Uddevalla 2000 10 29
Tänker vi bort kolet, oljan och naturgasen, tänker vi också bort industrialismen och därmed nästan allt det välstånd som världen, visserligen ojämnt fördelat, under de senaste tvåhundra åren fått del av.
Men kostnaderna är stora. Årligen omkommer tusenden i gruvorna och på oljefälten. Dessa är ändå försvinnande få jämfört med alla som dör genom cancer, skador på luftvägarna och tungmetaller utlösta av bränslenas genom svavlet försurande effekter. Årligen, alltså varje år, omkommer många tiotusen människor på detta sätt. Jämför med vår största tekniska katastrof, Tjernobyl! Men de fossila bränslenas offer är anonyma. Vi ser dom inte!
Dessutom:
Växthuseffekten är världens allra största ”frågetecken”!
Orsakar ökade koldioxidutsläpp farlig sådan eller inte?
Som tidigare skrivits måste försiktighetsprincipen iakttas till dess vetenskapen kan ge definitivt svar.
Men även om koldioxid ger denna växthuseffekt behöver kanske inte kolets saga därför vara all.
I Norge planerar man att återföra naturgasens koldioxid ner under den havsbottnen från vilken gasen tagits. Tämligen snart kan denna metod bidra till att fylla världens energibehov som kommer att öka då u-länderna blir i-länder. Ett flertal andra metoder kommer att finnas vid sidan härav.
Nedpumpning av koldioxiden.
”Självsläckande” kärnkraft såsom Pius.
Toriumetoden enligt Rubbia.
Solceller i öknar.
Solenergi, reflekterad från månen. (Münchhausen?)
Fussion, sammanslagning av vätekärnor.
Övriga, mindre och osäkra.
Var och en av dessa metoder har potential att uthålligt under överskådlig tid ge världen den energi den behöver. Att vi i väntan härpå i stället till ett ekonomiskt högt pris vill lusa ner Sverige, vårt vackra land med tusentals bullrande och flimrande väderkvarnar i stället för att låta två redan existerande Barsebäckreaktorer leverera den nödvändiga energin är barockt, ja groteskt.
Släpp prestigen och må alla partier ge mandat åt sina riksdagsmän att gå till nytt beslut om kärnkraften och då rösta efter eget förnuft och samvete!
Arne Christensson
För dem som eventuellt har intresse och ork att läsa vidare.
Nedpumpning av koldioxiden.
Med naturgasen följer även koldioxid, upp till 40 %. Man har framskridna planer på att återföra denna tillsammans med den av den brända gasen bildade till ungefär samma ställe gasen hämtats från. Detta blir verkligen en riktig djupförvaring. I Norge är frågan högaktuell. Metoden lämpar sig särskilt för gasfält under stora havsdjup. Att på samma sätt deponera koldioxid från gas eller kol på land innebär eventuellt risker för att kolsyran löses i grundvatten så att även tungmetaller kan lösas i detta. Kan denna teknik göras riskfri och ekonomiskt genomförbar innebär detta att mänskligheten kan få ett tillskott av oerhörda energitillgångar även om koldioxidens växthuseffekt skulle bekräftas. Av lätt insedda ekonomiska skäl måste då anläggningarna bli gigantiska. Varje liten koleldad panna lär knappast få sin egen lilla koldioxiddepå i underjorden.
Eftersom jag redan tidigare beskrivit den av ABB konstruerade ”självsläckande” reaktorn Pius nöjer jag mig här med att säga att minsta överhettning av härden medför att naturlagarna själva utan minsta mänskligt ingripande kyler ned den. I denna process är inga strömkretsar inblandade, ej heller ventiler eller andra rörliga delar. Det första exemplaret var tänkt att placeras i Mälaren för att smed hetvatten (kylvattnet) kunna leverera dubbelt så mycket energi till städer runt Mälaren som den elenergi den som kärnkraftverk levererade. Detta är mer än framtidsvision. Pius kan byggas och startas redan nu. Sverige har gjort en oerhörd nationalekonomisk förlust genom att säga nej till en teknik som skulle kunnat erövra världen och givit oss ett oerhört teknikförsprång.
Carlo Rubbias metod att använda torium,
skrotade kärnvapen och utbränt kärnbränsle för klyvning genom beskjutning med nutroner via protoner som fått den nödvändiga energin från höghastighetsacceleratorer har jag också tidigare skrivit om. Här några punkter.
Torium är en i praktiken outtömlig energikälla.
Metoden kan nästan restlöst utnyttja det kvarvarande energivärdet i allt kärnavfall samt den energi som finns i skrotade kärnvapen ock en f.d. sovjetisk flottas rostande reaktorer.
Avfallet blir en bråkdel av hittillsvarande och består av lågaktivt material med så kort halveringstid att man inte behöver förvara det mer än ca 100 år.
