Främlingsfientlighet

Främlingsfientlighet förekommer på alla nivåer från rädsla och avsky för invaderande utomjordingar till obehagskänslor inför folk från den närmaste grannbyn. Var gränserna sedan skall dragas mellan lätt obehag, ovilja, fiendskap och hat för att få kallas främlingsfientlighet kan diskuteras men allt är samma andas barn. I dag har detta blivit så till övermåttan tydligt genom inbördesstrider i många hörn av världen och genom våra egna reaktioner på de människor som under senare år sökt sig hit. Men varför det är så diskuteras alldeles för lite även om man talar om språkskillnader, etnisk tillhörighet, avvikande utseende osv.

I 75 år har jag tillbringat varje sommar på vårt sommarställe Källviken i Dragsmarks socken i Bohuslän. Under dessa många år har jag hunnit vistas här sammanlagt lika lång tid som unga infödda dragsmarksbor. Ändå är det först nu som jag känner mig accepterad här. Jag är född i Lysekil som ligger bara tre sjömil från Källviken men ändå har detta korta geografiska avstånd varit tillräckligt för att åstadkomma ett nästan livslångt avståndstagande. På samma sätt tror jag otaliga människor upplever sin situation om de så bara flyttar till grannbyn i det land där deras förfäder bott under århundraden. Man har tagit detta mönster för givet och sällan närmare funderat över varför det är så.

Men när vi nu ser vilka extrema former och yttringar främlingsoviljan kan ta sig måste vi först allvarligt försöka utreda varför för att sedan eventuellt kunna göra något åt en tendens som mer eller mindre plågar en hel värld.

Vårt genetiska material är sedan millioner år i det närmaste oförändrat medan den värld vi i dag lever i har blivit så oändligt annorlunda. Många av de fysiologiska och psykologiska egenskaper som för urtidsmänniskan var nödvändiga för släktets fortbestånd har nu i stor utsträckning i stället blivit till bekymmer för oss. Vi män behöver inte längre testosteronets aggressionseffekt för att skydda vår familj mot sabeltandad tiger och grottbjörn eller för att hindra grannmannen från att ta vår kvinna. I stället tar denna effekt sitt utlopp i barn- och kvinnomisshandel, i krig mellan stater eller hätska strider mellan etniska, religiösa eller politiska grupper.

Och till detta måste tilläggas att vår art varken tillhör ensamgångarna som björnen och grävlingen eller hjorddjuren som bufflarna och hästarna utan förefaller vara ett flockdjur. Och dessa människoflockar som en gång inte var större än att medlemmarna kunde ha personliga relationer till varandra strövade under årmiljoner omkring över slätter och genom skogar för att sedan under en bråkdel av vår tid på jorden sluta sig samman i större och större grupper för att nu slåss för sina små revir i stenöknar som Mexico City och Tokyo. Massmedia har historier nog att berätta om hur vi urtidsvildar bär oss åt i denna urbana miljö.

Konrad Lorentz har skrivit mycket om revir och nog förefaller det som om den i våra gener nedlagda aggressionstendensen först och främst gäller ett hävdande av revir. Mina sockenbor hävdar sitt liksom stormakterna sina och så likadant på alla möjliga nivåer. Det var inte bara Hitler som ville ha "Lebensraum"!

Det tycks vara en biologisk nödvändighet för individer i praktiskt taget alla arter och då naturligtvis så också för Homo sapiens att i överlevnadskampen skaffa och behålla ett revir. Varför då förvånas över främlingsfientlighet? Den är ju egentligen då inbyggd i oss alla.

Särskilt tydligt har detta visat sig i vårt förhållande till zigenare och judar.

En dalkulla har betydligt fler gener gemensamma med en mas än med en zigenare eller jude och våra geners inbyggda mekanism är att överleva varför det även finns en biologisk strävan att avvisa det främmande elementet.

I våra revir ingår inte bara den geografiska plats vi bebor utan också språk, traditioner och vanor. Så länge vi har de främmande språken, klädedräkterna och sederna på avstånd upplever vi dem som exotiska och spännande men får vi dem tätt inpå oss upplever vi dem omedelbart som hotfulla även om vi är så "civiliserade" och väluppfostrade att vi döljer detta också för oss själva.

Sedan tillkommer ytterligare faktorer som påverkar vår inställning till de främmande elementen. Hur störande för vårt eget sätt att leva är de? Vad kostar de min egen ekonomi på skattsedeln eller genom tjuvnad och andra brott? Ingår för några av dem i deras "kultur" en allmän tjuvaktighet eller andra provocerande och störande element? Är de närande eller tärande? Är de mer fruktsamma än vi så att de så småningom sitter med majoriteten i våra fäders land? Har de etniskt, religiöst eller politiskt en antidemokratisk grund som en gång kan komma att hota vår egen demokrati?

Hur påverkar de mitt samvete; ger de mig skuldkänslor? Kommer vi till korta i konkurrensen med dem, intellektuellt, kulturellt eller i affärer? Hur pass underlägsna är vi t ex judarna i dessa hänseenden?

Hur stor styrka har dessa i sin egen sammanhållning och i sin vilja och förmåga att behålla sin egenart mitt ibland oss? Vilken lojalitet från deras sida kan vi räkna med?

Hur svårt är det att ge upp sin egenart och låta sig assimileras? När jag en gång frågade en ateistisk judisk vän varför han ändå lät sina barn fira de judiska högtiderna svarade han: Dom kan ändå inte komma ifrån sina näsor så då vill jag ändå ge dem en identitet.

