vän att han lär ha varit något av ett råskinn som älskat att med sina knytnävar återföra de vilseförda till ordningen i stället för att offra statens pengar på att bura in dem. Enligt min vän gjorde han en gång misstaget att ge sig på dennes far som slog landsfiskalen mer eller mindre sönder och samman. Pappan fick sitta av några månader för detta.

Gästerna denna dag liksom annars var förutom mammas och pappas släkt ur en medelklass, uppåt med prosten, konsul Bovik och ibland borgmästaren men utan läkare, advokater och tandläkare som bildade vår lilla stads upper ten.

Det var inte så vanligt att man vid finare middagar yttrade sig om maten men Tords petit-chouer gjorde direkt succé, liksom den underbara laxen. Till denna serverades Moselblümchen (Maas och Nathan). Detta tämligen söta vin visade ju inte någon särskilt raffinerad vinkultur men var allmänt omtyckt liksom den bourgogn, Geisweiler, som serverades till de ljuvliga kycklingarna som också framkallade förtjusta utrop.

Och så blev det dags för desserten.

Nu skulle Tords och min ishuggarmöda ge utdelning. Fyra pjäser hade det blivit. På jättestora fat låg vita servetter under vars kant några ficklampsbatterier var gömda. Ledningstrådar från batterierna var fastlödda vid små lampor i färg som sedan placerades under isskulpturerna, Varje figur fick sin färg, rött, gult, blått eller grönt.

Varje isskulptur hade plats för parfaiten.

När det var dags ställdes vår yngste bror vid skjutdörrarna från salongen till matsalen och vi fyra äldre radade upp oss bakom dessa dörrar. På ett givet tecken slog vår kusin Do av huvudströmbrytaren till mätarskåpet och lillebror sköt upp dörrarna. Då gick ett sus…

Fyra isfigurer burna av var sin bror strålade och gnistrade mot gästerna i fyra färger.

70 ÅR stod med genombrutna, bortåt tjugo centimeter höga siffror och bokstäver vinkelrätt upp från grundplattan där bror Tord konstnärligt lagt upp glassen. I gyllene gult strålade Tords stora svan där glassen mellan svanens vingar bildade krinolin åt en iiten rokokåkvinna i porslin som styrde svanen med silkestyglar. Svanen sam n i spunnet socker. Så bars mitt vikingaskepp av Östen, Blått var ljuset och havet grönt spunnet socker i vilket Tords vackra chokladfiskar simmade. Så bar Kalle den av Tord huggna stående örnen som bevarade glassen mellan sina fötter. Strålande röd var färgen.

Snart sextio år har gått sedan dess men jag minns, minns små förskräckta utrop då strömmen bröts och endast de levande ljusen var tända, så den absoluta tystnaden när dörrarna öppnats och vi fyra bröder stod där med dessa lysande skapelser. Den tystnaden varade inte länge. Det sagda räcker.

Sedan när vi äntligen fick tid till det skänktes St John i glasen.

När så till sist prosten hållit ett översvallande tacktal till både värdinnan och hennes fem söner och dessutom gratulerat pappa till dessa så drog sig pingvinerna tillbaka till vår stora hall som vi normalt använde som vardagsrum och aftonklänningarna till salongen Så småningom när matsalen röjts blev trängseln i de andra rummen mindre. Kaffe och likörer, Marie Brizzards grön liksom brun Curacao, Cacaolikör Co h Benediktiner, som jag förresten just i dag köpt en flaska av. Herrarna i hallen föredrog grogg. Stadens guldsmed hade ett lustigt sätt att få groggen stark nog. Vi pojkar hade många gånger roligt åt att se hans teknik når pappa hällde i av konjaken åt honom. ”Inte så mycket, inte så mycket!” sade han och slog var gång ner flaskhalsen mot glaset, så nog blev det mahognygroggar alltid.

Vad samtalen runt kaffebord och groggar rörde sig om kan man nog tänka sig.

Jag minns den varma, glada, goda stämningen, doften av kaffe och likörer och av pappas bjudcigarrer.

I många år talades det om middagen då byggmästar Christenson fyllde sjuttio år.

Ingen som då satt vid detta bord liksom min bror Tord finns mer men minnet av vår familj och alla dessa tanter och farbröder och denna fest vill jag aldrig mista.

HEM

Senast ändrad 2001-10-24