Men! Ehuru teorin är helt klar återstår mycket stora teknologiska problem att lösa.
Vi får sannolikt vänta något eller några tiotal år innan denna, i så fall välsignelsebringande, metod i nämnvärd grad bidrar till världens energiförsörjning.
Solceller. Även om solenergin inte är förnybar så är den ovedersägligen uthållig. Solen lär leva längre än vi. Men solenergin är utspädd. Över oerhörda arealer får den skog och grödor att växa och algerna i haven. Men varje kvadratmeter ger inte så mycket, dels genom den ringa energitätheten, den lilla energimängd som på ett år träffar en kvadratmeter dels genom den dåliga verkningsgraden hos kolhydratsyntesen. Endast några få procent av solens energi förmår klorofyllet att lagra i växterna. Moderna solceller har många gånger högre verkningsgrad men skulle ändå behöva så oerhörda arealer för att i våra nordiska länder i större skala kunna bidra till vår elförsörjning.
Men placerar vi solcellerna i områden där solstrålarnas infallsvinkel mot jorden är avsevärt gynnsammare än på våra breddgrader och solen sällan skyms av moln, dimma eller regn blir idén tänkbar. Om markytor som i ren öken dessutom är oanvändbar för allt annat används blir tanken realistisk. Kanske tar det tio, kanske tjugo, år innan vi börjar ”tapetsera” Sahara med solceller!
Med modern likströmsteknik där ABB gjort ett banbrytande arbete kan man nu ekonomiskt överföra vida större energimängder än tidigare. Detta sker redan mellan vindkraftverken på södra och norra Gotland och öns mitt, liksom genom polenkabeln. Genom sådan teknik kan det bli möjligt att transportera Saharas solcellsenergi genom Medelhavet till Europa, Detta kan kompletteras med elektrolysanläggningar vid nordafrikanska kusten för framställning av det väte som genom bränsleceller kommer att kunna driva framtidens bilar. Detta förutsätter att man då löst lagrings- och transportproblemen för vätgasen.
Solenergi från månen. Låter vansinnigt. Jag vet. Men jag har också fått veta att månens nordpol är ständigt solbelyst. Detta ljus, helt utan någon atmosfär som tar bort det allra mesta av energin, kan man ta vara på medelst solfångare eller solceller, koncentrera denna energi och per mikrovåg transportera den till mottagare på jorden. På denna koncentrerade energi har jordens atmosfär endast marginellt bromsande effekt. Inte lär vi på bra länge än kunna glädja oss åt annat ”månsken” än det vi vant oss vid men idén är faktiskt mycket mer än science fiction. Det torde vara enkelt att bygga gigantiska paraboliska speglar där tyngdkraften bara är en åttondel av vad den är här och inte en vindpust skulle hota ens en spindelväv. Aluminiumfolie skulle sannolikt räcka och heller aldrig korrodera eller mattas. Det känns lite retfullt att vara så gammal att jag aldrig hinner vara med om något så fantastiskt.
Och så var det fusionen, vätebomben i tämjd form. Hannes Alfveén var en ytterst bestämd motståndare till vår kärnkraft, klyvningen, fissionen. Varför? Jo, han tyckte det var vansinnigt att satsa på den, när den så oerhört mycket kraftfullare fusionen skulle bli förverkligad efter något ynka år. Han var en mycket tvärsäker men ändå inte särdeles stor profet. Fortfarande efter tjugo, trettio år är problemen långt ifrån lösta och mången vetenskapare tror dem aldrig kunna lösas. Blir fusionen verklighet så har mänskligheten gjort sin allra största vinst i jakten på den älskade energin. Låt oss därför hoppas.
Självfallet finns det många andra energikällor som kan komma att bidra till vår försörjning, som tidvattnet och havets vågrörelser och dessutom metoder ännu ingen mänsklig fantasi föreställt sig.
Till sist. Det är svårt att säga vem som visat sig tokigast, Hannes Alfvén med sitt nej till byggandet av kärnkraftverken eller den regering som vill stänga och riva de bästa och miljövänligaste energiproducerande anläggningar värden känner, i stället för att i lugn och ro invänta kommande goda och förverklingsbara metoder för att i stället bygga fast oss i tusentals monstruösa, miljökonsekvensoutredda och synnerligen oekonomiska väderkvarnar.
Snälla regering, släpp ”tankeförbudet” och tänk själv!
Med sina 4,5 tWh pr år levererar den återstående reaktorn i Barsebäck x gånger mer elektrisk ström än de xxx vindkraftverk som är igång hos oss. Av e i dag projekterade störst vindkraftverken vars vingar kan nå 120 meter över dess fot behövs omkring 1000.
Senast
ändrad 2001-04-19