Vem kan eller vill opponera mot något sådant?

Zigenarna har genom sitt hel- eller halvnomadiserande liv ställt sig utanför samhället på ett helt annat sätt än judarna som dock alltid levat mitt däri. Under tidigare århundraden och en bit in i vårt var det möjligt att leva på detta vis utan att därför hamna i misär men i dagens samhälle finns det mycket små förutsättningar att leva så. Särskilt i länder som Rumänien och Ungern där arbetslösheten redan är skyhög måste det vara hart när omöjligt för en zigenare att livnära sig och sin familj annat än på olagligt sätt vilket leder dem in i den onda cirkel att de får ändå svårare att få arbete och än mer tvingas till stöld o.s.v. o.s.v. Härigenom provoceras den övriga befolkningen till att bränna deras hus och mörda dem vilket ju i sin tur måste föda ett hat hos dessa arma människor.

I före detta Jugoslavien genomför man etiska rensningar.

När man sett zigenarnas situation i östeuropa är denna metod egentligen lika begriplig som fruktansvärd. Begriplig enligt uppfattningen att anfall är bästa försvar. Begriplig eftersom vi alla är så rädda, rädda för att själva bli av med våra revir, rädda att vi inte i längden kan dela dem med några andra även om vi hittills gjort det i hundra år eller mer.

Men vi är också mer än revirhävdare.

Vi är ju ändå människor och borde ha kommit en liten bit längre på utvecklingsstegen än våra släktingar babianerna. Skulle vi inte tillsammans kunna ha hela världen till vårt gemensamma revir?

Ja nog vore det en önskedröm men hur skulle detta kunna förverkligas? Den frågan lär tyvärr ingen i dag kunna svara på. Men några funderingar kan man ändå ha.

Först tror jag att vi alla måste erkänna vårt biologiska behov av att besitta och försvara ett revir och att revir i dess vidaste bemärkelse är ett mycket omfattande begrepp.

Sedan måste vi fråga oss vilka andra psykobiologiska egenskaper vi kan mobilisera för att hålla vårt revirhävdande inom sådana gränser att det leder till minsta möjliga svårigheter eller plågor för andra.

Vi blir tvungna att ta fram och vårda den altruism vilken också finns med i vår biologiska utrustning. Vi behöver bejaka och förstärka de allmänmänskliga bud som kanske enklast beskrives genom dem Moses hade på sina stentavlor.

Vi måste också fråga oss hur nödvändigt det är att skydda och bevara vår egenart; vilket pris vi är villiga att betala härför. Blir det kanske ett för högt pris för minoriteter att behålla sitt språk och sin egenart? Vallonerna som kom hit en gång har förlorat både språk och egenart men deras gener lever till stor del kvar i vårt folk och många med mig är i dag stolta över att en del av blodet i våra ådror kommer från detta folk. Har de då förlorat på att låta sig assimileras? Hur många problem har inte både de och deras värdfolk härigenom undsluppit?

Jag hade en gång två vänner, den ena estländare av gammal tysk adel den andra en polsk kvinna.

Dessa var skolexempel på hur man kan hantera sitt främlingskap.

Den estniske mannan tillbringade tiotals år här med att klaga på allt svenskt och framhäva hur mycket vackrare solen sken i Estland, hur mycket mildare och skönare regnet föll, hur underbara potatisen och smöret och osten och blommorna och äpplena var i hans land och hur bedrövliga de var här.

Han lärde sig just och jämt så mycket svenska att han kunde handla livets nödtorft.

Polskan ämnade från början fara vidare till USA men tyckte snart att det blev för dyrt och krångligt. Hon satte sig ner och funderade några dar och kom fram till att i Sverige skulle hon sannolikt stanna resten av livet. Och så tog hon konsekvenserna, bet i en bit sött svenskt bröd och äcklades. Så tänkte hon att det ju var flera miljoner svenskar som tyckte om sånt här bröd så då kunde det väl inte vara något riktigt fel på det och så tog hon en tugga till och sen ytterligare en tills hon så småningom upptäckte att vårt bröd faktiskt gick att äta.

Så gjorde hon med allt detta för henne främmande i en positiv anda.

Självklart lärde hon sig svenska så fort som möjligt. Hon är i dag en lycklig välanpassad kvinna som fortfarande känner stor kärlek till det land där hon föddes. Mannen är död. Han dog i cancer efter att i många år ha varit en frustrerad och djupt olycklig människa.

Var vi än befinner oss och vilka grannar vi än har och hur lite eller mycket de avviker från oss så är det vår absoluta plikt som människor att titta in i oss själva, att erkänna vår biologiska och atavistiska natur men också de sidor som kan få oss att verkligen acceptera och respektera dessa våra medmänniskor.

I annat fall återstår inte mycket annat än en nitscheansk attityd eller enligt Darvins: "Survival of the fittiest" allas kamp mot alla. Kanske den hemska sanningen är just denna: Det är mina gener som skall överleva!

Eller skall istället världssamfundet genomföra etiska rensningar över hela världen med varje språk, kultur eller religion inom sina av samfundet benhårt garanterade gränser?

Vårt enda alternativ syns mig vara att hur naivt och romantiskt det än låter med liv och själ kämpa för humanitet, tolerans och människokärlek! Låt oss försöka vara Guds mer än djävulens avbilder!

HEM

Senast ändrad 2001-04-19